HANCOCKS HUVUDJÄGARE - EN FUNKKLASSIKER!

Men omslaget? Hur tänkte Columbia när de satte en stor, djur-liknande manick mitt i päran på Herbie Hancock? På baksidan syns samma bild normal, med Hancocks ansikte. Det är en rätt bra bild, fastän de fem ser trumpna ut.

Detta konstiga omslag är alltså förpackningen till en av tidernas största storsäljare vad gäller funk / jazzrock / fusion. "Head Hunters" (CBS LP 1974) med Herbie Hancocks. Inspelad 1973 i San Francisco.

Det förvånar mig att just den blev en "hit" inom den vid denna tid så växande genre, den elektriska jazzen. Hancocks köttiga, funkiga rytmer är förstås en förklaring. Här är rötterna lika starka i soul som i jazz. Men annars är det ingen helt lättsmält brygd som levereras.

Bara fyra spår, men långa spår. "Chameleon" inleder och breder ut sig i 15 minuter. En klafsande, träsk-lik synt-bas (eller är det elbas med fuzz?) stompar igång i ett envetet upprepat riff. De andra fyller på och ger liv åt rytmen. Så fortsätter det och fortsätter....

Herbie Hancock går så lös i ett tjutande, space-liknande synt-solo som faktiskt är rätt påfrestande. Som jag nämnt rörde sig jazzrocken mycket med meteorologi och himlafenomen. Astronomi var också populärt, och Hancocks musikaliska fantasivärld drog ofta åt science-fiction.

Under tiden Hancock kastat dessa eldklot ut i rymderna i det ropande synt-solot, har funk-kompet värmts upp ordentligt. Det följande elpiano-solot (också Hancock) är helt ljuvligt. Varm, sexigt svängig funk med ackord över stråksyntar. Så kommer Bennie Maupin på bra tenorsax-solo. Men då tonas låten snopet ut mitt i. Varför avslutade man inte med att knyta ihop inledningens riff?

"Watermelon Man" är en äldre Hancock-komposition som här fått ny dräkt, med slagverkaren Bill Summers som blåser i ölflaskor (!). "Sly" börjar behagligt, men övergår i en krävande, intensiv afro-karusell med Maupin på skarp sopransax. Jag tolkar titeln som en hyllning till en annan funk-mästare, Sly Stone i Sly & The Family Stone.

Det sista spåret är vackert, riktigt vackert. En långsam meditation över tango-rytm, kallad "Vein Melter". Hancock väver ut mattor av sköna stråk-liknande syntar (ytterst smakfullt, inte skvaligt) och Maupin blåser sopransax och basklarinett. Det är en ljuvlig godnatt-tango.

Trots nämnda små invändningar är Herbie Hancocks "Head Hunters" en milstolpe och en självklarhet inom 70-talets jazzrock och fusion. Och trots det konstiga omslaget.

Betyg: ****