THE BEATLES I NYA DIMENSIONER

Detta är ett mycket märkligt album, som - faktiskt - ger helt nya perspektiv på The Beatles musik. "Love"  (Apple/Capitol remix-saml.-CD 2006) kom till som underlag till en föreställning med franska Cirque du Soleil satte upp i Las Vegas.

Bakom det triviala omslagen och den töntiga titeln "Love" döljer sig märkliga ommixningar av Beatles inspelningar, gjorda av gamle Beatles-producenten, den nu åldrade gentlemannen Geoge Martin och hans son Giles Martin.

Projektet är omtvistat och kontroversiellt. Många gamla Beatles-fantaster har muttrat surt "Och vad är det för fel på originalen?"  Jag säger bara så här: Hade någon annan, helt utomstående, gjort remixarna hade jag också varit skeptisk. Men med maestron Martin själv bakom spakarna och med tillstånd av Paul, Ringo, Yoko Ono och Georges änka Olivia har jag fullt förtroende.

Det är en spökligt märklig upplevelse att höra Beatles-låtar tonas in och ut ur varandra. Att höra Pauls skrik från "Helter skelter" sjunka in som nödställda rop i de väldiga svallvågorna i "I want you, she's so heavy". I andra avsnitt kan trumpetfanfaren ur "Penny Lane", sitaren ur "Tomorrow never knows", trumsolot i "The end" eller gitarr-introt till "Sgt Pepper's....reprise" dyka runt som lösryckta fragment och kastas runt i en psykedelisk gryta.

Det kan tyckas onödigt eller det kan tyckas lekstuga. Men det finns faktiskt ett värde i det här. Gamle Martin lyckas frammana den ursprungliga känslan av Beatles farlighet. Deras konstighet och oberäkneliga sätt att överraska med nya grepp. För det är mest Beatles psykedeliska sidor som bejakas här. Från "Revolver" fram till "Abbey Road".

Att höra "Strawberry fields forever" i en avskalad, ursprunglig version som gradvis fylls på med mystiska bandloopar är en upplevelse. Och att höra George sjunga "While my guitar gently weeps" i en spröd, akustisk version får den oerhört vackra melodin att lyfta. Denna Beatles-CD från 2006 är ett album att älska eller förakta. Jag tycker mycket om det.

Betyg: ****