TVÅ GIGANTER I MÄSTARMÖTE

"Grimascher och Telegram" (Metronome LP 1966) var Cornelis fjärde LP. Cornelis Vreeswijk med Ann-Louise Hansson och Jan Johanssons trio, lanserades den som. Hennes medverkan är marginell, hon sjunger duett på två sånger.

Men det konstnärliga mötet mellan vissångaren Vreeswijk och jazzpianisten Jan Johansson är något enastående. Två skapare som tillsammans blir något större än summan. Som Lennon och McCartney. Som Hasse och Tage. Som Björn och Benny.

Det är just de pianolyriska sångerna som är guld värda här. "Telegram för en bombad by", "En visa om ett Rosenblad" (dunderskön), "Telegram för fullmånen" och bluesen "Telegram för min värdinna". Dessutom den hårdsvängande "Ångbåtsblues", med Cornelis burleska text ("bara nu inte båtjäveln går på ett skär...."), där Jan Johansson och Egil Johansen öser på för fullt.

Även gitarrvisorna med Cornelis är bra. Pacifistiska "Telegram för en tennsoldat", klasskampen i "Cylinderhatten" och den fräcka, näst intill kvinnoföraktande "Polaren Per är kärlekskrank". Å andra sidan visar Cornelis sin ömma, inkännande sida i spröda "Balladen om Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind".

Och Ann-Louise Hansson medverkar alltså i "Medborgarinnan Agda Gustafssons lott" (efter Bellman) och "Jag hade en gång en båt". Den sistnämnda Cornelis översättning av amerikanska folkvisan "Sloop John B" (som lät helt annorlunda med The Beach Boys). "Grimascher och Telegram" är ännu ett av Cornelis ovärderliga Metronome-album från 60-talet, producerat av Anders Burman.

Betyg: *****

MOTHERS OF INVENTION UTMANAR AMERIKA

När Frank Zappas skivdebuterade med detta underground-album måste det ha skakat om medelklass-USA. I den mån det nu märktes alls i det kommersiella utbudet. "Freak Out!" (Verve 2-LP 1966) med The Mothers of Invention liknade knappast något annat dittills.

Ändå tog det lång tid innan jag (som gammal Zappa-fantast) upptäckte detta avstamp. Mothers är här ganska rårockiga, stökiga. Närmast punkiga. Ännu hörs inte så mycket av de snabba löpningar och cirkusslingor som skulle bli Zappas signum.  Däremot finns vilda collage och anarkistiska ljudmassor med påverkan av John Cage och Edgar Varése.

Frän samhällssatir, rå rock och avantgarde i hela upplägget. Zappa eller Ray Collins sjunger. En stark öppning med "Hungry freaks daddy" slår an tonen. "Motherly love" gisslar också unkna medelklass-normer, medan "Who are the brain police?" om hjärnspöken är lite väl knäpp.

En återkommande kärlek hos tidiga Mothers var också 50-talsparodierna. Snyftaren "Go cry on somebody else's shoulder" är både rörande och rolig i sin doowop-stil. Den energiskt monotona "Trouble every day" är en brännande vass, politisk text om diskriminering, raskravaller och upproret i Watts getto 1965. Låtens furiösa rabblande och rimmande kan erinra om nutida hiphop.

De avslutande, långa collagen "Help I'm a rock" och "The return of  the son of Monster Magnet" är mera påfrestande. Enformigt hamrade rytmmönster à la Jimmy Carl Black till Zappas våldsamma ljudcollage när han leker John Cage i högtalarna. Men, man tar risker och utmanar.

"Freak Out!" var jämte Bob Dylans "Blonde on Blonde", det första dubbelalbumet. Ett format som snart skulle bli standard. "Freak Out" har också ett fränt designat omslag med psykedelisk touch. Dessutom undrar jag vem som spelar vibrafon så bra (okrediterat) på flera av låtarna. Förmodligen Zappa själv.

Betyg: ****

GEORGE BENSONS TIDIGA JAZZROCK

Den här skivan är för mig ganska nyupptäck och en glad bekantskap. "It's Uptown"  (CBS LP 1966) med George Benson Quartet.

Unge jazzgitarristen Benson är en av flera pionjärer vid denna tid som leker ihop en slags tidig jazzrock, eller jazzfunk. Det var ännu långt kvar till 1970-talets fusion. Men Beatles, rock, blues, soul och Tamla Motown fanns runt omkring, och det är klart att den generationens jazzmusiker tog intryck.

George Benson spelar en svängig, rapp, flyhänt jazzgitarr. Gärna med virtoust ackordspel. Lättspringande, men med ett klös och ett riv i strängarna. Det speciella med "It's Uptown" är också sättningen. Elgitarr, hammond-orgel, barytonsax och trummor. Alltså ingen bas i sikte. Istället fyller Ron Cuber på baryton ut det lägre registret. Och Lonnie Smith rullar runt på orgeln och fyller upp alla register.

Just det där med jazz på orgel känns tidstypiskt 60-tal. Det låter mycket läckert lyxigt och effektivt, men kan ibland slå över åt cocktailbar-hållet. Jazz på Hammond känns 60-tal som James Bond-filmer, heltäckningsmattor, cocktailkitsch och franskt mode.

Repertoaren på "It's Uptown" är allt möjligt. Många egna, bra, hetsiga låtar av Benson ("Clockwise" är suverän). Men även standards som "Stormy Weather" och "Willow weep for me". Och några Gershwin-nummer som "A foggy day" och "Summertime". På sistnämnda sjunger även Benson. Det gör han också mycket bra.

Betyg: ****

SIMON & GARFUNKEL FLYR STORSTADEN

Det är något väldigt speciellt med Simon & Garfunkel. De har så vackra, väna melodier. Sjunger så milt i sitt uttryck. Samtidigt kan texterna vara precis hur mörka, depressiva och illussionslösa helst.

Just i det spännings-förhållandet ligger Paul Simons storhet. På skivan "Sounds of Silence" (CBS LP 1966)  finns t.ex. sången "A most peculiar man". Om den totalt ensamme mannen i storstadens myller. En dag sätter han på gaskranarna och begår självmord. Grannarna undrade skamset, men... var han inte lite underlig ändå?

Eller sången om "Richard Cory", den framgångsrike industrimannen som tycks omättlig i sin karriär och syns på alla premiärer. Därför blir alla snopna när Richard Cory en dag skjuter en kula i tinningen. "But I work in his factory..." sjunger den maktlöse arbetaren.

"Leaves that are green / turn to grey", heter det i en annan sorgligt vacker sång. I "I am a rock" önskar sig jaget cyniskt vara en klippa för att slippa känna kärlekens besvikelser. Och så välkända titelsången "The sound of silence", även den om ensamhet.

Det är enastående sångpoem, melodier och arrangemang av Paul Simon. Men också Art Garfunkel gör mycket med sina ljusa, vackra röst, fast han inte har del i sångskrivandet. Det är deras tvåstämmighet som gör storheten.

