GOTT NYTT ÅR !

Önskar Eder alla ett Gott Nytt 2014 ! SKÅL !

ÅRETS ÅRETS 2013

Privat: Ett år då vi gjorde många fina resor.
Årets bästa resa: San Francisco, Kalifornien, USA.
Årets näst bästa resa: Brighton, England.
Årets konstresa: Nice och Antibes, Frankrike.
Årets svenska konstresa: Sundborn och Mora, Dalarna.
Årets provseger: Matildas körkort.
Årets flytt: Malin och Robin i Örebro.
Årets sorg: Vår kära katt Mosse dog.

Årets saknade hjälte: Nelson Mandela.
Årets saknade (musik): Bengt Hallberg, Björn J:son Lindh, George Duke, Lou Reed, Eric Ericson.
Årets skönlitteratur: Väntar jag ännu på.
Årets biografi: Lars Ragnar Forsberg, "Hyland, legenden och hans tid".
Årets svenska film: "Monica Z".
Årets utländska film: "Frances Ha".
Årets album: David Bowie - "The Next Day".
Årets låt: Daft Punk - "Get lucky".
Årets musikteater: "Carmina Burana" på Folkoperan, Stockholm.
Årets manifestation: Mot högerextremism i Kärrtorp.

FRANSKE FIOLMÄSTAREN PONTY

Den fine, franske jazz-violinisten Jean-Luc Ponty var på 1970-talet verksam i USA. Han hade varit medlem i Frank Zappa & The Mothers och Mahavishnu Orchestra.

Han hade 1970 gjort albumet "King Kong" med Zappa-kompositioner. Men i The Mothers tyckte jag inte Ponty kom till sin rätt. Han har efteråt sagt att han tycker om Zappas musik, men aldrig var bekväm med att agera sketcher på scen.

Hos Mahavishnu fick Ponty spela furiösa, snabba dueller med gitarr-fantomen John McLaughlin. Men Ponty hade nu lämnat båda dessa grupper, och 1975 började han om på ny kula med sin egentliga solokarriär, fast han gjort skivor i eget namn tidigare.

"Upon the Wings of Music" (Atlantic LP 1975) blev hans första solo i denna nystart. Det är en behaglig, melodiös och ganska avspänd jazzrock-skiva av hög klass. Jean-Luc Ponty visar också sina framfötter som bra låtskrivare. Bland musikerna finns Patrice Rushen på elpiano och synt (kvinnliga musiker var ännu ovanligt då). Och, åter igen, Leon "Ndugu" Chancler på trummor. Han har spelat på åtskilliga av de här senast presenterade skivorna.

"Upon the Wings of Music" börjar med en jättefin titellåt där alla musikerna presenteras i ett snyggt upplägg. Nästa spår är det bästa, "Question with no answer". Här spelar Ponty akustisk violin (två stycken, mixade) och Patrice Rushen flygel, innan Ralph Armstrong kommer in på bas. Det är mycket smakfullt och fantastiskt bra. Här hörs att Ponty har rötter också i den franska swing-jazzen, Stephane Grappelli och Django Reinhardt.

Sedan rullar det på i elektriska fusion-låtar i behagliga tempi, ofta i udda taktarter. "Echoes of the future" är ett experimentellt elviolin-solo där han spelar emot sitt eget eko. Allt är bra, men soundet av elfiol kan bli lite enahanda i längden. Det hade varit roligt att höra Jean-Luc Ponty variera mera med akustisk violin.

Betyg: **** 

FUNKBASMÄSTAREN STANLEY CLARKE

Stanley Clarke var den fantastiske basisten (både elbas och kontrabas) som spelade med Chick Corea & Return to Forever. På detta soloalbum medverkar också Corea, liksom Lenny White, George Duke, Mahavishnu John McLaughlin m.fl.

Det började nästan bli parodiskt nu inom jazzrock-eliten. Alla spelade med alla. Samma musiker dök upp på varandras skivor i olika konstellationer. Som gjort för oss namndroppande nördar att följa.

"Journey to Love" (Epic LP 1975) med Stanley Clarke är ett snyggt producerat album, hans tredje solo. Det börjar uppseendeväckande fräckt, med sexiga funk-låten "Silly Putty". Clarke spelar en snärtigt, spänd funk-bas i lugnt vandrande tempo. Ett batteri av tungt blås med bastromboner fyller i. Det är suveränt. Det är fruktansvärt bra.

Resten blir mera sådär. I titellåten sjunger Clarke med ljus soulfalsett. I "Hello Jeff" gästar rock-legenden Jeff Beck på gitarr. Stanley Clarke var en av de yngre i fusion-skolan (född 1951). Han bejakade rock lika gärna som jazz i "jazzrock". Rötter lika mycket i Chuck Berry som i Miles Davis. Men "Hello Jeff" är en ovanligt skramlig låt.

Fusion-musiker arbetade gärna med helt akustiska klanger som kontrast till de volymstarka, elektriska låtarna. Det var den tidens "unplugged" (trådlöst), innan någon kommit på uttrycket. Ett sådant akustiskt avsnitt här är "Song to John" i två delar. Där spelar Stanley Clarke - kontrabas, Chick Corea - flygel och John McLaughlin - spansk gitarr. Stycket är (naturligtvis) tillägnat nestorn John Coltrane.

Så avslutas skivan med en ambitiös svit, "Concerto for Jazz/Rock Orchestra". Ja, snyggt och välspelat är detta Clarke-soloalbum. Nästan alla musiker i eliten gjorde soloalbum. Att vara fenomenal musiker är inte automatiskt samma som att göra intressanta skivor och låtar. Men här - jag återkommer gärna till fräcka öppningen "Silly Putty".

Betyg: ***  

HANCOCKS FUTURISTISKA FUNK

Omslaget är inte vackert. Det var sällan Herbie Hancocks skivomslag. På "Man Child" (CBS LP 1975) driver han vidare den energiska, futuristiskt elektriska funk som han tagit patent på inom jazzrock och fusion.

Då tyckte jag att denna skiva med Herbie Hancock kändes rätt exterm, men bra. Det var monotont upprepad funk som pressades längre och längre till bristnings-gränsen var nära, och DÅ kom det förlösande ackordbytet.

Idag är det tydligt att det är denna typ av fusion som överlevt och stått sig bäst. Det går en rak linje från Herbie Hancocks funk till Material, till Prince, hiphop och techno. Det är annorlunda än de ständiga kullerbyttorna hos Chick Corea och Mahavishnu, som kanske har svårare att vinna gehör idag.

Men "Man Child" med Herbie Hancock börjar fräckt. Riktigt fräck. "Hang up your hang ups" är just en sådan där samplad synt-slinga som körs om och om igen, medan komp och feta blåsare fyller i. Allt ligger på ett ackord och drivs in i ett smittsamt, dansvänligt sväng. Bennie Maupin spelar solo på tenorsax. Blåsare och komprytm växer till en ohejdbar ljudvägg. Så till slut, där byts ackord till en befriande kvint, och Hancocks härliga pianosolo tycks flyga på vingar.

Det är alltså en stor orkester på denna skiva, i motsats till kvintetten på "Head Hunters". Men Bennie Maupin var Hancocks ständige saxofonist. Här finns också Wayne Shorter (från Weather Report) på sopransax. I blåssektionen finns tunga tromboner. Och Ernie Watts på sax (han spelade vid denna tid med så olika musiker som Herb Alpert, Björn J:son Lindh och Frank Zappa).

I rytmen finns gitarristen "Wah-Wah" Watson som verkligen spelar wah-wah-gitarr. Inga solon att tala om, utan ett effektivt wah-wah som förstärker funkrytmen. Och största överraskningen - Stevie Wonder! Han sjunger inte. "Man Child" är som de flesta jazzrock-skivor instrumental. Men Stevie Wonder spelar lysande munspelsolo på funkiga "Steppin' it out".

Och så fortsätter "Man Child". Stötiga uptempo-låtar och några lugnare nummer. Men ständigt samma repititiva funk. Det är både dansvänligt och lyssnarvänligt idag. Föga överraskande har spåren på denna skiva varit populära att sampla bland nutida hiphop- och r'n'b-artister.

