CHICK COREA UPP I RYMDERNA

Ett avskalat, precist designat omslag med en solbild. Åter igen dessa himlafenomen. Jazzrock och fusion höll sig hellre uppe i de högre sfärerna än på jorden.

"Where have I known you before?" (Polydor LP 1974) med Chick Corea & Return to Forever, är det andra albumet med denna skarpslipade jazzrock-kvartett.

Och detta är något annat än pianisten Coreas tidigare perioder. 1960-talets friform-jazz. De briljanta solopiano-volymerna från 1971. Och de luftigt mjuka, sofistikerade samba-rytmerna med Brazil-sångerskan Flora Purim. De som också gick under namnet "Return to Forever".

Nä, denna laddat elektriska jazzrock-kvartett stod för en volymstark, snabbdribblande fusion. Virtuos intill det nästan övermänskliga. Chick Corea själva på elpiano och syntar, fine Stanley Clarke på smidig elbas, Al DiMeola på gitarr och Lenny White på trummor. Jag såg dem live i Lund när det begav sig, och det var fantastiska spelningar.

Musiken på "Where have..." är ytterst komplex och drar mot det "himmelska". Chick Coreas solon på Mini-Moog är tjutande höga och drar ofta uppåt i tonmassorna, mot det extatiska. Inledande "Vulcan Worlds" är exempel på det, liksom "Hymn to the Seventh Galaxy" och avslutande sviten "Song to the Pharaoh Kings". Titlarna är talande.

Hade det varit på den tiden, 70-talet, hade jag utan tvekan klämt till med betyget fem. Jag älskade Chick Corea och speciellt denna skivan. Men musiken har åldrats. De ständiga, snabba löpningarna och vändningarna kan kännas tröttande idag. Dessutom är det skillnad på musikerna. Chick Corea på klaviatur har alltid något spirituellt lekfullt över spelet. Också Stanley Clarke på bas har en spelglädje i de svåraste passager. Trummisen Lenny Whites var bra. Men undantaget var unge gitarr-fantomen Al DiMeola. Han spelar på teknik. Hans spel känns skickligt men kyligt.

Vad som också gör att skivan åldrats är ljudet. Basen lyfts inte alls fram. Istället är det de höga, gälla syntarna och gitarrtonerna som ylar. Det ger än väldigt diskant ljudbild, fjärran från dagens hårda basideal.

Men det finns små guldkorn som blänker på denna skiva. Det är de tre korta solopiano-nummer som Chick Corea spelar. Akustiska kontraster på flygel som motvikt mot de elektriska, snabba partierna. "Where have I danced with you before?" och speciellt lugna titelspåret "Where have I known you before?" Här når mästerpianisten Corea, just det, himmelska höjder i skönhet.

Betyg: ***