På omslaget flyr storstadsborna Simon och Garfunkel undan New Yorks packade tunnelbanor och gatularm, ut i naturen mot något kustfält. Ännu ett av många snyggt designade omslag med grön växtfärg vid denna tid.

Betyg: ****

BOB DYLAN RUSAR FRAMÅT

Och fler historiska rockklassiker från detta år, 1966. "Blonde on Blonde" (CBS 2-LP 1966) med Bob Dylan brukar räknas som historiens första dubbel-LP (det är några som slåss om det epitetet 1966).

Dylan är inne i sitt hektiska, mest laddade, mest betydelsefulla skede. Det som blir bränsle för hela rockhistorien, och kommer att påverka alla och analyseras sönder. Det är världsturnéer med The Band och allt går fort. Kanske för fort. Snart inträffar den  omtalade motorcykelolyckan. Först då får Dylan en chans att hoppa av.

"Blonde on Blonde" är självklart bra och viktig. Dock inte lika strong som "Highway 61", tycker jag. Nu är det The Band (minus Levon Helm), och Al Kooper är med på orgel. Soundet är det samma. Det energiska, rullande rockkompet med mycket hammond-orgel och piano. Och så Dylans hesa, härjade röst och väsande munspel ovanpå det.

Tyvärr inleds "Blonde on Blonde" med en jönsig bagatell, "Rainy day women #12&35". Fnittrig Dylan sjunger om hur stenade alla är, till en blåssektion av trombon och munspel (!). Några monotona bluesnummer drar också ner intrycket. Men de starka sångerna är desto livskraftigare.

"Stuck inside of Mobile with that Memphis blues again", ett sådant där Dylan-epos i hundra verser som bara fortsätter och fortsätter, men en underbar energi. "Just like a woman", en fantastisk och välkänd kärlekssång, liksom "I want you". Den där drivande, positiva energin finns också i "One of us must know (sooner or later)". Och tänk bara att få till en titel som "Temporary like Achilles".

Hela sista LP-sidan (på ursprungliga dubbel-LP:n) upptas av en enda låt. Den 11 minuter långa "Sad-eyed Lady of the Lowlands". Poetiskt titel på en psykedeliskt drömmande, svävande sång som doftar försommar av flower-power. "Blonde on Blonde" har också ett snyggt designat omslag. Liksom på Beatles "Rubber Soul" är jag svag för mystiskt allvar och mockajackor.

Betyg: ****

ROLLING STONES "EFTER MATEN"

Toppskivorna kommer på rad detta år 1966. The Rolling Stones gick sitt segertåg över världen. Singelhits varvade med LP-album, egna Jagger/Richards-låtar varvade med blues- och soul-covers i personliga tolkningar. Och kaotiska världs-turnéer, ännu rörigare än Beatles.

Och liksom The Beatles var Rolling Stones mitt inne i en spännande, kreativ utvecklingsfas. Albumet "Aftermath" (Decca LP 1966) är ett lysande exempel på det. Det är också det första albumet med enbart egna kompositioner.

Öppning med "Mother's little helper". En pådrivande poppig låt med kritisk text om roller och konventioner. Den blev också singelhit. Men den bästa låten är "Out of time", en fantastiskt drivande melodi som är omöjlig att värja sig mot. En refrängstark låt som verkligen borde blivit en hit. Brian Jones sätter färg på ljudbilden med sitt spel på marimba och vibrafon.

Snarlik "Out of time" är "Under my thumb", med samma fina arrangemang med marimba. Att Brian Jones satte sin prägel på Stones märks här. Han skrev visserligen inga låtar, men kunde spela många instrument. Balladen "Lady Jane" är en av Stones märkligaste, och vackraste, inspelningar någonsin. Med sin spröda ljudbild av cembalo, akustisk gitarr och (troligen) sitar sjunger Mick Jagger en speldoselik visa, men med mörka undertoner.

"Aftermath" är i stort en ovanligt poppig skiva för att vara Stones. Men det bluestunga drivet finns där, som i "Flight 505". Och ett nummer sticker definitivt ut. Den hela 11 minuter (!) långa blues-improvisationen "Going home", där Mick Jagger får glänsa. Att lägga in en 11 minuters låt var ett modigt grepp som inte Beatles var i närheten av.

"Aftermath" betyder väl ungefär "Efterdyningar". När vi var små kallade vi skivan på skoj för "Efter maten". Och så har den fått heta.

Betyg: ****

PET SOUNDS - BRIAN WILSONS MÄSTERVERK

Tack, min käre svåger Leif, som introducerade mig till denna LP:n. Jag var väldigt ung, betraktade nyfiket omslaget med det där fotot från San Diego Zoo. Och drogs med direkt av första låten, "Wouldn't it be nice". Vilken kanonlåt!

Att jag hade ramlat in på en riktig klassiker hade jag ingen överblick över då. Men det har jag nu. "Pet Sounds" (Capitol LP 1966) med The Beach Boys är ett sådant album som (liksom Beatles "Revolver") jämt hamnar i toppen på listor över historiens bästa/viktigaste skivor.

Det finns mycket att säga om "Pet Sounds". The Beach Boys stod på sin topp 1966, med ändlösa rader av kommersiella hitlåtar. De kunde lätt utmana The Beatles i framgångar. Mitt i allt tröttnade Brian Wilson, gruppens motor och geni. Drogs sig ur turnéerna och koncentrerade sig på studio-arbete.

"Pet Sounds" är i praktiken Brian Wilsons verk. Han jobbade länge med dessa låtar, en stor studio-orkester och rejäla mixerbord. Pusslade och lappade, tog om och lade på. De övriga i Beach Boys kom in i slutfasen. Fick lägga på sångstämmor och rock-instrument. Flera medlemmar lär ha varit rätt skeptiska och undrande över vad Brian höll på med. Skulle det här gå att sälja?

Brian sjunger själv solo på de flesta låtar. Mike Love sjunger på någon och lillebror Carl Wilson på "God only knows" (en ljuvlig melodi). Därtill är ett par spår instrumentala orkester-verk. Sångerna är genomgående förstklassiga: Melodier som "You still belive in me", "That's not me" och sorgliga "Caroline no" till exempel. Och så den traditionella fyllevisan "Sloop John B" som fick bli skivans singelhit.

Men det speciella med "Pet Sounds" är - soundet. Klangerna. De mystiska, orkestrala som ibland bara antyder källorna. Vilket instrument spelar t.ex. solo i titellåten? Jag har aldrig fattat det. Men pukor, basflöjt, låga saxar, basmunspel (!) varvat med leksaks-instrument finns med i mixen. Det är fascinerande. Skivan är officiellt utgiven i stereo, men hela ljudbilden ligger centrerad i mitten.

Betyg: *****

HISTORIEVÄNDAREN SOM (NÄSTAN) KOM I SKY-MUNDAN

När The Beatles sjunde album "Revolver" (Parlophone LP 1966) kom ut var det "bara" ett nytt Beatles-album i raden. Alla var vana vid att låtstarka Beatles-skivor droppade in i jämn följd. Dessutom hände så mycket annat spännande inom rocken samtidigt, när allt nu utvecklades snabbt på flera fronter.

