EN VISION AV SMARAGDEN DÄR BORTOM...

Det finns skivor som har åkt upp och ner i värderingarna genom tiderna. Även i de egna. När Mahavishnu Orchestra kom ut med albumet "Visions of the Emerald Beyond" (CBS LP 1975) tyckte jag först att den var häftig.

Men den var kortvarigt. Snart tröttnade jag, och uppfattade detta album och gruppens stil som påfrestande. Det var något fanatiskt över John McLaughlin och hela Mahavishnu-orkestern. Över hela deras spelstil och uttryck.

Virtuost så in i bomben förstås. Nästan övermänskligt skickligt spelat. Tempon och dribblingar drevs upp i en furiös extas som slog knockout på en. Samtidigt som "heliga" kvinnoröster (Gayle Moran) angav att detta var något himmelskt rent, och inte något jäkla rock'n'roll-röj.

Jag tröttnade runt 1975-76 på Mahavishnu Orchestra, dess uppspända musik och dess fromma (skumma) religiositet. Men jag fortsatte lyssna till Chick Corea, Weather Report, svenska Egba och mycket annan jazzrock / fusion. Då.

När jag i nutid (på ålderns höst...) vill knyta ihop alla epokers trådar, har jag mer än gärna återvänt till Chick, George Duke, Jean-Luc Ponty och andra. Fast det inte är någon "modern" musik, men det försöker jag stå över. Men det tog lång tid innan jag tog mig an Mahavishnu igen. Var det inte lite väl extrem fusion?

När jag idag hör den nära 40 år gamla "Visions of the Emerald Beyond" igen hör jag något annat. En musik som inte finns längre, En instrumental, koncentrerad musik som väger disciplinerat mellan stillhet och rörelse. Mellan meditation och extas. Var det där religionen i musiken fanns?

Musiken känns inte särskilt extrem jämfört med dagens Heavy Metal eller techno-utbrott. Samtidigt spelar Mahavishnu i ett tonspråk som säkert känns totalt främmande för många. Åtskilliga skulle nog drivas till vansinne av de betvingande ostinaton i "Eternety's breath, part 2".

På skivans många, korta avsnitt spelar Mahavishnu John McLaughlin - elgitarr, och Jean-Luc Ponty - elfiol, dueller i snabba 16-delar så det ryker om det. Kompet, med Ralph Armstrong - bas, Narada Michael Walden - trummor och Gayle Moran - orgel, plus stråktrio och blåsare, lägger ut täta mattor som underlag för de två solisterna.

Ibland blir det sexig, hård funk ("Can't stand your funk" och "Cosmic Strut"). Emellan åt går den kraftfulla musiken över i stillhet ("Pastoral", med "seriös" violinkadens). Alla titlarna talar om kosmos och det överjordiska. Det är mycket speciell musik. Men den håller.

Betyg: ***