Betyg: ***

EN VISION AV SMARAGDEN DÄR BORTOM...

Det finns skivor som har åkt upp och ner i värderingarna genom tiderna. Även i de egna. När Mahavishnu Orchestra kom ut med albumet "Visions of the Emerald Beyond" (CBS LP 1975) tyckte jag först att den var häftig.

Men den var kortvarigt. Snart tröttnade jag, och uppfattade detta album och gruppens stil som påfrestande. Det var något fanatiskt över John McLaughlin och hela Mahavishnu-orkestern. Över hela deras spelstil och uttryck.

Virtuost så in i bomben förstås. Nästan övermänskligt skickligt spelat. Tempon och dribblingar drevs upp i en furiös extas som slog knockout på en. Samtidigt som "heliga" kvinnoröster (Gayle Moran) angav att detta var något himmelskt rent, och inte något jäkla rock'n'roll-röj.

Jag tröttnade runt 1975-76 på Mahavishnu Orchestra, dess uppspända musik och dess fromma (skumma) religiositet. Men jag fortsatte lyssna till Chick Corea, Weather Report, svenska Egba och mycket annan jazzrock / fusion. Då.

När jag i nutid (på ålderns höst...) vill knyta ihop alla epokers trådar, har jag mer än gärna återvänt till Chick, George Duke, Jean-Luc Ponty och andra. Fast det inte är någon "modern" musik, men det försöker jag stå över. Men det tog lång tid innan jag tog mig an Mahavishnu igen. Var det inte lite väl extrem fusion?

När jag idag hör den nära 40 år gamla "Visions of the Emerald Beyond" igen hör jag något annat. En musik som inte finns längre, En instrumental, koncentrerad musik som väger disciplinerat mellan stillhet och rörelse. Mellan meditation och extas. Var det där religionen i musiken fanns?

Musiken känns inte särskilt extrem jämfört med dagens Heavy Metal eller techno-utbrott. Samtidigt spelar Mahavishnu i ett tonspråk som säkert känns totalt främmande för många. Åtskilliga skulle nog drivas till vansinne av de betvingande ostinaton i "Eternety's breath, part 2".

På skivans många, korta avsnitt spelar Mahavishnu John McLaughlin - elgitarr, och Jean-Luc Ponty - elfiol, dueller i snabba 16-delar så det ryker om det. Kompet, med Ralph Armstrong - bas, Narada Michael Walden - trummor och Gayle Moran - orgel, plus stråktrio och blåsare, lägger ut täta mattor som underlag för de två solisterna.

Ibland blir det sexig, hård funk ("Can't stand your funk" och "Cosmic Strut"). Emellan åt går den kraftfulla musiken över i stillhet ("Pastoral", med "seriös" violinkadens). Alla titlarna talar om kosmos och det överjordiska. Det är mycket speciell musik. Men den håller.

Betyg: ***

GEORGE DUKE SAMLAR SINA VÄNNER

Nästan samtidigt med "The Aura will Prevail" kom nästa album med George Duke: "I love the Blues, she Heard my Cry" (BASF LP 1975).

En härlig titel på en lite udda skiva. Medan "The Aura"  skapades av en utökad trio i en enhetlig, sofistikerad musikstil, är "The Blues..." en yvig skiva där George Duke samlat en stor skara musiker i olika konstellationer, och där han tar ut svängarna åt alla möjliga håll på överraskande sätt.

Grunden är alltjämt den slipade, snabba jazzrock / jazzfunk / fusion där pianisten, klaviatur-spelaren och sångaren George Duke var en av mästarna. Men i "Rokkinrowl" dundrar han på med rena hårdrock-bluesen. Lee Ritenour larmar med överstyrd, bluesig gitarr och Duke sjunger så han tar i från tårna. Det åter mycket Zappa à la "Chunga's Revenge" om det, och är gjort med glimten i ögat.

Avslutande titelsången "I love the blues, she heard my cry", är en enkel tolva modell Elmore James. Johnny "Guitar" Watson ylar blues tillsammans med Duke, och låten sitter helt rätt i sammanhanget. Befriande också eftersom fusion-jazzen annars verkligen inte byggde på enkelhet.

"Someday" är en snygg soulsång med hitkvalitet. Och här lägger sig George Duke nära en annan själsfrände, Stevie Wonder. Men annars finns fusion-dekorerna närvarande. I "Sister Serene" och "Prepare yourself" målarna syntarna upp new age-liknande landskap.

Och gäster finns det alltså gott om. Förutom grunden Leon "Ndugu" Chancler på trummor och Tom Fowler (från Zappas Mothers) på bas, hör vi i "Look in her eyes" äkta braziljazz-paret Airto Moreira på slagverk och skönsjungande Flora Purim.

Finaste spåret heter "Giant Child within us - ego" och är en konstfull komposition. George Dukes akustiska piano förgylls av Ruth Underwood (också kollega från Zappa & Mothers) på marimba, gonggongs och allehanda slagverk. Stycket utvecklas till ett unikt opus med spännande löpningar.

"I love the blues, she heard my cry" är tillägnad minnet av jazzmusikern Cannonball Adderly som just avlidit det året, 1975. Skivan kan uppfattas som härligt mångsidig eller splittrat spretig. Den är inte lika fulländad som den formsäkra "The Aura will Prevail". Men gjord av en så kreativ och säker musiker som George Duke är den ändå en källa till musikalisk njutning.

Betyg: ****

GOD JUL!

En riktigt God Jul önskar jag Eder alla!

GEORGE DUKE OCH AURAN

Den fantastiske musikern George Duke avled tidigare detta år. Han spelade med Frank Zappa & The Mothers redan runt 1970, och var den som tillförde soul och jazzfunk. För hur breda gamla Mothers än var musikaliskt, så soul kunde de inte.

George Duke spelade elpiano och klaviaturer på de jazzrockiga utflykterna på "Waka Jawaka" och "Grand Wazoo", och var Zappa trogen under hela första halvan av 1970-talet. Dessutom sjöng han bra, i en ljus, soulig falsett.

Efter inhopp hos bl.a. Billy Cobham hade George Duke också börjat göra egna soloalbum. "The Aura will Prevail" (BASF LP 1975) var hans tredje. Det är ett helgjutet, stilsäkert fusion-album där Dukes storhet kommer till sin rätt - som musiker och sångare, men också som utmärkt låtskrivare.

Den trio som spelar på skivan är George Duke på klaviaturer och sång, Alphonso Johnson på elbas och Leon "Ndugu" Chancler på trummor. De två senare alltså samma fenomenala musiker som spelade på nyss nämnda "Tale Spinnin'" med Weather Report samma år. På några spår tillkommer Airto Moreira på slagverk och några stämsångerskor.

Redan i inledningen "Dawn" slår Duke an tonen i underbara ackord och lägger ut varma mattor av coolt, småfunkiga stämningar. Det är vackert. Sedan varvas numren instrumentalt och vokalt. Det finns en mjukhet och känslighet också i de snabbaste jazzrock-numren. Duke hade alltid en fin känsla för melodier och utvann förföriska klanger ur all högteknologi.

Zappa dyker på sätt och vis också upp också här. "Echnida's arf" fanns med på "Roxy & elsewhere", och Duke sjunger "Uncle Remus" från "Apostrophe (')", nerbantad till en långsam, markerad  pianoballad.

Betyg: *****

FÄRGSPRAKANDE VÄDER-RAPPORT!

Weather Report blev vid den här tiden bättre och bättre. De hade klar vindriktning och fri sikt framåt. Albumet "Tale Spinnin'" (CBS LP 1975) var lika härligt livsbejakande som nunorna och bildcollaget på omslaget.

Joe Zawinul fortsatte att skriva snygga jazzrock-låtar, liksom Wayne Shorter. Det två var de äldsta och fasta medlemmarna, med erfarenhet av jazz med bl.a. Cannonball Adderly och Miles Davis på 60-talet.

Men nu var det elektrisk fusion som gällde. Modern volym-stark jazz, och här gick Weather Report i bräschen. Zawinul (född i Österrike) var geniet bland sina synthesizers, elpianon och allehanda elektronik. Han var en färgstark bohem, i centrum i sina stickade mössor och stora mustasch.

