THE WHO SLÅR SÖNDER...

Brittiska The Who tillhörde aldrig mina favoriter. För bullriga, för stökiga. Inte desto mindre är det lätt att inse att de stod för en mängd utmärkta 60-talsrocklåtar.

"I can't explain" (1965) måste vara en av de starkaste debut-singlar som någonsin gjorts. Staccato-gitarr går över i en snygg ackord-följd. Och trumslagaren Keith Moon må ha varit galen. Men han fick det att svänga så man blev yr med sitt maniska trumspel.

"My Generation - the very best of The Who" (Polydor saml.-CD 1996) är en bra samling. Snygga, svindlande rocklåtar som "Anyhow, anywhere, anyhow" (1965), "Substitute" (1966), "Happy Jack" och "Pictures of Lily" (båda 1967). Titellåten "My generation" (1965), mest känd för sin grymma text och kaotiska slut, där Pete Townshend går lös i destruktiv rundgång. Men hör också John Entwhistles flinka basspel. Definitivt före sin tid.

Även låtar från efter 60-talet (som jag aldrig lyssnat på tidigare), "Baba O'Riley" och "Won't get fooled again" (från LP:n "Who's next?" 1971) är stolt anlagd, hård rock. Roger Daltrey är en bra sångare (men ingen ylare som i hårdrocken, vilket ger The Who balans). Den senare låten blev också känd som vinjett till TV-serien "CSI Miami".

Och så är det då det där jobbiga kapitlet? Varför slog de sönder instrument? En form av dadaistisk performance-konst som uttryck för aggressivitet? Men det måste ha blivit väldigt dyrt. Välfärds-lyx? Till och med en rockbuse som Keith Richards har sagt om The Who: "Well, jag gillar deras musik. Men jag kan aldrig förlika mig med det faktum att de slår sönder gitarrer. Fina gitarrer"

Betyg: ***