FUNKBASMÄSTAREN STANLEY CLARKE

Stanley Clarke var den fantastiske basisten (både elbas och kontrabas) som spelade med Chick Corea & Return to Forever. På detta soloalbum medverkar också Corea, liksom Lenny White, George Duke, Mahavishnu John McLaughlin m.fl.

Det började nästan bli parodiskt nu inom jazzrock-eliten. Alla spelade med alla. Samma musiker dök upp på varandras skivor i olika konstellationer. Som gjort för oss namndroppande nördar att följa.

"Journey to Love" (Epic LP 1975) med Stanley Clarke är ett snyggt producerat album, hans tredje solo. Det börjar uppseendeväckande fräckt, med sexiga funk-låten "Silly Putty". Clarke spelar en snärtigt, spänd funk-bas i lugnt vandrande tempo. Ett batteri av tungt blås med bastromboner fyller i. Det är suveränt. Det är fruktansvärt bra.

Resten blir mera sådär. I titellåten sjunger Clarke med ljus soulfalsett. I "Hello Jeff" gästar rock-legenden Jeff Beck på gitarr. Stanley Clarke var en av de yngre i fusion-skolan (född 1951). Han bejakade rock lika gärna som jazz i "jazzrock". Rötter lika mycket i Chuck Berry som i Miles Davis. Men "Hello Jeff" är en ovanligt skramlig låt.

Fusion-musiker arbetade gärna med helt akustiska klanger som kontrast till de volymstarka, elektriska låtarna. Det var den tidens "unplugged" (trådlöst), innan någon kommit på uttrycket. Ett sådant akustiskt avsnitt här är "Song to John" i två delar. Där spelar Stanley Clarke - kontrabas, Chick Corea - flygel och John McLaughlin - spansk gitarr. Stycket är (naturligtvis) tillägnat nestorn John Coltrane.

Så avslutas skivan med en ambitiös svit, "Concerto for Jazz/Rock Orchestra". Ja, snyggt och välspelat är detta Clarke-soloalbum. Nästan alla musiker i eliten gjorde soloalbum. Att vara fenomenal musiker är inte automatiskt samma som att göra intressanta skivor och låtar. Men här - jag återkommer gärna till fräcka öppningen "Silly Putty".

Betyg: ***