Därtill meddelade The Beatles att de skulle sluta turnera. I augusti 1966, samtidigt som "Revolver" gavs ut, spelade Beatles sin sista offentliga konsert någonsin, i ett San Francisco märkt av annalkande flower power. Att Beatles slutade spela live gjorde nog många skeptiska. Var detta början till slutet för Storheterna?

När så "Sgt Pepper" kom ut i juni 1967 och väckte en våldsam uppståndelse, analyserades kors och tvärs, ja då hade "Revolver" redan hamnat i skymundan. Idag är läget annorlunda. Medan "Sgt Pepper" nästan blivit ett tunggrott monument över sig själv, värderas "Revolver" som den främsta och mest inflytelserika i hela Beatles katalog. Någon rockkritiker skrev ungefär såhär: Om hela rockmusiken idag raderades av misstag, skulle den kunna rekonstrueras utifrån "Revolver".

Så sant: George Harrisons raka, distinkta rock i "Taxman". I balladen "Eleonor Rigby" skapar McCartney en stor lyrik om ödslig ensamhet, till George Martins intrikata stråk-oktett. Den är ett rent och stort mästerverk. Lennons mer än lovligt flummiga "I'm only sleeping", med nya klanger av psykedelia (baklänges-gitarrer), är oförskämt förförisk.

Så där bara fortsätter det. Paul gör underbara melodier i "Here, there and everywhere" och "For no one". John rivig rock i "She said, she said" och "And your bird can sing". George spelar sitar i sin "riktigt" indiska låt "Love you to". Ringo sjunger skivans lättsammaste sång "Yellow submarine", som också blev hitlåten.

Som alltid många kluriga kontraster i låtordningen. Mot slutet sjunger Paul soul med blåsare i "Got to get you into my life". Och så det sista numret, "Tomorrow never knows", ett av Beatles mest experimentella, psykedeliska spår någonsin. John sjunger till Ringos repetitiva rytm. Baklänges-gitarr, bandloopar och ljudeffekter kastas runt mellan högtalarna. Det är svindlande, berusande.

Ja, "Revolver" är storartad. Och central i Beatles mest avgörande utveckling. Och i deras inflytande på andra. En eloge också till Klaus Voorman (deras vän, konstnär och Manfred Mann-medlem) som tecknat det häftiga omslaget.

Betyg: *****

CORNELIS SLÅR KNOCK-OUT!

ALLA Cornelis skivor på Metronome från 60-talet är guld värda. Alla är producerade av Anders Burman, och Cornelis skrev och sjöng sina starkaste, mest vassa, mest odödliga visor just då.

"Ballader och Grimascher" (Metronome LP 1965) är kanske Cornelis allra bästa skiva någonsin. Men han gjorde flera som slåss i den toppen. Felstavningen "grimascher" stämmer. Hans eget påfund. Och Cornelis texter, tala om att behärska ett språk alltså!

Det är svårt att föreställa sig idag hur fräcka och omtumlande Cornelis texter måste ha varit i den svenska visvärlden då. Om horan i "Sportiga Marie", unge biltjuven i "Lasse Liten blues"  och klasshatet i "Slusk-blues". Eller den cyniska balladen om "Esmeralda". Han klär av julidyllen i "Jultomten är faktiskt död".

Min favorit är annars "Balladen om censuren", där han refererar till både Ivan den förskräcklige och Mata Hari. Cornelis självklara kombination av intellektualism och cynism hade han gemensamt med flera franska chanson-artister. Samma historiska speglar finns i den rappa "Ballad om hundra år". Och hans avsky för krig i "Tänk om jag hade en sabel".

En rolig skröna är "Balladen om ett munspel". Men skivans två spröda, finkänsliga visor är nästan de bästa. Lyriska "Grimasch om morgonen" och den sorgliga "Horoskopsvisa". Vreeswijk var en mästerlig poet.

Och han sjunger underbart, bluesigt, med både vrede och ömsinthet. Hans snärtiga gitarrspel var inspirerat av Leadbelly. Men där han på första LP:n var ensam med gitarr får han här ett sparsamt men fint komp av bl.a. Rune Gustafsson, gitarr. Skivan är kort. En dåtida LP med 6 låtar på varje sida. Varje låt är också kort, 2-3 minuter. Det ger en speltid på bara ca en halvtimme. Men det gör inget. För varenda låt här är så laddad och fulländad.

Betyg: *****

HOLLIES - KLASSISK, ENGELSK POP

The Hollies är väl värda att uppmärksamma. Jag gillade deras pop på Tio-i-Topp på den tiden det begav sig. De var bland de största inom pop då jämte The Beatles och The Beach Boys. De syntes ofta i Bildjournalen och hördes ofta i radio,

Men sedan vet jag inte vad som hände. När Graham Nash flyttade till USA och gick med i Crosby, Stills & Nash glömdes The Hollies bort. Deras eftermäle blev intet. I senare decienniers vågor av 60-talsnostalgi fanns sällan Hollies med.

"Swedish Hits and More" (Parlophone saml.-CD 1993). är en mycket välkommen samling. Som synes inte ny utan redan utgången. Och det var alltså något speciellt just med deras svenska hits, eftersom flera av deras sånger blev hitar just här men inte hemma i England.

Det kom från Manchester och var del i den första stora, engelska popbandsvågen. Deras stil låg nära The Beatles. Mycket stämsång, refrängstarka melodier, poppigt driv. Lättillgängliga men finessrika låtar. En riktigt klassisk, engelsk pop. Långt ifrån tyngden hos Stones och Animals, men samtidigt smartare än t.ex. tonårsinriktade Herman's Hermits.

På denna snyggt kronologiskt upplagda samling börjar man i raketfart med "Stay" (1963) och "Just one look" (1964). Stämstången i "Very last day" och "I'm alive" (båda 1965) är imponerande, liksom i nätta balladen "Stewball" (1966). Från "Bus stop" (1966) blir det sedan ett jämt pärlband av hitlåtar på rad: "Carrie Anne", "Dear Eloise", "Jennifer Eccles" och lätt psykedeliska "King Midas in reverse" (samtliga 1967).

Deras Dylan-skiva blev kritiserad när den kom. Vet inte varför, för "Blowin' in the wind" (1968) bärs upp av snyggt blås-arr. Sedan avtar låtarna i intresse framåt 70-talet, om än välgjorda. Men sist på skivan ligger en bagatell som jag uppskattar. En tramsig "Julhälsning" till Bildjournalens läsare (talinslag), som gavs ut som flexiskiva som medföljde tidningen 1967. Tänk vad glad man kan bli av att få höra sådan kuriosa igen!