Shorter spelade tenorsax och sopransax i en egen, lätt klagande stil. De övriga musikerna var betydligt yngre, och de växlade påtagligt ofta. På denna skiva var det underbare, funkige basisten Al Johnson (eg. Alphonso Johnson). Där var den smidige, snabbflyktige trumslagaren Leon "Ndugu" Chancler. Och så Alyrio Lima på diverse slagverk, som jag inte vet mycket om.

Just så var Weather Reports säregna sättning: Klaviatur, saxofon, elbas, trummor, extra slagverkare. Den sättningen höll de fast vid, fast folk i rytm-sektionen kom och gick. Ett kännetecken i gruppens sound var också frånvaro av gitarr.

"Tale Spinnin'" innehåller sex snygga, svängiga, färgrika låtar. "Man in the green shirt" inleder. Ndugu slår in en snabb trumvirvel, synt, sopransax och rytm drar iväg på en hisnande resa. Deras musik lyckades ofta frammana någon slags panorama-perspektiv, med sina rytmer, svepande melodi-linjer och rika detaljer.

Snabb är också "Freezin' fire", medan "Between the thighs" (en fräckis-titel?) är mera rumlande svängande, med två slagverkare i läckra motrytmer. Lugnt tempo blir det i det mystiskt, vackra "Badia" (syftar det på en ort i Bangladesh? Eller möjligen på Bahia i Brasilien?) Josef Zawinul hade stort intresse för musiketnologi. Den stillsamma "Badia" blir här en palett av sällsamma klangfärger.

Ett lugnt spår är också avslutande "Five short stories", en duett mellan Zawinul och Shorter. Men annars är det hela bandet i snabba, härliga rytm- och klangfester. Färgsprakande som fyrverkerierna i collaget på det snyggt designade omslaget.

Betyg: *****

ZAPPAS PEAK - EN SOFFA PÅ TYSKA

Frank Zappa fortsatte sin kreativa guldperiod, sedan skivorna "Overnite Sensation" (1973), "Apostrophe (')" (1974) och oslagbara live-dubbeln "Roxy & elsewhere" (1974).

Nya albumet, nu under namnet Frank Zappa & The Mothers of Invention, hette "One Size Fits All" (DiscReet LP 1975). Och det är frågan om Zappa någonsin blev bättre än såhär.

Det är ett fantastiskt rockalbum. Och uppsättningen Mothers är här också kulmen av alla fina musiker-sammansättningar han hade. George Duke på piano, klaviaturer och soulsång. Rolige Napoleon Murphy Brock på tenorsax och det mesta av solo-sången. På marimba och slagverk finns ännu Ruth Underwood, och hon har sällan varit så bra som här. Säker trummis är Chester Thompson (han skulle snart gå över till Weather Report). Och så Tom Fowler, vars smidiga basspel gör mycket för soundet.

Öppningen "Inca Roads" är en klar kandidat till "den definitiva Zappa-låten". En minisvit i olika tempi, med en märklig historia om ett rymdskepp i Anderna. George Dukes pianosolo i det snabbare partiet bör gå till historien.

Annars finns det flera rockiga låtar på skivan. "Can't afford no shoes", "San Ber'dino" och "Andy" har makalösa driv. I "Po-jama people" ironiserar Zappa över alternativa velour-proggare och levererar ett utmärkt gitarrsolo. Ännu har vi inte kommit fram i tiden till de plågsamt ändlösa Zappa-solona där egot tog över.

"Florentine Pogen" är liksom "Inca Roads" en komplex låt med flera sektioner och karaktärer. "Evelyn, a modified dog" är en kort, skämtsam pianoballad av Zappa. Så har vi då den där soffan. Den som pryder omslaget. Musikaliskt finns denna soffa i två versioner med samma melodi, i tungt markerad 3/4-takt. "Sofa nr 1", som är snyggt instrumental. Och så avslutande "Sofa nr 2", där Zappa av någon underlig anledning sjunger på tyska (!). "Ich bin alle Täge und Nächte / Ich bin hier / und Du bist mein Sofa...."

Som sagt, "One Size Fits All" placerar sig lätt bland Frank Zappas 5-6 bästa album någonsin. Och det bästa studioalbumet från den här guldperioden. Efter "One Size" blir Zappas ymniga skivkatalog mera splittrad och rörig.

Betyg: *****

PINK FLOYDS ÖDSLIGT VACKRA PORTALER

"Önskar att du vore här". Pink Floyds kanske allra främsta album handlar om Syd Barrett. Han som var med i tidiga Pink Floyd, men redan 1968 fick sluta märkt av drogbruk och som sedan gick vilse i livet.

Pink Floyds sångtexter och musik har ofta berört ämnet psykisk sjukdom. "Wish You Were Here" (Harvest LP 1975) börjar och slutar med den fantastiska tvådelade sviten "Shine on, you crazy diamond", som direkt syftar på Barrett.

Det är en alldeles fantastiskt storslagen, dynamisk musik. Symfonisk rock som i grunden är en enkel blues. Men uppslaget är briljant. Allt börjar i lågt läge med en lång bordunton, där Richard Wrighs synthesizers ropar längtansfullt ut i rymderna. David Gilmours gitarr tar över, trumkomp tillkommer och allt utvecklas i ett stegvis crescendo. Tempot är lugnt, sådär vilsamt lugnt vandrande som Pink Floyds tempon ofta är. Så kommer sångversen. Roger Waters sjunger: "Remember when you were young...." (följt av en hånflin). Ett saxofonsolo, och övergång till snabbare tempo. Hela denna vackra svit spänner över 16 minuter.

När sviten fortsätter i skivans avslutande del sker samma utveckling, men baklänges. Efter fina instrumental-solon på syntar, clavinet och gitarr är vi tillbaka i den där nollställda utgångspunkten. Då är man helt tagen. Musiken stämmer väl med de surrealistiskt hotfulla bilderna på konvolutet, designat Hipgnosis. 

Skivans övriga tre spår har samhällskritiska texter riktade mot industri, cynism och alienation. "Welcome to the machine" är ett futuristiskt mardröms-scenario. Roy Harper är gäst som sångare i funkiga "Have a cigar". Och den vackra titelsången "Wish you were here" är en innerligt melodiös visballad, mitt inne i denna skiva av väl utbyggd "progressive rock".

Detta är Pink Floyds mästerverk nummer ett. Bara matchad på första plats av den mindre kända "Atom Heart Mother" (med kossan, 1970). Bättre än "The Dark Side of the Moon" (1973) och "Meddle" (1971). Och betydligt bättre än alla övriga Pink Floyd gjort både förr och senare,

Betyg: *****

DEN MAGNIFIKA KÖLN-KONSERTEN

"The Köln Concert" (ECM live-2LP 1975) är ett av världens mest kända musikalbum. Det är storsäljaren hos det annars smala kvalitetsmärket ECM.

Mästerpianisten Keith Jarrett hade spelat jazz med Charles Lloyd och Miles Davis. Han tände aldrig på den elektriska funken som dominerade jazzscenen på 1970-talet. Istället ömmade han för den hederliga, oslagbara flygeln ("akustiskt piano" som det kallades ett tag).

Jarrett fick ett bra kontakt på västtyska ECM (som också hade sin bas i Oslo). Han spelade in bl.a. kvartett-skivor med norske Jan Garbarek och svenske Palle Danielsson. Och han spelade solo. Helt solo. Bara Keith Jarrett, en stor flygel. Det blev hans kännemärke. Långa, ändlösa improvisationer som började från noll och fick tillåtas växa ut på längden.

Det finns flera sådana seanser. Men ingen är så känd som detta live-album inspelat på Kölns opera i januari 1975. Det är ett magnifikt verk. Keith Jarrett slår an första tonen, fångar in lyssnaren i en impressionistisk skönhet. Sedan trollbinder han med fantastiska utflykter. Vackra, monotont suggestiva, intensiva. Ibland går associationerna till Robert Schumann eller Claude Debussy. Det enda som hörs förutom pianot är Jarretts egna ylanden och stånkande. Publiken sitter knäpptyst. När applåder bryter ut efter LP-sida 1 kommer de som en överraskning.

