BILLY COBHAMS KRUTDURK

Mästertrummisen Billy Cobham var nu i full gång och släppte sitt tredje soloalbum inom loppet av två år. "Total Eclipse" (Atlantic LP 1974) fullbordar en orubblig trilogi av virtuosen.

Om "Crosswinds" hade partier av meditativt lugn är det annorlunda med "Total Eclipse". Den är en veritabel krutdurk med kolossal tyngd och spänning. Den är kraftfull och övertygande.

Det har talats mycket om Billy Cobhams skickliga (en del säger övermänskliga) spelteknik bakom sitt jättelika trumset. Sällan har det talats om vilken förträfflig låtskrivare, arrangör och bandledare mannen från Panama är.

Väderfenomen och himlakroppar fortsätter att utgöra motiv (gällde mycket av jazzrocken vid denna tid). Nu handlar det om månfaser. Lite lagom mystiskt. I inledande sviten "Solarization" skjuter musiken iväg i raketfart. Bandet är i stort sett identiskt med förra skivans. Men gitarristen John Abercrombie får här större utrymme med sina nervigt gitarrkliande krevader.

Billy Cobham själv dubblar med pukor (timpani) på detta album. Det blir våldsamma attacker i en uppspänd, snabb musik som ibland påminner om någons slags deckarserier. Pianisten Milcho Leviev är fantastisk i fantasifulla friform-solo. Vem var han? Vet bara att han här hade ersatt George Duke.

Glenn Ferris - trombon och Randy Brecker - trumpet är några av de andra fina solisterna i skivans olika korta, intensiva tablåer. I den längre "Sea of Tranquility" (åter på temat månen) är tempot lugnare, mera böljande 6/8. Men koncentrationen är densamma.

Så slutar albumet med "Last Frontier". Ett långt, oerhört virtuost trumsolo av Billy Cobham. Kanske måste man vara trumnörd som jag för att uppskatta det? Men kanske inte? Cobham kunde (och kan) verkligen komponera ett solo. Det bygger på nyanser och slagserier, även om förstås även kraften finns där. Den övertygande trilogin med sina tre första album skulle Billy Cobham aldrig senare överträffa.

Betyg: *****