ZAPPA LIVE SOM ALLRA BÄST - ROXY-KLASSIKERN!

För exakt en vecka sedan satt jag och min vän Johan Strömgren på Cirkus, Djurgården, och hörde Dweezil Zappa med band rekonstruera hela "Roxy"-dubbeln live, föra att fira 40 år sedan inspelningarna. Det var en storartad show inom projektet "Zappa plays Zappa", med bl.a. härliga Scheila Gonzales på sax och sång.

Det var ett välkommet återhörande av ett älskat album som jag och många med mig kan nästan utantill. "Roxy & elsewhere" (DiscReet live-2LP 1974) med Frank Zappa & The Mothers är något så ovanligt som ett drivet live-album i stort format som ändå lyckas förmedla en närhet, ja nästan en intimitet i tilltalet.

Det kan delvis bero på de roliga, korta prator ("Preamble") som Zappa påannonserar varje LP-sida med. Det stora bandet är bättre än någonsin. Favoriter som George Duke - keyboards, Ruth Underwood - slagverk, Bruce Fowler - trombon, bitvis två trumslagare osv. Ny medlem är också festlige showmannen Napoleon Murphy- Brock som sjunger, spexar och spelar tenorsax,

Ändå är detta "Roxy"-album egentligen ojämnt. Två långa, pratiga sketcher är säkert kul att se live, men blir tradiga att höra om igen. ÄNDÅ fungerar allt i en helhet som man inte vill vara utan.

Efter Zappas påa om "devices" (höhö..) drar så skivan igång med tungt bluesiga "Penguin in bondage". Den övergår direkt i snabba, komplexa "Pygmee twylyte" - ett laddat maskineri av smarta, zappianska melodislingor och motrytmer i avancerat arrangemang. Bättre än såhär har Zappa min själ aldrig varit.

Efter denna makalösa, tvådelade inledning följer så den ena sketchen. Om brassfniss och högskole-betyg. Skivsida 2 inleds med den förvånansvärt sofistikerade soullåten "Village of the Sun", som Napoleon sjunger. George Duke på elpiano tillför Zappa den soul och funk som hade aldrig hade på 60-talet.

Resten av 2-sidan bjuder eminent, högklassig jazzrock, jazzfusion. Ruth Underwood får briljera på stort slagverks-solo när Frank i ett plötsligt break deklamerar: "Ladies and gentlemen, watch Ruth!..."

Tredje LP-sidan är bland det tätaste, mest spänningsfulla som finns i musikväg - över huvud taget. När Zappa med hatkärlek driver med kalkonfilmer från 50-talet, usla monster-filmer utan handling där man ser nylontrådarna, i "Cheepnis", driver bandet fram ett högenergiskt, komplext soundtrack i häftigt tempo. Det övergår i två laddade spår där Zappa firar triumfer som virtuos gitarrist. Det är njutbart, och vi är här i tid strax innan hans solon började bli outhärdliga.

Fjärde sidan (fortfarande på LP räknat alltså, på CD ligger allt på en volym) är ett långt, delat nummer. Först den knepigt svårspelade "Be-bop tango", som övergår i den långa (för långa), pratiga sketchen där Zappa tar upp folk ur publiken och ber dem dansa till musik som inte går att dansa till. På Cirkus i Stockholm med Dweezil blev det rätt kul, men inte på skiva.

TROTS DET - betyg på "Roxy & elsewhere"? Inget att snacka om.

Betyg: *****