LOU REED OM SALLY OCH BILLY

Lou Reed hade fått in konstnärliga fullträffar med albumen "Transformer" och "Berlin". Detta nya albumet "Sally Can't Dance" (RCA LP 1974) är inte på samma nivå.

Det är ett habilt album, med brett orkestrerade sånger. Lou Reed sjunger som vanligt knackigt men med osviklig rockkänsla. Producent är lite överraskande Steve Katz, från mina gamla favoriter Blood, Sweat & Tears.

Bland sångerna utmärker sig "Kill your sons". Bakgrunden till den är speciell och självupplevd. När Lou Reed var mycket ung misstänkte föräldrarna homosexualitet eller bisexualitet. För att "bota", med den tidens groteska synsätt, skickades han till mentalsjukhus och utsattes för elchock-behandling. En viktig sång som gör ont, av den anledningen.

Annars är albumet förvånansvärt jämntjockt, ganska långt från de utmejslade sångerna på "Transformer". Men i skivans sista låt händer något stort. Det är i balladen "Billy", och det är också den sång som gör mig intresserad av "Sally Can't Dance".

"Billy" är en avskalad visa som Reed sjunger till akustisk gitarr, bas och en tenorsax. En riktigt fräck tenorsax som kommenterar sången. Paul Fleisher spelar den. Texten är en sorglig berättelse om två pojkar som växte upp tillsammans. Den ene blev inkallad till Vietnamkriget och kom hem som ett vrak. En enkel ballad som visar vilken stor berättare Lou Reed var när han var som bäst.

Betyg: ***