ZAPPAS SEGERTÅG FORTSÄTTER

Med "Apostrophe (')" (DiscReet LP 1974) fortsatte Frank Zappa sitt publika segertåg och befäste den position han skapat med "Overnite Sensation" året innan. "Apostrophe (')" är ett rakt, charmigt, lättillgängligt och mycket övertygande album.

Denna gången gav han ut i enbart sitt eget namn. Det var inte längre någon större konsekvens i när det var "& The Mothers" eller något annat. Spelar heller ingen roll. Numera räknas alla album (även de med gamla Mothers of Invention) i namn av Frank Zappa. Och så har de också getts ut på CD.

Omslaget till "Apostrophe (')" skiljer sig från alla tidigare album. Borta är de plottriga, röriga bildcollagen med prylar, prylar, prylar. Istället ett rent foto. En extrem närbild, hårt beskuren. Den påträngande närheten stämmer med hans nya sätt att sjunga / talsjunga nära mikrofonen.

Det är alltså en tilltalande buffé av korta låtar som länkas i varandra till en väl varierad, rolig svit. Att skivan har ovanligt kort speltid gör inget. Brygden är matig, som alltid hos Zappa. Ett stort antal musiker medverkar, och bland alla hörs tydligt bl.a. Ruth Underwood på xylofon, Bruce Fowler på trombon och George Duke på elpiano. Alla favoriter sedan tidigare.

Frostiga vindar vid Norpolen inleder i "Don't eat the yellow snow". I lätt förtäckt symbolik varnar Zappa för droger (liksom i "Montana" på förra plattan). Humbug i form av new-age är andra tacksamma måltavlor ("Cosmic Debris"). Snabbt går det i "St Alphonzo's Pancake Breakfast" och ännu snabbare i "Father O'Blivion".

Gamle Jack Bruce från engelska The Cream spelar fuzzbas på bluesiga titellåten. Jag är inte helt införstådd med texten till gospelfärgade sången "Uncle Remus", som påstås handla om rasismen i USA. Skivan slutar med en burlesk, bluesen "Stinkfoot". Med detta album fick Frank Zappa in en välförtjänt storsäljare, och nådde en publik långt utanför vad han tidigare varit i närheten av.

Betyg: ****