Betyg: ****

DJURISK, BRITTISK RHYTHM'N'BLUES

Bakvänt. Först upptäckte jag de fantastiska, psykedeliska skivorna med Eric Burdon & The Animals. Och nu, därefter, går jag tillbaka till ursprungliga The Animals. Rhythm'n'blues-gruppen från Newcastle i norra England, för alltid förknippade med "House of the rising sun" (1964).

De (den ursprungliga gruppen) gjorde bara tre album och några singlar. Allt ryms på denna, "The Complete Animals" (EMI saml.-2CD 1990). Hela blir för mycket för mig. Men utmärkt att plocka ur. The Animals musik var dessutom magstark och mättande.

"House of..." ÄR verkligen en av historiens hitlåtar. En traditionell bluesvisa i moll. Sjöngs av Bob Dylan på dennes debut-LP, men blev megahit med The Animals. Eric Burdons sång och stegringen med Alan Prices orgel är så perfekt dramatiskt balanserad.

Snabba låtar som "I'm crying", "Boom boom" och "Dimples" (av John Lee Hooker) samt "Around and around" (av Chuck Berry), alla 1964, är suveräna. Och när Eric Burdon går loss i 7 minuter i Ray Charles "Talkin' about you babe" (1964) blir man helt utmattat tagen.

Det är en makalös kraft och auktoritet i rösten hos en ung Eric Burdon. Bandet Animals var kompetent och obönhörligt. Varför blev de inte större ändå? Ett roligt udda spår som jag gillar är "Story of Bo Diddley" (1964). Ett till större delen pratat inslag där Burdon med glädje berättar om sin idol, bluesmannen Diddley. Också ett prov på de namndroppande prator som Eric Burdon är så förtjust i och skulle återkomma till på sina psykedeliska skivor.

I övrigt bland annat den underbara covern "Bring it on home to me" (1965) av Sam Cooke, samt tolkningarna av "Don't let me be misunderstood" och "We've gotta get out of the place" (båda 1965). Två låtar som förknippas med den kraft och själ som The Animals ingjutit i dem.

Betyg: ****

THE KINKS SAMLADE SINGLAR

Inte heller The Kinks tillhörde förr mina riktiga favoriter. Kändes lite begränsade, men samtidigt eleganta med charmen hos Ray Davies nasala sångröst.

Samtidigt var de definitivt ett arketypiskt 60-talspopband. Geniala i sitt (Davies) novell-artade sångskrivande. Och MYCKET engelska. The Kinks är så mycket London och Britain att det är en färgstyrka bara det.

"The Kinks : The single collection" (Sanctuary saml.-CD 1997/2004) är just det. Och en trivsam sådan, med alla gamla singelomslag avbildade. Så'nt är kul. Deras tidiga garagerock-låtar som "You really got me" (1964), med stökigt fuzzgitarriff, är jag mindre förtjust i. Men samtidigt, en låt som "Set me free" (1965), är något så nära en perfekt rocklåt man kan komma.

Så följer pärlbandet hits: "A well-respected man" (1965), "Dedicated follower of fashion" (1966), "Sunny afternoon" (1966) och inte minst "Waterloo Sunset" (1967). Ray Davies vemodiga elegans och hans gissel med tidens trender, fenomen och Swinging London. Och politik! Hör den beska "Dead End Street" (1966). Samlingen går fram till "Victoria" (1969) och "Lola" (1970). Och det är också deras viktigaste och mest inflytelserika period.

Ett helt nytt perspektiv på The Kinks och deras historia fick jag lång senare med sympatiske Ray Davies solo-platta "Story-teller" (1998), där han utifrån sin självbiografi sjunger och berättar om The Kinks tillkomst och historia på en mycket underhållande sätt. Men det blir en annan historia som jag får återkomma till.

Betyg: *** 

THE WHO SLÅR SÖNDER...

Brittiska The Who tillhörde aldrig mina favoriter. För bullriga, för stökiga. Inte desto mindre är det lätt att inse att de stod för en mängd utmärkta 60-talsrocklåtar.

"I can't explain" (1965) måste vara en av de starkaste debut-singlar som någonsin gjorts. Staccato-gitarr går över i en snygg ackord-följd. Och trumslagaren Keith Moon må ha varit galen. Men han fick det att svänga så man blev yr med sitt maniska trumspel.

"My Generation - the very best of The Who" (Polydor saml.-CD 1996) är en bra samling. Snygga, svindlande rocklåtar som "Anyhow, anywhere, anyhow" (1965), "Substitute" (1966), "Happy Jack" och "Pictures of Lily" (båda 1967). Titellåten "My generation" (1965), mest känd för sin grymma text och kaotiska slut, där Pete Townshend går lös i destruktiv rundgång. Men hör också John Entwhistles flinka basspel. Definitivt före sin tid.

Även låtar från efter 60-talet (som jag aldrig lyssnat på tidigare), "Baba O'Riley" och "Won't get fooled again" (från LP:n "Who's next?" 1971) är stolt anlagd, hård rock. Roger Daltrey är en bra sångare (men ingen ylare som i hårdrocken, vilket ger The Who balans). Den senare låten blev också känd som vinjett till TV-serien "CSI Miami".

Och så är det då det där jobbiga kapitlet? Varför slog de sönder instrument? En form av dadaistisk performance-konst som uttryck för aggressivitet? Men det måste ha blivit väldigt dyrt. Välfärds-lyx? Till och med en rockbuse som Keith Richards har sagt om The Who: "Well, jag gillar deras musik. Men jag kan aldrig förlika mig med det faktum att de slår sönder gitarrer. Fina gitarrer"

Betyg: ***

DYLAN PÅ SIN TOPPNIVÅ

Bob Dylans femte skiva och den andra med elektriskt komp. "Highway 61 Revisited" (CBS LP 1965). Det här är så legendomspunnet så det är inte klokt. Och ett av rockhistoriens mest ikoniserade album.

Och skivan är kanon. Den makalösa kraft och energi Bob Dylan uppvisar, när han öppnar med klassikern "Like a rolling stone", och dess livshungriga driv. "Once upon a time / you dressed so fine...."

Här finns flera klassiska låtar. "Ballad of a thin man". Med historien om den förvirrade Mr Jones. "Something is happening here / but you don't know what it is. / Do you, Mr Jones?" Al Kooper spelar orgel och Mike Bloomfield spelar bluesgitarr. Det finns en kraft i spelet. Även om gitarrerna är ostämda i "Queen Jane approximately".

Bob Dylan var vid denna tid den felande länken mellan bohema beatnick-författare (Jack Kerouac, Allen Ginsburg, William Burroughs) och rockmusiken, som dittills präglats av rätt triviala kärleks-texter. Via sin ingång från folksången, folkmusiken, den amerikanska trubadur-traditionen (Woody Guthrie, Pete Seeger), öppna den unge Dylan nu upp för nya, litterära möjligheter och påverkar rocken i grunden.

