GEORGE DUKE SAMLAR SINA VÄNNER

Nästan samtidigt med "The Aura will Prevail" kom nästa album med George Duke: "I love the Blues, she Heard my Cry" (BASF LP 1975).

En härlig titel på en lite udda skiva. Medan "The Aura"  skapades av en utökad trio i en enhetlig, sofistikerad musikstil, är "The Blues..." en yvig skiva där George Duke samlat en stor skara musiker i olika konstellationer, och där han tar ut svängarna åt alla möjliga håll på överraskande sätt.

Grunden är alltjämt den slipade, snabba jazzrock / jazzfunk / fusion där pianisten, klaviatur-spelaren och sångaren George Duke var en av mästarna. Men i "Rokkinrowl" dundrar han på med rena hårdrock-bluesen. Lee Ritenour larmar med överstyrd, bluesig gitarr och Duke sjunger så han tar i från tårna. Det åter mycket Zappa à la "Chunga's Revenge" om det, och är gjort med glimten i ögat.

Avslutande titelsången "I love the blues, she heard my cry", är en enkel tolva modell Elmore James. Johnny "Guitar" Watson ylar blues tillsammans med Duke, och låten sitter helt rätt i sammanhanget. Befriande också eftersom fusion-jazzen annars verkligen inte byggde på enkelhet.

"Someday" är en snygg soulsång med hitkvalitet. Och här lägger sig George Duke nära en annan själsfrände, Stevie Wonder. Men annars finns fusion-dekorerna närvarande. I "Sister Serene" och "Prepare yourself" målarna syntarna upp new age-liknande landskap.

Och gäster finns det alltså gott om. Förutom grunden Leon "Ndugu" Chancler på trummor och Tom Fowler (från Zappas Mothers) på bas, hör vi i "Look in her eyes" äkta braziljazz-paret Airto Moreira på slagverk och skönsjungande Flora Purim.

Finaste spåret heter "Giant Child within us - ego" och är en konstfull komposition. George Dukes akustiska piano förgylls av Ruth Underwood (också kollega från Zappa & Mothers) på marimba, gonggongs och allehanda slagverk. Stycket utvecklas till ett unikt opus med spännande löpningar.

"I love the blues, she heard my cry" är tillägnad minnet av jazzmusikern Cannonball Adderly som just avlidit det året, 1975. Skivan kan uppfattas som härligt mångsidig eller splittrat spretig. Den är inte lika fulländad som den formsäkra "The Aura will Prevail". Men gjord av en så kreativ och säker musiker som George Duke är den ändå en källa till musikalisk njutning.

Betyg: ****