FOLKROCK MED FAIRPORT CONVENTION

Så ja. Tillbaka efter två härliga semesterveckor i Skåne. Nu fortsätter diskografin.

Jag hade nog väntat mig mer av Fairport Convention. Vi är här inne i en spännande, vidöppen period (åren runt 1969), när rocken utvecklades rasande snabbt och tog intryck från andra musikformer. Vi fick hårdrock, folkrock, jazzrock, latinrock, countryrock, progressiv rock ("symfonirock") etc etc etc.

Säg då brittisk folkrock och man associerar genast till Fairport Convention. Bandet som startade i en psykedelisk anda men snabbt utvecklade sin egen nisch. Gamla, engelska ballader, sjömanssånger och snabba folkdanser - spelade på rockens instrument plus fioler, mandolin etc. Fairport Convention var från 1967 till ca 1977 ett kreativt band med många medlemsbyten.

De som hoppade av startade nya band. På så sätt blev allt runt omkring Fairport som en plantskola och ett släktträd av Englands folkrock. Bland de tongivande i fanns sångarna Richard Thompson och Simon Nicol, sångerskan Sandy Denny och violinisten Dave Swarbrick.

Jag upptäckte Fairport Convention bakvänt. Först älskade jag The Waterboys och deras underbara brittisk-irländska folkrock åren runt 1990. Väl medveten om att de inspirerats av gamla Fairport. Därefter gick jag tillbaka till Fairport. Och denna antologi, "The History of Fairport Convention" (Island saml-2LP 1972, här CD), bör vara den bästa ingången.

Det är här jag nog väntat mig mer. Det är tunggrodda, långa ballader, "Sailor's life", "Matty Groves" (båda 1969), "Angel delight" (1971), "Sloth" (1972). En del traditionella, andra nyskrivna i gammal stil. Bygger mer på episka sångverser än på instrumentella finesser. Bäst är de där Sandy Denny sjunger. Som charmiga "Si tu dois partir" (1969), en Bob Dylan-låt på franska (!).

Men vem är den manlige sångaren som sjunger så irriterande tvättat? De instrumentala lekar jag efterlyser inskränker sig på denna samling till jigen "The hen's march" (1972). Begåvade Sandy Denny omkom tragiskt i en fallolycka 1978.

Betyg: ***