"The Köln Concert" är förstås fantastisk. Den förtjänar alla lovord i sin andäktiga koncentration. Ändå kan jag ha invändningar mot Jarretts solo-utsvävningar. De funkar utmärkt på detta album. Andra gånger kan det bli för långdraget, för storvulet, för egotrippat. Som virtuos jazzpianist i den generationen föredrar jag trots allt rivalen Chick Corea och hans mera överskådliga verk.

Betyg: ****

 

INÅTVÄND ROBBAN I ETT LITEN RUM

Robban Broberg hade gjort en helomvändning runt 1971. Från den glade, goe underhållaren som charmade alla med skojiga, småfräcka schlagervisor i Hylands Hörna och i radion.

Till något annat. En lågmäld, inåtvänd poet som hade fått nog av nöjesbranchen. En sökare som blivit politiskt radikal och därför sällade sig till progg-fåran. Men kanske mera en känslig sökare i fråga om mänskliga relationer.

Den stora TV-publiken trodde att han försvunnit helt. De märkte inte hans hemmagjorda skivor som gavs ut på alternativa bolag utan någon som helst marknadsföring. Men även inom progg-rörelsen kändes han som en udda fågel.

"Vem är det som bromsar?" (RKOB LP 1974) gavs ut under namnet Robert Karl-Oskar Broberg. Han hade helt tröttnat på rollen som "Robban". Det är verkligen ingen skiva som gör väsen av sig. Robert själv plus Peter Clemmedson (gitarr) och Arne Franck (bas), båda från Hoola Bandoola Band. Robert sjunger och spelar lite piano och gitarr. Inspelat i all enkelhet "live at hemma".

Men det är en skiva jag tycker om. Titellåten "Vem är det som bromsar, / och vem är det som skjuter på? / och vem sitter i baksätet med händerna för ansiktet / och tittar på?" - den börjar och avslutar LP:n - överraskar med en ilsken, bluesig fuzz-gitarr.

Men annars är det lågmälda ballader med titlar som "(Det är så lätt man fastnar i) Myterna om sig själv", "Arbetet börjar (dagen efter den ideologiska diskussionen kvällen före)" och "En framtida vision av en skyddslös kommunikation". Djupt mänskliga sånger som Robban sjunger med sin alltid osvikliga talang för bra melodier. Och i en enkelhet nära den skiffle han en gång började med.

I "Sch - säg inte som det är!" spökar den då mycket aktuella IB-affären. Ibland kan några texter hamna i tidstypiska vänsterfraser. Men oftare är det just det psykologiska han fångar så fint. Som den både komiska och insiktsfulla "Ensam i den stora bussen", om vardagsfobier i en folksamling.

Betyg: ***

SAMLA MANNAS MANNA LEKER VIDARE

Underbara progressiva, jazzrock-gruppen Samla Mammas Manna lät ganska olika från skiva till skiva. Inte så konstigt eftersom de månade om improvisationer, öppna fält och spontana uttryck.

Men de två skivorna "Måltid" (1973) och denna, "Klossa Knapitatet" (Silence LP 1974), är som syskonskivor. Detta är en rak fortsättning på den lekfulla musiken på "Måltid". Samla Mammas Manna är här inne i sin bästa, mest kreativa period.

De fortsätter med "lego-musiken". Snabba kast, roliga brytningar. Tempon och taktarter som kastas här och tvärs. Våldsamma jam-utflykter och festliga stil-parodier hit och dit. Som tidigare: Lars Hollmer på elpiano, Coste Apetrea på gitarr, Lars Krantz på bas och Hans Bruniusson på drivande trummor. Och så alla på den där dårpippiga, ylande nonsens-sången som är så rolig.

Inpackad i ett knepigt inslag ligger "Klossa Knapitatet". Skivan börjar med ingenting. Ja, första spåret heter "Ingenting". De blandar skojigt med vals, polka, vissling och joddlingar - liksom i dråpliga "Långt ner i ett kaninhål". Det är musikalisk humor av bästa kaliber!

De tar också ut svängarna mera i avantgarde. I "Liten dialektik", Musmjölkningsmaskinen" och "Influenser" spänner de bågen ytterligare, och utmanar lyssnarens tålamod. Men den underliggande humorn finns där som ett avväpnande drag hela tiden.

"Kom lite närmare" är ett typiskt knäppt Samla-spår, om vådan av ett trångt bildäck på en färja. I titellåten spelar Lars Hollmer och Brynn Sett´les (från Peps Blodsband) dragspel i motorvägens skugga. Och i avslutande "Ramlösa kvällar" leker Coste Apetrea Mahavishnu på sin sköna, akustiska gitarr. Ja, jag kan bara fortsätta säga: Jag älskar gamla Samla Mammas Manna!

Betyg: ****

PEPS BLODSBAND - BLUES PÅ SKÅNSKA

Bara några år tidigare hade Peps Persson i en intervju konstaterat att blues är musik som måste sjungas på engelska, den funkar inte på svenska. Jag tror det var vid tiden när Pugh hade gett ut sin "Ja, dä ä dä" och öppnat upp för rock på svenska.

Runt 1974 hade det blivit självklart för de flesta att sjunga på svenska. Och texter tillmättes stor betydelse inom tidens progg-rörelse. Men det var ännu brukligt att sjunga på rikssvenska. Även skånska Hoola Bandoola gjorde det.

Peps Persson bröt den vallen totalt. På albumet "Peps Blodsband" (Sonet LP 1974) med nya bandet Peps Blodsband presenterade Peps hårdsvängande boogie-blues, shuffle och bluesrock, ffg med svenska texter och då - på skånska. Bred, okonstlad skånska. Det väckte sensation och öppnade en dialektal vall som tidigare nästan bara gällt buskis.

"Peps Blodsband" är ett lysande rockalbum med en lysande grupp. Det svänger grymt och vibrerar av blueskänsla när Peps sjunger sina låtar - arga, engagerade, förtvivlade. Och det komiska som den bre'a skånska kan låta, ja det är något som Peps glatt bjuder på.

"Falsk matematik" är en kraftfull öppning som blivit en svensk klassiker. "Itt å itt e tvau, tvau å tvau e fyra / lönorna e låga, men hyrorna e dyra..." Sällan har klassamhället skildrats mer enkelt och slagfärdigt. "Ångestneurotiker" är en drabbande stark skildring av psyksjukvård, med Christer Eklund på mullig tenorsax.

"Himlen gråter" är en underbart, gungande 6/8-blues efter Elmore James. Peps var sedan länge ett superproffs som kunde sitt blues-idiom i ryggmärgen och spelade umärkt gitarr och munspel. I den längre sviten "Onådens år" speglas världens elände ("tortyr, napalm, ett barn i lågor / ser jag i min TV-appararat....) Brynn Settles hammond-orgel lägger ut ödesmättade ackord. En mycket stark, långsam ballad som bryts av i ett snabbt boogie-tempo.

Detta var alltså steget innan Peps gick över till reggae och som förste svenske musiker gjorde den musikstilen till sin egen. 1974 var det fortfarande rena bluestolvor som gällde. Sven Sjöström hette den snabbvispande trumslagaren som var med kortvarigt här. "Peps Blodsband", den första skivan på skånska, är en svensk klassiker med klockren kvalitet.

Betyg: *****

KRAFTWERK PÅ TYSKA MOTORVÄGAR

Få skivor har haft sådant avgörande inom sin nisch (elektronisk pop / syntpop / electronica) som "Autobahn" (Philips LP 1974) med tyska Kraftwerk. Den kallades ofta för "Krautrock", den där tyska (västtyska) grenen av progressiv rock som tog Mini-Moogar, sequensers och trummaskiner som främsta redskap.

Kraftwerk från Düsseldorf bröt med hela konceptet popgrupp (gitarr, gitarr, bas, trummor). Visserligen hade många rockgrupper haft klaviatur-instrument, ibland inklusive synthesizers.

Men Kraftwerk bröt mot detta också. Istället hade kvartetten denna sättning: Synt, synt, synt och synt. Det var något helt nytt. I bagaget fanns en tysk tradition av avantgarde och konstmusik, främst Karlheinz Stockhausen, pionjär inom elektronisk musik på 1950-talet. I andra bagen fanns t.ex. brittiska Pink Floyd och King Crimson.

