TVÅ TROTZIGA TRUBADURER

"Fräcka trubadurer" blev ett begrepp på 60-talet, i den stora visvågen med Cornelis, Fred och alla på Vispråmen Storken. Bland de fräckaste var Bengt Sändh och Finn Zetterholm.

De var ofta med i Ulf Thoréns roliga TV-program "Var fjortonde dag" och de dök senare upp i Lars Molins mustiga TV-film "Badjävlar" (1971). Däremot fick de inte alltid spelas i radio.

Bengt Sändh och Finn Zetterholm hade ingenting av Cornelis lyriska sidor och djup. Istället gick det på satir och provokation. De var retstickor och sjöng supvisor, vänsterpolitiska slängor, fräckisar och drev med företeelser som boxning och James Bond-filmer.

"Hemtjörda visor"(Sonet LP 1969) är en rolig skiva och ett kul tidsdokument. De sjunger växelvis sina låtar. Sändh börjar med valsen "Ett recept", som är ett noggrant recept på hur man bränner sitt eget brännvin. Den blev förbjuden i radio. Fast jag är emot hembränning kan jag inte låta bli att tycka att sången och tilltaget är roligt.

I "Tack min Gud" gisslar Sändh reaktionära frikyrkor och krigföring i Guds namn. "Butiksråttan" är ett trotsigt försvar för snatteri. Också det moraliskt tveksamt men roligt. Fackföreningar, tvåsam trohet och Cornelis fiktiva Cecilia Lind får också sina slängar.

Bengt Sändhs visor står sig bäst. Till exempel den sorgliga visan "Dygdens lön" om det meningslösa med renlevnad. Finn Zetterholms sånger är roliga men känns mera präktiga och övertydliga. Men visst finns poänger i "Boxarvisan", "Psalm 007", "Miss Spray Net" och "Den siste raggaren".  "Balladen om pensionärerna" har han dock knyckt rakt av från Thore Skogman och satt egen, skarp text till utan att Thore ens är nämnd.

Betyg: ****

ROBBAN BROBERGS "TJEJJER"

1960-talet, tidiga Robban. Det var så han slog igenom. Den festlige, charmige, lite småfräcke underhållaren. Det var då han kallade sig Robban eller Robban Broberg. "Tjejjer" (Columbia LP 1969) är hans roligaste skiva från den epoken, innan sökaren utforskade andra vägar och uttryck.

Temat är förstås tjejer. Alla låtar (utom en) har flicknamn som titlar. Och alla handlar egentligen om sex, fast i lätt förtäckta omskrivningar.

Några av dessa titlar är välkända hits. "Carola", om fantasier om en nakenmodell, "in einen Deutsches Naken-Magazin gefunden". Och den svängiga "Ingela", som skapar kaos i trafiken. "Uppblåsbara Barbara", en då riktigt fräck sång om en sexattrapp. Långt senare skulle Robban ta upp temat kontaktlös sex i mera allvarliga sammanhang ("Zero"-epoken).

Men 1969 sjunger Robban allt på skoj. "Blenda", "Rut", "Mariga Mary" och "Lotta" är några av de andra sångerna här. Roliga popvisor med omväxlande arrangemang. Allt med gott humör och med sprudlande ordlekar och vitsigheter. Robban odlar en klurig, svensk ordleks-tradition. Det går en linje från Povel Ramel och Owe Thörnqvist (även Thore Skogman). Till Robban. Och vidare till Samla Mammas Manna, Just D och Bob Hund.

Det är omöjligt att inte tycka om charmige Robban från 1969. Senare skulle han få nog av show-business, vända ryggen och göra introverta, eftertänksamma skivor i namnen Robert Karl Oskar Broberg eller Zero. På 1980-talet kom han tillbaka till den bredare publiken igen i vansinniga enmans-föreställningar. Han blev något så ovanligt som en folkkär avantgardist. Då som Robert Broberg. Men, som sagt. Här är det ännu 1969, Robban och roliga "Tjejjer".

Betyg: ****