BILLY COBHAM OCH KASTVINDAR

Trummästaren Billy Cobham hade slagit knockout med sitt första soloalbum "Spectrum" (1973). Nu var han snabbt ute med sitt andra egna, "Crosswinds" (Atlantic LP 1974), som visade en mera nertonad, jazzfärgad sida.

Meteorologiska fenomen skulle bli omtyckta motiv i musik och omslagsbilder bland jazzfusion-artisterna. Som här det vackra strand-omslaget, fotograferat precist med "fisheye"-lins,

"Crosswinds" är ett behagligt, smakfullt jazzrock-album med en stämning satt av omslaget. Tre blåsare (varav två är bröderna Brecker), John Abercrombie - gitarr och George Duke - elpiano ingår i det täta bandet. George Duke var numera en kär, gammal bekant från Zappas skivor, och han skulle snart göra fina jazzfunk-album i eget namn.

Första sidans sammanhängande svit, "Spanish Moss - A Sound Portrait", har delar i varierande tempo. Ibland tappar det helt och står nästan stilla, när Garnett Brown buffar ett lågmält trombonsolo. Man väcks igen av Billy Cobhams artilleri-lika trumsolo, innan Randy Brecker river loss på galopperande eltrumpet.

Andra LP-sidans tre nummer bildar en fin triptyk. Först den fräcka, snabba "The Pleasant Pheasant", en vansinnigt svängig funk med fina solon, bland annat av broder Michael Brecker på tenor. Så följer skivans vackraste, mäktigaste och mest magiska nummer.

Det heter "Heather" (betyder "ljung"). Tiden står stilla när George Duke i mycket långsamt tempo länger ut porlande, vackra ackord på elpiano. Så kommer Michael Brecker in på tenorsax. Ett stamningsmättat, ståtligt saxsolo som stiger och faller. Så tillbaka till nollpunkten, stiltjen igen. Det är andlöst vackert. En så nyanserad, lugn jazzballad är nog inte vad många förknippar med Billy Cobham.

Det gör däremot den avslutande titellåten "Crosswinds". För när stiltjen i "Heather" andats ut och några sekunders tystnad följer, utsätts vi för en av historiens grymmaste kontaster. Ett hårt taktsslag och Cobham stampar in en blytung, köttig funk med blåsriff och med Abercrombies klösande gitarrsolo. Men det är fräckt. Och hela "Crosswinds" är en mycket bra fusion-skiva.

Betyg: ****