Kraftwerk, med bl.a. syntspelarna Ralph Hütter och Florian Schneider, hade gjort några obskyra skivor när de 1974 fick en otippat, internationellt genombrott med "Autobahn". Resten är historia. De arbetade med medvetet enkla melodier, harmonier, rytmer och former. De melodiösa slingorna är nästan barnviselika. Deras avantgarde låg helt i syntklangerna, i det futuristiska soundet. Och i framtoningen. De odlade en slags torr humor med stor självironi, i de robotlika skepnaderna.

Titellåten "Autobahn" är ett 22 minuter långt epos. En programmusik som frammanar bilden av att köra bil på ändlösa, tyska motorvägar, Med ljud av vägdunket, vindrutetorkare och bilradio som ställs in. Den korta sångtexten lyder torrt, "Wir fahr'n, fahr'n, fahr'n auf dem Autobahn...."

Inga budskap, ingen "mening". I tider av gröna vågen och politiska tendenser kommer Kraftwerk med en helt neutral skildring av bilism. Det är en slags popkonst som är avväpnande och nu framstår som tidlöst aktuell. Det är ett fascinerande, humoristiskt och - faktiskt, drömmande vackert stycke musik.

Det övriga spåren handlar om kometer, midnattshimmel och morgonpromenad (med en gnutta natur i form av fågelsång). Här växlar musikerna än så länge med några akustiska instrument, tvärflöjt och akustisk gitarr. Senare skulle Kraftwerk driva elektroniken och robottemat in absurdum. De skulle bli världsberömda, vägledande - och på det personliga planet ständigt lika gåtfulla.

Betyg: *****

JONI MITCHELL -  FÖRDJUPNINGAR

Vad passar bättre att matcha "Hits", än en andra volym som heter "Misses" (Reprise saml.-CD 1996)? Härligt att forska vidare i Joni Mitchells stora produktion.

"Misses" är minst lika intressant. Här är mera av udda spår, oväntade utflykter. Jag antar att båda volymerna är i hennes eget urval.

Medan "Hits" hade fokus på hennes akustiskt präglade visperiod åren runt 1970-71 (med några undantag), tar "Misses" ett större grepp över hela hennes dittillsvarande karriär, och får därmed större stilmässig bredd. Ta t.ex. ett spår som "The Wolf that lives in Lindsey" från albumet "Mingus" (1979). En extremt avskalad, karg ballad med ljudspår av ylande vargar. Intressant val, verkligen inte någon av hennes mer lättsmälta inspelningar.

Eller spår som "The reoccuring dream" från "Chalk Mark in a Rain Storm" (1988) och "Sex kills" från "Turbulent Indigo" (1994). Låtar med stora, abstrakta ljudbilder i mera elektroniska landskap. Långt från den väna visstilen på vispop-albumen à la "Clouds" (1969).

Utsökta sånger är också "Harry's House / Centerpiece" från "The Hissing of Summer Lawns" (1975). Ännu en stark, episk berättelse och här från hennes sofistikerat jazzfärgade period. Hon hade vid denna tid övergivit rimmade verser och skapade istället friare textflöden som stämde precis med de jazz- och jazzrock-musiker hon omgav sig med. Till exempel spelar Jaco Pastorius (elbas) och Wayne Shorter (sax), båda från Weather Report, på hennes album "Hejira" (1976) som vi hör titelsången från på denna samling.

Vid den tiden, senare delen av 1970-talet, befann sig i Joni Mitchell någonstans i den kaliforniska, skönt tillbakalutade "Västkustrock" som också formades av starka personligheter, virtuosa musiker och kristallklart ljud. Men självklart var hon i första hand sin egen. En individualist som skapade sina egna uttryck och inspirerade tusentals yngre singer / songwriters.

Betyg: ****

JONI MITCHELLS FINA SAMLING

"Hits" (Reprise saml.-CD 1996) är väl nästan en parodisk titel på en samling med underbara kanadensisk - amerikanska singer / songwritern Joni Mitchell. Men det är en ordlek. Syskonskivan ger förklaringen.

Denna, och nästa skiva, är alldeles förträffliga samlingar. Joni Mitchell är en av mina verkliga favorit-artister. När det gäller hennes klassiska period passar det bra att ta samlade grepp med fina urval.

Hennes tidiga visor inleder, naturligt nog. Akustiska sånger som "Urge for going" (1967) och "Chelsea morning" (1968). Från fina albumet "Ladies of the Canyon" kommer charmiga "Big, yellow taxi", dunkla "Woodstock" och "The circle game" (alla 1970). Framstående är också hennes visor från sitt mest kända album "Blue". De är "Carey", "California" och "River" (alla 1971). Samtliga med stark, personlig lyskraft och en närmast romantisk tidsanda av hippie-epoken.

Så sånger från de flesta av hennes alltmer sofistikerade 1970-talsalbum, däribland "For the Roses" (1972) och fina "Court and Spark" (1974). Två kast framåt i tiden är "Chinese Café / Unchanined melody" från "Wild things run fast" (1982) och den oemotståndiga "Come in from the cold" från "Night Ride Home" (1991). Innan allt avslutas med hennes tidiga, innerliga visa "Both sides now" från "Clouds" (1969).

Man kan prata länge om Joni Mitchells säregna, färgstarka personlighet, hennes konstnärliga integritet och hennes oerhörda betydelse för alla oräkneliga senare singer / songwriters. Och man kan prata om hennes mångsidighet. Hon är en fin konstnär som ofta illustrerar skivorna med egna olje-målningar (dock ej här). Men det har andra gjort så mycket, så jag går vidare till nästa.

Betyg: *****

LOU REED OM SALLY OCH BILLY

Lou Reed hade fått in konstnärliga fullträffar med albumen "Transformer" och "Berlin". Detta nya albumet "Sally Can't Dance" (RCA LP 1974) är inte på samma nivå.

Det är ett habilt album, med brett orkestrerade sånger. Lou Reed sjunger som vanligt knackigt men med osviklig rockkänsla. Producent är lite överraskande Steve Katz, från mina gamla favoriter Blood, Sweat & Tears.

Bland sångerna utmärker sig "Kill your sons". Bakgrunden till den är speciell och självupplevd. När Lou Reed var mycket ung misstänkte föräldrarna homosexualitet eller bisexualitet. För att "bota", med den tidens groteska synsätt, skickades han till mentalsjukhus och utsattes för elchock-behandling. En viktig sång som gör ont, av den anledningen.

Annars är albumet förvånansvärt jämntjockt, ganska långt från de utmejslade sångerna på "Transformer". Men i skivans sista låt händer något stort. Det är i balladen "Billy", och det är också den sång som gör mig intresserad av "Sally Can't Dance".

"Billy" är en avskalad visa som Reed sjunger till akustisk gitarr, bas och en tenorsax. En riktigt fräck tenorsax som kommenterar sången. Paul Fleisher spelar den. Texten är en sorglig berättelse om två pojkar som växte upp tillsammans. Den ene blev inkallad till Vietnamkriget och kom hem som ett vrak. En enkel ballad som visar vilken stor berättare Lou Reed var när han var som bäst.

Betyg: ***

JOHN LENNON, NU I NEW YORK

John Lennon och Yoko Ono hade flyttat till New York. Där råkat ut för kris och separerat. Under en tid levde de åtskiljda, och i den vevan spelade John in denna skiva, "Walls and Bridges", (Apple LP 1974).

Det är en bra skiva. Präglad av deppiga, uppgivna texter om kontaktlöshet och uppbrott. Murar och broar. Men paradoxalt nog också en musik som klingar av någon slags glädje. Från bottnen går vägen uppåt, som en Robban-lyrik.

"Go down on love" är en fin öppningssång, som alla låtar på skivan fint orkestrerad med stort arrangemang. Fylligt komp, blåsare och Phil Spector-inspirerad ljudbild, fast Spector inte längre finns med i bilden.

