CORNELIS SJUNGER TAUBE

 Denna skiva blev lustigt nog Cornelis första verkliga storsäljare. "Cornelis sjunger Taube" (Metronome LP 1969) med Cornelis Vreeswijk kom ut samtidigt som Pughs "Ja, dä ä dä". Båda har liknade porträtt i sommargröna vattenbryn på omslagen.

Natursköna, grönskande omslagsfoton var allmänt en trend runt 1969 (Creedence m.fl.). En slags rockens gröna vågen i takt med att visrock och singer/songwriters utvecklades. Men att Cornelis var naken väckte rabalder. Förmodligen en vink till Taubes "Nudistpolka".

Det var Cornelis sjätte album, men det första som helt tillägnades en annan sångskrivare. Att Cornelis då valde Taube väckte en del förvåning. Den bluesige, skandalomsusade skäggisen tycktes ligga långt från tungt etablerade, åldrade nationalskalden Evert Taube och hans högtravande seanser på Gröna Lund vid samma tid. Men Cornelis visade att de var väl besläktade.

"Cornelis sjunger Taube" är en härligt charmig skiva. Så livsbejakande i sin glädje och oräddhet för konventioner. Den skiljer sig också från hans tidigare album som hade sparsamma viskomp. Här är det orkester med fantasifulla arrangemang av Kjell Andersson, och på några spår Jojje Wadenius och Made in Sweden.

"Sjuttonde balladen" blev en singelhit. En revanschsång som dittills varit en ganska okänd Taube. "Vals i Valparaiso", "Ingrid Dardels polka", ångestfyllda "Jag är fri, jag har sonat" och inte minst recitationen "Cervantes" är nummer med inramning av instrumentell briljans. I "Nudistpolkan" och "Fritiof Anderssons paradmarsch" svänger Jojjes rockkomp till ordentligt. Kunde Taube verkligen låta såhär? Naturligtvis var det Anders Burman som producerade också denna utmärkta Metronome-platta.

Betyg: ****