DYLAN PÅ SIN TOPPNIVÅ

Bob Dylans femte skiva och den andra med elektriskt komp. "Highway 61 Revisited" (CBS LP 1965). Det här är så legendomspunnet så det är inte klokt. Och ett av rockhistoriens mest ikoniserade album.

Och skivan är kanon. Den makalösa kraft och energi Bob Dylan uppvisar, när han öppnar med klassikern "Like a rolling stone", och dess livshungriga driv. "Once upon a time / you dressed so fine...."

Här finns flera klassiska låtar. "Ballad of a thin man". Med historien om den förvirrade Mr Jones. "Something is happening here / but you don't know what it is. / Do you, Mr Jones?" Al Kooper spelar orgel och Mike Bloomfield spelar bluesgitarr. Det finns en kraft i spelet. Även om gitarrerna är ostämda i "Queen Jane approximately".

Bob Dylan var vid denna tid den felande länken mellan bohema beatnick-författare (Jack Kerouac, Allen Ginsburg, William Burroughs) och rockmusiken, som dittills präglats av rätt triviala kärleks-texter. Via sin ingång från folksången, folkmusiken, den amerikanska trubadur-traditionen (Woody Guthrie, Pete Seeger), öppna den unge Dylan nu upp för nya, litterära möjligheter och påverkar rocken i grunden.

Och här på "Highway 61" finns två av mina absoluta Dylan-favoriter: "Just like Tom Thumb's blues" och "Desolation Row". Den förra en enträgen, repititiv exposé över en förvirrad tillvaro i New York City. Hans texter förvirrade och förundrade. Vad menas t.ex. med "Upon Housing Broadjack Hill / there's either fortune or fame...."

Och i den tio verser och 12 minuter långa, avslutande "Desolation Row" bryter surrealismen fram i full blom. Vers efter vers staplas upp med gåtfulla metaforer om ett förvirrat sagolandskap, där figurer som Askungen, Kain och Abel, Ofelia, Albert Einstein, Ezra Pound och T.S. Eliot nämns. Det är märkligt, svindlande, energiskt och oerhört fascinerande. Det här är Bob Dylans starkaste album någonsin.

Betyg: *****