De få kända sångerna på skivan är inte de bästa. "Whatever gets you through the night", en snabb och "uppåt" duett med Elton John, och drömmande "Dream no 9" är båda OK, men väger ganska lätt. Mera substans finns i den förtätade "Bless you", den expressiva "Scared" och inte minst den mycket starka "Steel and glass", där stråkarna skruvar upp tonläget och bilden frammanas av en förvirrad litenhet bland New Yorks skyskrapor.

John Lennon sjunger som vanligt bättre än någonsin. Sångerna spänner över stor känslomässig bredd, från sårbarhet i "Nobody loves you (when you're down and out)", till fly förbannad i "What you got". En gulligt spår är avslutande, korta "Ya-ya", där John sjunger några strofer till lille sonen Julians (då 10 år) trevande trumspel.

"Walls and Bridges" är inte i nivå med Lennons klassiker "John Lennon / Plastic Ono Band" och "Imagine". Men samtidigt bättre än de två föregående, den röriga "Some Place in New York City" och den svaga "Mind Games". I John Lennons korta och synnerligen ojämna diskografi är "Walls and Bridges" en lite undanskymd skiva. Men en skiva att tycka om.

Betyg: ***

MAHAVISHNUS SYMFONISKA MEDITATION

Ibland gick jazzrockens kosmiska visioner över i ren andlighet. Brittiske gitarristen Mahavishnu John McLaughlin lät allt sitt skapande genomsyras av indisk visdom, religion och meditation.

Ibland kunde det där bli lite väl påfrestande (McLaughlins och Santanas guru, Coreas scientologi). Många ljusår från den svenska proggens socialrealism vid samma tid.

Men, det viktiga var ju ändå det musikaliska resultatet. Och då blev det många gånger lysande. Mahavishnu Orchestra, i denna upplaga med supergitarristen McLaughlin och fine, franske violinisten Jean-Luc Ponty i fronten, spelar här upp mot en stor orkesterfond.

"Apocalypse" (CBS LP 1974) med Mahavishnu Orchestra och London Symphony Orchestra, ledda av amerikanske dirigenten Michael Tilson Thomas, är ett av de mera lyckade mötena mellan elektrisk grupp och orkester. Sådana försök gjordes några gånger runt 1970 (av Deep Purple, Procol Harum och svenska Solar Plexus), men ebbade sedan ut. Resultaten blev ofta otympliga.

"Apocalypse" är ett av de sista i raden av dessa. Skivan börjar sensationellt enastående vackert. "Power of love" är en vilsam meditation där McLaughlins spanska gitarr och Pontys mjuka elviolin är som en lisa för själen över en stramt arrangerad symfoniorkester.

Sedan växlar det mellan dramatik och stiltje. Explosiva gitarr-löpningar, elfioler, filmmusik-dånande orkestersatser och helig skönsång av sopranen Gayle Moran (som också var organist i Mahavishnu Orchestra). Det är hyfsat spännande musik, förutsatt att man gillar gruppens speciella, disciplinerade och rätt extrema form av jazzrock.

Musikspåren har religiösa titlar som "Wings of Karma" och "Hymn to Him". En intressant sak är att skivans producent heter George Martin, den  hederlige, brittiske gentlemannen som var nestorn bakom The Beatles alla skivinspelningar.

Betyg: ***

WEATHER REPORT SPANAR UPPÅT

Och vi har pratat om väderfenomen och himlakroppar inom jazzrockens rymder. Vad passar då bättre än att få introducera Weather Report? Flaggskeppet på jazzrock-floden på 70-talet.

Joe Zawinul och Wayne Shorter hade båda spelat med Miles Davis, och följt hans kurs mot elektrisk jazz. De bildade Weather Report 1971. Deras första skivor var improviserad jazzrock, fri som vädrets skiftningar. Dessa första skivor kan jag hoppa över.

"Mysterious Traveller" (CBS LP 1974) var deras fjärde studio-album. Här börjar det hända spännande saker. De ändrar riktning och ritar upp en standard för fusion som ny jazzstil. Här spelar Joe Zawinul i första hand på syntar. Stora syntar med stora klanger, mäktiga som kyrkorglar.

Förändringen gäller också rytmen. När tjeckiskfödde kontrabasisten Miroslav Vitous slutar (bara med på ett spår här) och ersätts av Alphonso Johnson på elbas, markeras en förskjutning från fri jazz till smidig, svängig svart funk.

Det är också ett skifte från improvisationer till mera komponerade jazzrock-låtar med fanfar-lika teman och fasta rytmer. Dessutom med tillskott av kryddor, här levererade främst av brasilianske slagverkaren Dom Um Romao. Jag tycker alla dessa förändringar var enbart till det bättre. Weather Report inledde med denna skiva sin verkliga, nyskapande guldperiod.

Skivan öppnar överraskande med den gåtfullt mäktiga "Nubian Sundance". Zawinuls syntar är verkligen majestätiska över en jämn, liggande rytm av tre slagverkare. Är låten inspelad live, eller är publikjublen pålagda effekter (som en del i kompositionen) av klurige Zawinul? Osäkert, men jag gissar det senare.

"American Tango" har samma spännande, storslagna syntslingor mot en bred rytm. "Cucumber Slumber" är en suveränt svängig soulfunk-jazz, med Wayne Shorter på tenorsax mot bl.a. Ray Barreto på congas.

Titellåten "Mysterious Traveller" har de kosmiska, elektroniska klangerna som intro till en skarp jazzrock-rytm. Så härligt rörelse som bara två trumslagare bredvid varandra kan åstadkomma. Och avslutande "Jungle Book" är en fin, naivistisk bildfantasi av Zawinul. Han öppnar dörren till en harmonifylld naturmålning som kunde vara av Henri Rousseau eller Camilla Tvingmark.

Inom sin musikstil känns Weather Report ändå rätt tidlösa. I mörka decemberdagar av oroligt väder, med hårda vindar över Skåne och annalkande snöstorm över östra Svealand lyssnar jag gärna på - Weather Report. Och gärna då på detta "mystiska" album.

Betyg: **** 

CHICK COREA UPP I RYMDERNA

Ett avskalat, precist designat omslag med en solbild. Åter igen dessa himlafenomen. Jazzrock och fusion höll sig hellre uppe i de högre sfärerna än på jorden.

"Where have I known you before?" (Polydor LP 1974) med Chick Corea & Return to Forever, är det andra albumet med denna skarpslipade jazzrock-kvartett.

Och detta är något annat än pianisten Coreas tidigare perioder. 1960-talets friform-jazz. De briljanta solopiano-volymerna från 1971. Och de luftigt mjuka, sofistikerade samba-rytmerna med Brazil-sångerskan Flora Purim. De som också gick under namnet "Return to Forever".

Nä, denna laddat elektriska jazzrock-kvartett stod för en volymstark, snabbdribblande fusion. Virtuos intill det nästan övermänskliga. Chick Corea själva på elpiano och syntar, fine Stanley Clarke på smidig elbas, Al DiMeola på gitarr och Lenny White på trummor. Jag såg dem live i Lund när det begav sig, och det var fantastiska spelningar.

Musiken på "Where have..." är ytterst komplex och drar mot det "himmelska". Chick Coreas solon på Mini-Moog är tjutande höga och drar ofta uppåt i tonmassorna, mot det extatiska. Inledande "Vulcan Worlds" är exempel på det, liksom "Hymn to the Seventh Galaxy" och avslutande sviten "Song to the Pharaoh Kings". Titlarna är talande.

Hade det varit på den tiden, 70-talet, hade jag utan tvekan klämt till med betyget fem. Jag älskade Chick Corea och speciellt denna skivan. Men musiken har åldrats. De ständiga, snabba löpningarna och vändningarna kan kännas tröttande idag. Dessutom är det skillnad på musikerna. Chick Corea på klaviatur har alltid något spirituellt lekfullt över spelet. Också Stanley Clarke på bas har en spelglädje i de svåraste passager. Trummisen Lenny Whites var bra. Men undantaget var unge gitarr-fantomen Al DiMeola. Han spelar på teknik. Hans spel känns skickligt men kyligt.