Och här på "Highway 61" finns två av mina absoluta Dylan-favoriter: "Just like Tom Thumb's blues" och "Desolation Row". Den förra en enträgen, repititiv exposé över en förvirrad tillvaro i New York City. Hans texter förvirrade och förundrade. Vad menas t.ex. med "Upon Housing Broadjack Hill / there's either fortune or fame...."

Och i den tio verser och 12 minuter långa, avslutande "Desolation Row" bryter surrealismen fram i full blom. Vers efter vers staplas upp med gåtfulla metaforer om ett förvirrat sagolandskap, där figurer som Askungen, Kain och Abel, Ofelia, Albert Einstein, Ezra Pound och T.S. Eliot nämns. Det är märkligt, svindlande, energiskt och oerhört fascinerande. Det här är Bob Dylans starkaste album någonsin.

Betyg: *****

RUBBER SOUL - HISTORIENS SNYGGASTE SKIVOMSLAG!

The Beatles poserar i perspektiv underifrån. Allvar, mystik. Snygga mockajackor. Och så den psykedeliska designen på texten. Det är stilfullt. Gruppnamnet var överflödigt på omslaget.

Beatlarna signalerar en ny era. Ett inåtvänt allvar, bort från de stökiga konserterna med skrikande fans. The Beatles befinner sig i ständig rörelse. Med producenten George Martin söker de sig vidare. Mot nya klanger, nya ackord. Utvecklar sitt låt-skrivande ytterligare en bit.

"Rubber Soul" (Parlophone LP 1965) är sensationellt bra. På "Norwegian wood" spelar George sitar för första gången. "Nowhere man", en underbar trestämmig popmelodi med dylansk text. Också texterna utvecklades snabbt nu. Blev mera komplexa, cyniska. Bort från de tidiga årens banala kärleks-historier. "Think for yourself" av George, med Paul på fuzz-bas. "The word" med George Martin på skenande harmonium.

Men allt samtidigt så utsökt melodiöst. "Girl" och "In my life", två av Johns finaste ballader någonsin. Liksom Pauls strama "Michelle". Och en sång som "Wait", den hade blivit en stor hit med en annan grupp. Med Beatles är den "bara" en mellanlåt på ett album. Och John avslutar med svartsjuke-svavel i "Run for your life".

Men en sak är problematisk med "Rubber Soul". Stereo-mixningen. Den är inte bra. Faktiskt mindre bra än på deras andra LP (utom de två första). Trots det vill jag höra Beatles i stereo. Inte i mono som puritanerna förespråkar. Och än en gång - omslaget! Det coolaste i hela skivhistorien.

Betyg: ***** 

THE BEATLES HELP!

Det är nu 1965 och Beatles står på topp, med tumultartade värlsturnéer. Dags för deras femte album "Help!" (Parlophone LP 1965), och samtidigt deras andra långfilm.

Filmen "Help!" av Richard Lester är rolig i samma slapstick-stil som "A Hard Day's Night", men nu i färg och bättre. Med många referenser till de då nya James Bond-filmerna, och med gott om liverpoolsk nonsens-humor.

Skivan "Help!" är en briljant pop-LP. En relativt "snäll" Beatles-skiva, men kristallklar i sin låtstyrka. Titellåten "Help!", en i grunden desperat text som kontrasteras mot en livsbejakande melodi med snygg stämsång. Ofta spelad, men en av Beatles och Lennons bästa låtar. Likaså "You've got to hide your love away", med troliga Dylan-influenser.

"Tell me what you see", McCartneys innerliga "I've just seen a face" med fina, akustiska gitarrer. Och så "Yesterday". Den kan tyckas söndertjatad  (genom alla hundratals cover-versioner av den). Men när Paul sjunger ensam till stråkkvartett är det så naket, så rent och melodin ligger blottlagd i sin genialitet.

Ingen Beatles-skiva utan kontraster. Efter väna "Yesterday" dundrar John på med rockrökaren "Dizzy Miss Lizzy" (en cover). Innan dess har Ringo sjungit en cover, country-låten "Act naturally". Och George har levererat två egna låtar, varav täta kärleksballaden "I need you" är mest minnesvärd. Och ytterligare en singelhit har presenterats, den något malande "Ticket to ride". Som helhet en ren, rak, enkel och mycket klassisk Beatles-LP.

Betyg: *****

JAN JOHANSSON SPELAR MUSIK PÅ SITT EGET VIS

Ett album som gavs ut postumt, flera år efter Jan Johanssons tragiska, alltför tidiga död i en bilolycka 1968. "Jan Johansson spelar musik på sitt eget vis" (Megafon saml.-2LP 1973, som Megafon CD 1989) upptar inspelningar gjorda åren 1964 - 1966. De flesta med stor orkester, en del med mindre jazzgrupp.

Och här är det en annan, humoristisk sida av Jan Johansson vi möter. Inte folkvisetolkaren utan en fördomsfri musikant som ger sig på nästan vad som helst. Ädla, gamla schlagers ("Det sjunger någonting inom mig" av Jules Sylvain, "Flottarkärlek", "Te dans me´Karlstatöserna"). Ofta spelade på en skör tråd mellan ironi och allvar. Sylvain låter som ett gammalt restaurang-kapell. Jan Johansson hade en kärlek också till den "banala" musiken och spelar med ett stilla vansinne,

Det kan vara jazz-standards. Sköna tolkningar av "Django", "Lover man" och "Round midnight" med fina orkestrala arrangemang. Stråkarna finns också i en svängig "Joshua fit the battle of Jericho". Och mitt i allt ihop några lekfulla vansinnigheter. "Improvisation '65", en friform-klackspark där han leker Stockhausen och John Cage. Men där dessa var tyngda av allvar gör Jan Johansson skoj av kaoset och går loss med hammare och såg bland instrumenten.

"Humlans flykt" och "Säkkijärven-polka" är andra humoresker, där han överdubbat flera lager av cembalo, dragspel och slagverk och fått ihop en skrammel-orkester. En fin och lågmält trivsam musik-samling utifrån från Jan Johanssons känsliga, mycket musikaliska fingrar. Skivtiteln kan låta klyschig, men den är faktiskt sann.

Betyg: ****

FRED ÅKERSTRÖMS GULDKORN

Vissångaren Fred Åkerström var först och främst en uttolkare av andras sånger, i motsats till rivalen Cornelis Vreeswijk som både hade en omfattande egen sångdiktning och tolkade andra.

Fred Åkerström skrev visserligen en del egna visor, och väldigt bra visor. Men de var inte många och är i stort sett centrerade till det fina albumet "Två tungor" (1973). Istället var Fred en gigant och en mästerlig interpret. Inte minst av Bellman, där hans kopiösa inlevelse placerar honom i en egen division över andra Bellman-tolkare.

Men också av mindre kända Ruben Nilsson (1893-1971), vars fina Stockholms-skildringar fördes fram i ljuset av just Fred. I övrigt sjöng han Birger Sjöberg, Joe Hill, Lennart Hellsing, Stig Dagerman och den rätt okände Fritz Sjöström, med flera. Ofta fördelat på olika skivalbum. Och Fred hann göra många underbara LP med sina tidlösa tolkningar.

