MOTHERS OF INVENTION UTMANAR AMERIKA

När Frank Zappas skivdebuterade med detta underground-album måste det ha skakat om medelklass-USA. I den mån det nu märktes alls i det kommersiella utbudet. "Freak Out!" (Verve 2-LP 1966) med The Mothers of Invention liknade knappast något annat dittills.

Ändå tog det lång tid innan jag (som gammal Zappa-fantast) upptäckte detta avstamp. Mothers är här ganska rårockiga, stökiga. Närmast punkiga. Ännu hörs inte så mycket av de snabba löpningar och cirkusslingor som skulle bli Zappas signum.  Däremot finns vilda collage och anarkistiska ljudmassor med påverkan av John Cage och Edgar Varése.

Frän samhällssatir, rå rock och avantgarde i hela upplägget. Zappa eller Ray Collins sjunger. En stark öppning med "Hungry freaks daddy" slår an tonen. "Motherly love" gisslar också unkna medelklass-normer, medan "Who are the brain police?" om hjärnspöken är lite väl knäpp.

En återkommande kärlek hos tidiga Mothers var också 50-talsparodierna. Snyftaren "Go cry on somebody else's shoulder" är både rörande och rolig i sin doowop-stil. Den energiskt monotona "Trouble every day" är en brännande vass, politisk text om diskriminering, raskravaller och upproret i Watts getto 1965. Låtens furiösa rabblande och rimmande kan erinra om nutida hiphop.

De avslutande, långa collagen "Help I'm a rock" och "The return of  the son of Monster Magnet" är mera påfrestande. Enformigt hamrade rytmmönster à la Jimmy Carl Black till Zappas våldsamma ljudcollage när han leker John Cage i högtalarna. Men, man tar risker och utmanar.

"Freak Out!" var jämte Bob Dylans "Blonde on Blonde", det första dubbelalbumet. Ett format som snart skulle bli standard. "Freak Out" har också ett fränt designat omslag med psykedelisk touch. Dessutom undrar jag vem som spelar vibrafon så bra (okrediterat) på flera av låtarna. Förmodligen Zappa själv.

Betyg: ****