Vad som också gör att skivan åldrats är ljudet. Basen lyfts inte alls fram. Istället är det de höga, gälla syntarna och gitarrtonerna som ylar. Det ger än väldigt diskant ljudbild, fjärran från dagens hårda basideal.

Men det finns små guldkorn som blänker på denna skiva. Det är de tre korta solopiano-nummer som Chick Corea spelar. Akustiska kontraster på flygel som motvikt mot de elektriska, snabba partierna. "Where have I danced with you before?" och speciellt lugna titelspåret "Where have I known you before?" Här når mästerpianisten Corea, just det, himmelska höjder i skönhet.

Betyg: ***      

HANCOCKS HUVUDJÄGARE - EN FUNKKLASSIKER!

Men omslaget? Hur tänkte Columbia när de satte en stor, djur-liknande manick mitt i päran på Herbie Hancock? På baksidan syns samma bild normal, med Hancocks ansikte. Det är en rätt bra bild, fastän de fem ser trumpna ut.

Detta konstiga omslag är alltså förpackningen till en av tidernas största storsäljare vad gäller funk / jazzrock / fusion. "Head Hunters" (CBS LP 1974) med Herbie Hancocks. Inspelad 1973 i San Francisco.

Det förvånar mig att just den blev en "hit" inom den vid denna tid så växande genre, den elektriska jazzen. Hancocks köttiga, funkiga rytmer är förstås en förklaring. Här är rötterna lika starka i soul som i jazz. Men annars är det ingen helt lättsmält brygd som levereras.

Bara fyra spår, men långa spår. "Chameleon" inleder och breder ut sig i 15 minuter. En klafsande, träsk-lik synt-bas (eller är det elbas med fuzz?) stompar igång i ett envetet upprepat riff. De andra fyller på och ger liv åt rytmen. Så fortsätter det och fortsätter....

Herbie Hancock går så lös i ett tjutande, space-liknande synt-solo som faktiskt är rätt påfrestande. Som jag nämnt rörde sig jazzrocken mycket med meteorologi och himlafenomen. Astronomi var också populärt, och Hancocks musikaliska fantasivärld drog ofta åt science-fiction.

Under tiden Hancock kastat dessa eldklot ut i rymderna i det ropande synt-solot, har funk-kompet värmts upp ordentligt. Det följande elpiano-solot (också Hancock) är helt ljuvligt. Varm, sexigt svängig funk med ackord över stråksyntar. Så kommer Bennie Maupin på bra tenorsax-solo. Men då tonas låten snopet ut mitt i. Varför avslutade man inte med att knyta ihop inledningens riff?

"Watermelon Man" är en äldre Hancock-komposition som här fått ny dräkt, med slagverkaren Bill Summers som blåser i ölflaskor (!). "Sly" börjar behagligt, men övergår i en krävande, intensiv afro-karusell med Maupin på skarp sopransax. Jag tolkar titeln som en hyllning till en annan funk-mästare, Sly Stone i Sly & The Family Stone.

Det sista spåret är vackert, riktigt vackert. En långsam meditation över tango-rytm, kallad "Vein Melter". Hancock väver ut mattor av sköna stråk-liknande syntar (ytterst smakfullt, inte skvaligt) och Maupin blåser sopransax och basklarinett. Det är en ljuvlig godnatt-tango.

Trots nämnda små invändningar är Herbie Hancocks "Head Hunters" en milstolpe och en självklarhet inom 70-talets jazzrock och fusion. Och trots det konstiga omslaget.

Betyg: ****

BILLY COBHAMS KRUTDURK

Mästertrummisen Billy Cobham var nu i full gång och släppte sitt tredje soloalbum inom loppet av två år. "Total Eclipse" (Atlantic LP 1974) fullbordar en orubblig trilogi av virtuosen.

Om "Crosswinds" hade partier av meditativt lugn är det annorlunda med "Total Eclipse". Den är en veritabel krutdurk med kolossal tyngd och spänning. Den är kraftfull och övertygande.

Det har talats mycket om Billy Cobhams skickliga (en del säger övermänskliga) spelteknik bakom sitt jättelika trumset. Sällan har det talats om vilken förträfflig låtskrivare, arrangör och bandledare mannen från Panama är.

Väderfenomen och himlakroppar fortsätter att utgöra motiv (gällde mycket av jazzrocken vid denna tid). Nu handlar det om månfaser. Lite lagom mystiskt. I inledande sviten "Solarization" skjuter musiken iväg i raketfart. Bandet är i stort sett identiskt med förra skivans. Men gitarristen John Abercrombie får här större utrymme med sina nervigt gitarrkliande krevader.

Billy Cobham själv dubblar med pukor (timpani) på detta album. Det blir våldsamma attacker i en uppspänd, snabb musik som ibland påminner om någons slags deckarserier. Pianisten Milcho Leviev är fantastisk i fantasifulla friform-solo. Vem var han? Vet bara att han här hade ersatt George Duke.

Glenn Ferris - trombon och Randy Brecker - trumpet är några av de andra fina solisterna i skivans olika korta, intensiva tablåer. I den längre "Sea of Tranquility" (åter på temat månen) är tempot lugnare, mera böljande 6/8. Men koncentrationen är densamma.

Så slutar albumet med "Last Frontier". Ett långt, oerhört virtuost trumsolo av Billy Cobham. Kanske måste man vara trumnörd som jag för att uppskatta det? Men kanske inte? Cobham kunde (och kan) verkligen komponera ett solo. Det bygger på nyanser och slagserier, även om förstås även kraften finns där. Den övertygande trilogin med sina tre första album skulle Billy Cobham aldrig senare överträffa.

Betyg: ***** 

BILLY COBHAM OCH KASTVINDAR

Trummästaren Billy Cobham hade slagit knockout med sitt första soloalbum "Spectrum" (1973). Nu var han snabbt ute med sitt andra egna, "Crosswinds" (Atlantic LP 1974), som visade en mera nertonad, jazzfärgad sida.

Meteorologiska fenomen skulle bli omtyckta motiv i musik och omslagsbilder bland jazzfusion-artisterna. Som här det vackra strand-omslaget, fotograferat precist med "fisheye"-lins,

"Crosswinds" är ett behagligt, smakfullt jazzrock-album med en stämning satt av omslaget. Tre blåsare (varav två är bröderna Brecker), John Abercrombie - gitarr och George Duke - elpiano ingår i det täta bandet. George Duke var numera en kär, gammal bekant från Zappas skivor, och han skulle snart göra fina jazzfunk-album i eget namn.

Första sidans sammanhängande svit, "Spanish Moss - A Sound Portrait", har delar i varierande tempo. Ibland tappar det helt och står nästan stilla, när Garnett Brown buffar ett lågmält trombonsolo. Man väcks igen av Billy Cobhams artilleri-lika trumsolo, innan Randy Brecker river loss på galopperande eltrumpet.

Andra LP-sidans tre nummer bildar en fin triptyk. Först den fräcka, snabba "The Pleasant Pheasant", en vansinnigt svängig funk med fina solon, bland annat av broder Michael Brecker på tenor. Så följer skivans vackraste, mäktigaste och mest magiska nummer.

Det heter "Heather" (betyder "ljung"). Tiden står stilla när George Duke i mycket långsamt tempo länger ut porlande, vackra ackord på elpiano. Så kommer Michael Brecker in på tenorsax. Ett stamningsmättat, ståtligt saxsolo som stiger och faller. Så tillbaka till nollpunkten, stiltjen igen. Det är andlöst vackert. En så nyanserad, lugn jazzballad är nog inte vad många förknippar med Billy Cobham.

Det gör däremot den avslutande titellåten "Crosswinds". För när stiltjen i "Heather" andats ut och några sekunders tystnad följer, utsätts vi för en av historiens grymmaste kontaster. Ett hårt taktsslag och Cobham stampar in en blytung, köttig funk med blåsriff och med Abercrombies klösande gitarrsolo. Men det är fräckt. Och hela "Crosswinds" är en mycket bra fusion-skiva.

Betyg: ****

ZAPPA LIVE SOM ALLRA BÄST - ROXY-KLASSIKERN!