Ändå är denna samling, "Guldkorn" (Warner saml.-CD 1997) ett bra komplement till de Fred-album jag ska ta upp senare. Här finns härliga spår från hans första skiva "Fred Åkerström sjunger Ruben Nilsson" (1963), nämligen "Trubaduren" och den tragikomiska "Åkare Lundgrens begravning".

Hans förr mest kända "Kapitalismen" (1967) finns här ("..sådan är kapitalismen") liksom "Balladen om Joe Hill" (1967), med klyschig text som jag däremot har svårt för. Fred sjunger Evert Taube är något mera ovanligt, men "Fragancia" är med, liksom finstämda "Kajsas udde" av Alf Hambe. Förknippade med Harry Brandelius är sjömansvalserna "Han hade seglat för om masten" och "Nordsjön" (här med ALLA verserna).

Så toppnummer som "Jag ger dig min morgon", Ruben Nilssons livsbejakande "Balladen om Eken" och en knippe Bellman-epistlar. Men dessa får jag alltså anledning att återkomma till.

Betyg: ****

RETRO-KITCH À LA 60-TAL

Men vad är det här? Finns den här skivan på riktigt? "Tjejer" med diverse svenska schlager-sångerskor från 1960-talet (okänt ev. skivbolag saml.-CD okänt år). Jag har inte lyckats belägga det.

Allt började med denna roliga singel på bilden, "Hälsingborg - Helsingör" med Solveig Linnér (HMV singel ca 1961). Hittade den på en loppis i Täby för en tia. Bara omslaget är ju helt obetalbart. Som helsingborgare föll jag för patinan i detta blekta färgfoto på en dam vinkandes till LB-färjan Primula i Öresund.

Sommaren 2012 blommade lokalsidan "Du vet att du är från Helsingborg när..." upp på Facebook och fick en livlig aktivitet. Naturligtvis lade jag ut en efterlysning och fick snabbt napp. Fick en CD (förmodligen en egen, bränd antologi med gamla vinylsinglar) som bar titeln "Tjejer". För det var uteslutande vokalissor på den. Och det här var roligt.

Om förra samlingen, "Så'nt är livet : 48 svenska klassiker 1958 - 1971" innehöll det absolut bästa i schlagerväg från epoken, så är detta närmast motsatsen. Det töntigaste, ostigaste, Bortglömda konstigheter som kommer upp i ljuset.

"Helsingborg 72" med Annica Risberg (1974), en förbannelselåt efter en väskstöld. "2002" med Kerstin Aulén (1971), en lustig framtidsvision. "Kärleksprat" med Towa Carson (1960) är en annan märklighet, liksom "Jag går i skolan" med Karin Gehander (1969). Ja, allt var sannerligen inte bättre förr. I små doser, en rolig samling kuriosa. Om det nu är en samling som finns utgiven.

Betyg: **

SÅ'NT ÄR LIVET - LYSANDE SCHLAGERSAMLING!

Men detta är något annat. Om Siw Malmkvist-skivan var en kul bagatell och Thore-skivan en tokrolig retro-kitsch, så är här en samling som verkligen visar upp svensk schlager och Svensktopp från 1960-talet med ädel, genuin kvalitet.

"Så'nt är livet : 48 svenska klassiker 1958 - 1971" (Diesel saml.-2CD 1998) är en så välgjord, rolig sammanställning att det är en ren fröjd. Dessutom med en snyggt designat omslag. Denna samling slår ut flera liknande samlingar i den tacksamma genren. Tyvärr är denna Diesel-utgåva nu utgången, men förmodligen lätt att hitta second hand.

Här är alltså en matigt urval svenska artister som bäst. Och svensk schlager var på den här tiden ofta lika med översättningar av utländska låtar. Men det gör ingenting. "Så'nt är livet" med Anita Lindblom (1961), "Sakta vi går genom stan" med Monica Zetterlund (1962), "Lyckliga gatan" med Anna-Lena Löfgren (1967), "Du är den ende" med Lill Lindfors (1967), "Ta av dej skorna" med Povel Ramel och Gals & Pals (1965), den underbart sensuella "Du ser en man" med Svante Thuresson (1968). Alla utom Povels är översatta covers. Men artisternas storartade, självständiga tolkningar placerar dem i eget rum.

Här finns också tidstypiska nummer med Siw Malmkvist, Bibi Johns, Jan Malmsjö, Östen Warnerbring och konstiga kuriositeter som "Visa mej hur man går hem" med Lasse Lönndahl och Towa Carson (1964). Samtidigt tas svängarna ut med rariteter som "Hård stad" med Carli Tornehave (1962) och "Natt i Moskva" med Jan Höiland (1962).

Roliga tidiga nummer (utanför ett eventuellt Svensktoppen-tema) är "Vi hänger med" med Nacka Skoglund (1958), glad men tragisk när man tänker på Nackas öde berättat i Tom Alandhs dokumentär, och "Vid foten av fjället" med Den Rockande Samen (1959). Vidare får man Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Hasse & Tage. I bakre ändan av kronologin hittar vi Family Four, Janne Önnerud och Lena Andersson.

Utgivningen av antologin "Så'nt är livet!" är en kulturgärning och visar en kraftsamling av svensk schlagermusik (om än som covers) och svenska artister på sin absoluta toppnivå. Plats för smoking och långklänning igen. Och stor orkester med välskrivna arrangemang.

Betyg: *****

FENOMENET SKOGMAN

Thore Skogman var ett fenomen. En helsvensk, klämkäck underhållare som sjöng knäppa skämtvisor i snabbt tempo. Så snabbt att han knappt hann andas mellan textraderna. Ett energiknippe besläktad med gamla bondkomiker.

Egentligen helt fel i en era av pop, mode och sex appeal. Men en outtröttlig glädjespridare som bjöd på sig själv med gott hjärta. Han tog risken att verka töntig.

En låtskrivare utan motstycke. Gjorde en massa egna inspelningar. Skrev sånger åt Sven-Ingvars, Jan Höiland och många andra. Det finns flera samlingar med Thore, men få som är bra. Dels är sällan alla favoriter med på samma skiva. Dels är flera av dem senare nyinspelningar, och de är inte lika kul.

"Min soliga dag : Thores bästa"  (CMCD saml.-CD 2004) är en hygglig samling. Men det är den bara den tidige Thore Skogman som är rolig och kult, och det innebär halva skivan här. "Surströmmings-polkan" (1964) är en favorit. Liksom "Storfiskarvalsen" (1959) och "Dra ända in i Hälsingland" (1962).

Mycket om svenska landskap, och fenomen (lumpen) och traditioner (surströmming). Alltid oförargligt käcka. De snabba nonsenstexterna och ordlekarna kan erinra om Povel Ramel. Men Thore Skogman var sin egen. Kan sakna "Penninggaloppen", "Jämtgubben", "Plättlagen" och några till. Och även här är gamla inspelningar förrädiskt blandade med sena. Därför är inte heller detta den där ultimata, roliga retro-samlingen som man kunde önska sig.