För exakt en vecka sedan satt jag och min vän Johan Strömgren på Cirkus, Djurgården, och hörde Dweezil Zappa med band rekonstruera hela "Roxy"-dubbeln live, föra att fira 40 år sedan inspelningarna. Det var en storartad show inom projektet "Zappa plays Zappa", med bl.a. härliga Scheila Gonzales på sax och sång.

Det var ett välkommet återhörande av ett älskat album som jag och många med mig kan nästan utantill. "Roxy & elsewhere" (DiscReet live-2LP 1974) med Frank Zappa & The Mothers är något så ovanligt som ett drivet live-album i stort format som ändå lyckas förmedla en närhet, ja nästan en intimitet i tilltalet.

Det kan delvis bero på de roliga, korta prator ("Preamble") som Zappa påannonserar varje LP-sida med. Det stora bandet är bättre än någonsin. Favoriter som George Duke - keyboards, Ruth Underwood - slagverk, Bruce Fowler - trombon, bitvis två trumslagare osv. Ny medlem är också festlige showmannen Napoleon Murphy- Brock som sjunger, spexar och spelar tenorsax,

Ändå är detta "Roxy"-album egentligen ojämnt. Två långa, pratiga sketcher är säkert kul att se live, men blir tradiga att höra om igen. ÄNDÅ fungerar allt i en helhet som man inte vill vara utan.

Efter Zappas påa om "devices" (höhö..) drar så skivan igång med tungt bluesiga "Penguin in bondage". Den övergår direkt i snabba, komplexa "Pygmee twylyte" - ett laddat maskineri av smarta, zappianska melodislingor och motrytmer i avancerat arrangemang. Bättre än såhär har Zappa min själ aldrig varit.

Efter denna makalösa, tvådelade inledning följer så den ena sketchen. Om brassfniss och högskole-betyg. Skivsida 2 inleds med den förvånansvärt sofistikerade soullåten "Village of the Sun", som Napoleon sjunger. George Duke på elpiano tillför Zappa den soul och funk som hade aldrig hade på 60-talet.

Resten av 2-sidan bjuder eminent, högklassig jazzrock, jazzfusion. Ruth Underwood får briljera på stort slagverks-solo när Frank i ett plötsligt break deklamerar: "Ladies and gentlemen, watch Ruth!..."

Tredje LP-sidan är bland det tätaste, mest spänningsfulla som finns i musikväg - över huvud taget. När Zappa med hatkärlek driver med kalkonfilmer från 50-talet, usla monster-filmer utan handling där man ser nylontrådarna, i "Cheepnis", driver bandet fram ett högenergiskt, komplext soundtrack i häftigt tempo. Det övergår i två laddade spår där Zappa firar triumfer som virtuos gitarrist. Det är njutbart, och vi är här i tid strax innan hans solon började bli outhärdliga.

Fjärde sidan (fortfarande på LP räknat alltså, på CD ligger allt på en volym) är ett långt, delat nummer. Först den knepigt svårspelade "Be-bop tango", som övergår i den långa (för långa), pratiga sketchen där Zappa tar upp folk ur publiken och ber dem dansa till musik som inte går att dansa till. På Cirkus i Stockholm med Dweezil blev det rätt kul, men inte på skiva.

TROTS DET - betyg på "Roxy & elsewhere"? Inget att snacka om.

Betyg: *****

ZAPPAS SEGERTÅG FORTSÄTTER

Med "Apostrophe (')" (DiscReet LP 1974) fortsatte Frank Zappa sitt publika segertåg och befäste den position han skapat med "Overnite Sensation" året innan. "Apostrophe (')" är ett rakt, charmigt, lättillgängligt och mycket övertygande album.

Denna gången gav han ut i enbart sitt eget namn. Det var inte längre någon större konsekvens i när det var "& The Mothers" eller något annat. Spelar heller ingen roll. Numera räknas alla album (även de med gamla Mothers of Invention) i namn av Frank Zappa. Och så har de också getts ut på CD.

Omslaget till "Apostrophe (')" skiljer sig från alla tidigare album. Borta är de plottriga, röriga bildcollagen med prylar, prylar, prylar. Istället ett rent foto. En extrem närbild, hårt beskuren. Den påträngande närheten stämmer med hans nya sätt att sjunga / talsjunga nära mikrofonen.

Det är alltså en tilltalande buffé av korta låtar som länkas i varandra till en väl varierad, rolig svit. Att skivan har ovanligt kort speltid gör inget. Brygden är matig, som alltid hos Zappa. Ett stort antal musiker medverkar, och bland alla hörs tydligt bl.a. Ruth Underwood på xylofon, Bruce Fowler på trombon och George Duke på elpiano. Alla favoriter sedan tidigare.

Frostiga vindar vid Norpolen inleder i "Don't eat the yellow snow". I lätt förtäckt symbolik varnar Zappa för droger (liksom i "Montana" på förra plattan). Humbug i form av new-age är andra tacksamma måltavlor ("Cosmic Debris"). Snabbt går det i "St Alphonzo's Pancake Breakfast" och ännu snabbare i "Father O'Blivion".

Gamle Jack Bruce från engelska The Cream spelar fuzzbas på bluesiga titellåten. Jag är inte helt införstådd med texten till gospelfärgade sången "Uncle Remus", som påstås handla om rasismen i USA. Skivan slutar med en burlesk, bluesen "Stinkfoot". Med detta album fick Frank Zappa in en välförtjänt storsäljare, och nådde en publik långt utanför vad han tidigare varit i närheten av.

Betyg: ****

HASSE & TAGE-REVYN "GLASET I ÖRAT"

Men det var ju väldigt vad det var svårt att hitta gamla original-omslagen här. "Glaset i örat" (Svenska Ljud live-2LP 1973) var den nya revyn med Hans Alfredson och Tage Danielsson med flera svenska artister.

Hasse & Tage tycktes nu göra revyer i varannan-format vad gällde storlek. Efter sparsmakade "Lådan" (1967) följde påkostade kostym-revyn "Spader Madame" (1969). Sedan den lilla, enkla, geniala "88-öresrevyn" (1970) som nu följdes av denna stora uppsättning på Berns.

I "Glaset i örat" medverkade också Monica Zetterlund, Lena Nyman, Gösta Ekman och Martin Ljung. Stor orkester ledd av trogne Gunnar Svensson, och så balett på det. Trots det stora formatet finns här åtminstone ett minimalistiskt drag. Hela första akten tilldrog sig helt och hållet i en kö. En busskö eller liknande. I kön pratade, gnabbades och skämtade alla med varandra. Då och då bröt sig något ut i ett sångnummer.

Revyn, och dubbel-albumet, innehåller många fina och roliga inslag. Allt börjar i den där busskön med "Hasse Tellemars samtalspartner", där Lena Nyman är lycklig över att ha kommit fram i radions "Ring så spelar vi". En mycket rolig och mänsklig monolog. Gösta Ekman är jobbigt hysterisk i "Center-extremisten", men den är en träffsäker travesti på den tidens vänster-retorik.

Annars är det sångnumren man gärna minns från "Glaset". Monica Z gör två av sina absoluta klassiker här. Den ena är snabba fräckisen "O, va' en liten gumma kan gno", efter en förlaga av Billie Holiday. Den andra är "Men tiden går", Tages fantastiska text till "As time goes by". Med klok och fyndig text om den solkade bilden av USA. Och med underbara rim ("...och Ingrid Bergman log rart / och ömt mot Humphrey Bogart...")

"Vad har du i fickan Jan?" med Gösta och Lena Nyman är en repris från Mosebacke, där den gjordes bättre av Lissi Alandh och någon i Helmer Bryds. Bland talnumren kan också nämnas Lenas mustiga monolog "Stadslollan" om Söderbruden som hamnar på vischan. "Byfånen" och "En ansökan om att finnas till" (båda med Martin i centrum) är humor med kritisk svärta.

Besk samhällskritik finns också i "Bolla bolla" med Tage och Gösta, om u-hjälp som välfärdens lindrande samvete. Hasses vågade mansgrissång "Efter kaffet" är inte helt lyckad. Och "Glaset i örat" som helhet då? Som alltid med Hasse & Tage - vissa geniala och klassiska nummer. Men i stort inte den revy som ligger mig varmast om hjärtat.

Betyg: ***