Betyg: **

SIWS BÄSTA

Det här är en aha-upplevelse. Siw Malmkvist är en så självklar del av det svenska folkhemmet om man är uppväxt på 60-talet. Som artist har hon inte samma klassiska kvalitetsstatus som Monica Zetterlund. Inte samma sofistikerade sensualism som Lill Lindfors.

Hon är mera helylle och schlager, i ordets klingande bemärkelse. Folklig, underhållande, rolig. Och som sångerska betydligt säkrare än Lill-Babs.

"Siwans klassiker" (WEA saml.-CD 1988) är en bra samling med denna helsvenska låtskatt. I själva verket inte alls helsvensk. De flesta låtarna är översättningar från engelska och andra språk (tyska, italienska, franska). Just den tyska schlagern var stor på den tiden. Siw Malmkvist var en av många svenska artister som var jättestora i Tyskland (dvs dåvarande Västtyskland).

Men här är alla sångerna på svenska, med ett undantag (duett på italienska). Snyggt kronologiskt, från 1955 till 1970. Charmig början med "Jazzbacillen" (1958), "Flickor bak i bilen" (1959), "Tunna skivor" (1960) och den vackert drömska melodin "Bortom bergen" (1961).

Klassiska är också "Bergsprängartango" (1967) av Thore Skogman, samt "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken" (1965) och "Gustaf Lindströms visa" (1966), båda av Olle Adolphson. Ett helt annat, mera oväntat drag av svårmod, mystik och tragedi finns i "Jon Andreas visa" (1968, i original "Ode to Billy Joe"). Siws kanske finaste inspelning.

Annars är humorn hennes starka kort. "Mamma är lik sin mamma" (1968) är både rolig, slagfärdig och en smula besk. Här kan jag sakna tangoparodin "Spanska Siw" och "Ingenting går upp mot gamla Skåne". Men samlingen toppas av två fina sånger där hon visar vilken stark vokalist hon är. "Regnet det bara öser ned" av Burt Bacharach,  och "Det måste vara han" av Gilbert Bécaud (båda 1970).

Betyg: *** 

 

DE DANSKA KILLARNA

Som barn hade jag en singel med danska The Lollipops. Den hette "Lollipops' shake" och det var tidigt 60-tal. The Lollipops var en barnpopgrupp som var stora i Danmark och via kortlivade piratradio-stationen Radio Syd blev idoler också lokalt i Skåne. Om de var kända i Sverige i övrigt vet jag inte.

Medlemmarna var födda omkring 1950 och i 13-årsåldern när det först begav sig. Det var bröderna Torben Lundgreen och Jörgen Lundgreen (båda gitarr och sång), och Poul Pedersen (trummor). Elbas spelades av någon anonym utanför gruppen.

Det här är kanske ingen musik som gått till historien. Men är man samlare och retro-nörd så är man. Album med The Lollipops verkade länge vara svåra att hitta t.o.m. i Danmark. Men så hände det sig att en hiphop-artisten DJ Noize 1998 gjorde en remix-raplåt över Lollipops gamla "Naked when you come" (1966). Och i samband med det utgavs denna skiva, "Naked when you come" (Polydor saml.-CD 1998). Den inleds med den 1998 aktuella hiphop-remixen som dragplåster. Sedan får man en rejäl dos av Lollipops gamla singelhit, från åren 1963 - 1968.

Det börjar med tidiga teeny-poplåtar som "Lollipops' lips" (1963) och "Birthday party" (1964). Den där tidiga singeln jag hade finns också: "Lollipops' shake" och b-sidan "Look at this boy" (båda 1964). Det är barnsligt, charmigt och mycket entusiastiskt. Inte alls dåligt, om man tar det för vad det är. Efter hand växte pojkarna till sig och blev mera av en "vanlig" popgrupp. Men också anonymare. Instrumentala "Love theme" (1968) är rena muzak. Och 30 Lollipops-spår på en samling är väl knappt man orkar med. Men en rolig kuriositet är det.

Betyg: **

I SMOKING OCH LÅNGKLÄNNING...

Nu för tiden kan jag både tjusas av och få migrän av Eurovisions-festivalens övermättade glitterkaskader och pumpande techno-beats.

Det här är något annat. Musik från en avlägsen tid. Speciellt 1960-talets schlagerfestivaler (i ordets riktiga bemärkelse). Det var svart/vit TV, tjusiga damer i långklänningar, herrar i smoking, stora orkestrar med dirigent och stråkar, artigt applåderande publik.

Och det var refränger. Melodier. Schlagers som tog tag och fastnade. Sådant kan jag sakna nu. Allt var så klart inte bättre. Mycket strunt har fallit i glömska. Och många fullträffar har stannat kvar. Liksom nu.

Eurovision Song Contest har blivit en jätteapparat, med stor nördfaktor för listor och experter. Det folkliga intresset är enormt,  vad man än säger. Här är den officiella utgåvan "Congratulations : 50 Years of the Eurovision Song Contest : All the winners and favourites", vol. 1 : 1956 - 1980 (CMC Eurovision saml.-2CD 2005) med en rikt, välgjort urval av tidernas melodier.

Man kan erinra sig den makalösa, franskspråkiga trilogin vinnare för 40 år sedan: Monaco; Séverine - "Un banc, un abre, une rue" (1971),  Luxemburg; Vicky Leandros - "Aprés toi" (1972) och Luxemburg; Anne-Marie David - "Tu te reconnaitras" (1973). Tre så refrängstarka, livskraftiga sånger på rad är en ren fröjd.

Här finns också andra egna favoriter, som Grethe & Jörgen Ingman från Danmark, med sin poetiska jazzvals "Dansevise" (1963). Och så finns alla de där som inte vann men som stannat kvar. Därför så bra att urvalet är inte bara vinnare utan även favoriter. Storbritanniens Cliff Richard var så självklart segertippad med sin glada "Congratulations" (1968), men blev snopet brädad av den betydligt svagare Massiel från Spanien. Och tänk på Italien, Domenico Modugni - "Nel blu, dipinto di blu", mer känd som "Volare" (1958). En självklar klassiker som inte heller vann.

Ett fint bidrag från Spanien var annars Mocedades "Eres tu" (1968). Redan nämnda Vicky Leandros sjöng också för Luxemburg "L'amour est bleu" (1967). Välkänd i många inspelningar som "Love is blue". Och så en annan av mina stora favoriter bland icke-vinnarna: Läckra disco-låten "Djingis Kahn" med Djingis Kahn från Västtyskland (1979). En svängig hitlåt som krokar fast.

Ja, det är många karameller att glädjas åt på denna skiva. 1956 - 1980 är också precis den period som intresserar mig. Och vi påminns om att hela Europa på den tiden var bara halva Europa. Öst fanns inte med i tankevärlden i det kalla krigets tid. Men i gengäld finns här Åse Kleveland, France Gall, ABBA förstås, och Baccara. "Lyxämbooorg, douze points".

Betyg: ****

DEN DRAMATISKE BÉCAUD

Det finns få sångare, oavsett genre, som haft så dramatiskt, teatraliskt uttryck som franske Gilbert Bécaud. Hans sånger var inte Chanson i betydelsen visa (som Georges Brassens, Barbara). Inte heller Chanson med dragning åt schlager (Edith Piaf) eller pop (Serge Gainsbourg).

Det var explosiva utspel på liv och död. Ofta med stor orkester med krigiska marschtrummor och trumpeter. Allt signalerade att han hade något viktigt att säga. Och inte sällan drog det mot det bombastiska.

Gilbert Bécaud var helt logiskt också skådespelare. Och en riktig aktör i rollen som sångare. Det kan bli fängslande eller tröttande. Men det är mycket franskt. Spännvidden för Chansons-genrens personliga färgskalor är stor.

På "Nathalie" (Universe saml.-CD 2003) får man en bra bild av artisten Bécaud. "Et maintenant" (1961) blev en hit, och känd utanför Frankrike när Frank Sinatra senare sjöng den som "What now my love?". Titellåten "Nathalie" (1964) är bäst. En kittlande men dekadent vemodig flirt med det ryska. En beslöjad kärlekssång om en kopp choklad på Pusjkin-kaféet, i en tid av kalla kriget. Sången sjöngs senare i en utmärkt svensk översättning (med samma titel) av Carli Tornehave.

Just sångare som Jan Malmsjö och Carli Tornehave var de som kunde axla pondusen i Gilbert Bécauds låtar. Annars var det Östen Warnebring som sjöng "Glöm ej bort det finns rosor". Den finns här i original som "L'important c'est la rose" (1967). Bécauds mest kända sång, och en ovanligt sansad sådan.

Men på andra spår kan arrangemangen och anslaget gå åt det storhetsvansinniga. Inte olikt de brittiska James Bond-titellåtarna ("Goldfinger" med Shirley Bassey, Thunderball" med Tom Jones). Och när det gäller vokalt utspel på scenen var det nog bara Jacques Brel som kunde mäta sig med Gilbert Bécaud.

Betyg: ***

MILLIE OCH DE ANDRA

"Ljuva 60-tal, del 2 : Let the good times roll : 1964-1969" (Columbia saml.-2CD 2003), en trivial samling. Men en sådan som är bra att plocka russin ur. I stort sett varje 60-tals-antologi innehåller något av intresse.

Och anledningen här - Millie! Underbara Millie från Jamaica. Även kallad Millie Small. "My boy lollipop" (1964) var hennes enda hit, vad jag vet. Men den härliga bluebeat-låten saknade jag länge i min samling. Både ett starkt barndoms-minne, och som hitlåt en föregångare till senare tiders reggae-våg. En ung, rätt okänd Rod Stewart spelade munspel på inspelningen.

Här finns också en del annat bra. "Pretty woman" med Roy Orbison och "Downtown" med Petula Clark (båda 1964). Fina poplåten "Very last days" med The Hollies och "Bring it on home to me" med The Animals (båda 1965). Två grupper som jag härmed fått lust att forska vidare i.

Lite soul med Marvin Gaye och The Four Tops. Från sena 60-talet mest "tuggummipop". Däribland The Monkees, som jag inte trodde på. Och så den fånigt roliga "Simon says" med The 1910 Fruitgum Co (1968). En låt som jag senare hörde som cover med Offentliga Trycket i Borås, där vännerna Ove Wahlqvist och Johan Svärd spelade med. Men det mesta övriga på denna samling kan vi lämna därhän.

Betyg: ***

FRANSKA SCHLAGERS MED FRANCOISE

Den här är så bra, så bra, så bra. Redan som barn blev jag förälskad i min systers EP med Francoise Hardy. Hon sjöng så bra och hon var så snygg. Låten hette "L'amour s'en va" och var Monacos bidrag till Schlagerfestivalen 1963.

Sedan hände ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Som vuxen medelålders fick jag faiblesse för allt franskt och franska schlagers. Och Francoise Hardy dök upp som en lycklig dejá-vu från förr.

Här har vi alltså "The Vogue Years" (Camden International saml.-2CD 2001). En fullmatad samling med hela femtio (!) schlagers på franska med fina Francoise Hardy. Det är mycket. Kanske för mycket. Men jag tar det. Det är så stilsäkert, tidstypiskt, snyggt att man bara smälter. Enkla, refrängstarka popschlagers framförda med Francoises självklara närhet.

Först den som är mest känd och blev hennes största hit, "Tout les garcons et les filles (de mon age)" (1962). Så nyss nämnda festivalbidraget "L'amour s'en va" (1963), med ett drag av saknadens vemod. Så bara fortsätter det, som ett pärlband. Snygga hitlåtar på 2-3 minuter med tjusiga arrangemang.

I mängden kan man nämna t.ex. "Va pas prendre en tambour" (1963). Och varför inte "La maison où j'ai grandi" (1966), en översättning av italienska  "Il ragazzo della via Gluck", som vi känner som "Lyckliga gatan" med Anna-Lena Löfgren. Låtarna med Francoise Hardy på detta album rör sig mellan åren 1962-1967.

Betyg: *****

HÄLSNING FRÅN SAN FRANCISCO

Länge sedan sist?  Javisst. Varit på underbar semester till San Francisco, Kalifornien. Gammal dröm. Ända sedan man hörde Scott McKenzies låt. Falsk romantik? Javisst. Men ändå romantik.

Två veckor i San Francico var fantastiskt. Kabelspårvagnarna. Backarna. Golden Gate-bron, förstås, och Alcatraz. Gamla hippiekvarteren i Haight Ashbury (med Grateful Dead-tröjor och fina skivaffären Amoeba Music). Naturligtvis köpte jag skivor med Jefferson Airplane och Grateful Dead. Men det får jag återkomma till senare.

Vackra kvarteren i Chinatown. Regnbågskvarteren i bögdistriktet Castro. Subkulturer. Jack Keroauc och beatnik-kvarteren. Kulturhistoria. Färgstarka reminiscenser av Jack London och Alice B Toklas. En tur till vingårdarna i Sausalito och jätteträden i Muir Woods. Och en tur längs Highway 1 kusten söderut till Monterey (John Steinbeck) och Carmel. Via vår guide Alan från Best Bay Area Tours.

Och så åter igen - spårvagnen över kullarna i staden. Förbi vackra, viktorianska hus ner till Ocean Beach. De antika, upplevelserika kabelspårvagnarna Cable Cars. Allt detta såg vi från vår utkik på trivsamma hotellet White Swan Inn på Bush Street.

San Francisco är verkligen värt en resa. Men nu tillbaka till bloggen med min skivsamling, diskografin. Det blir en kontrast. Från San Franciscos kaliforniska bohemkvarter. Till Europa, till Frankrike och chanson-traditionen.