DEN DRAMATISKE BÉCAUD

Det finns få sångare, oavsett genre, som haft så dramatiskt, teatraliskt uttryck som franske Gilbert Bécaud. Hans sånger var inte Chanson i betydelsen visa (som Georges Brassens, Barbara). Inte heller Chanson med dragning åt schlager (Edith Piaf) eller pop (Serge Gainsbourg).

Det var explosiva utspel på liv och död. Ofta med stor orkester med krigiska marschtrummor och trumpeter. Allt signalerade att han hade något viktigt att säga. Och inte sällan drog det mot det bombastiska.

Gilbert Bécaud var helt logiskt också skådespelare. Och en riktig aktör i rollen som sångare. Det kan bli fängslande eller tröttande. Men det är mycket franskt. Spännvidden för Chansons-genrens personliga färgskalor är stor.

På "Nathalie" (Universe saml.-CD 2003) får man en bra bild av artisten Bécaud. "Et maintenant" (1961) blev en hit, och känd utanför Frankrike när Frank Sinatra senare sjöng den som "What now my love?". Titellåten "Nathalie" (1964) är bäst. En kittlande men dekadent vemodig flirt med det ryska. En beslöjad kärlekssång om en kopp choklad på Pusjkin-kaféet, i en tid av kalla kriget. Sången sjöngs senare i en utmärkt svensk översättning (med samma titel) av Carli Tornehave.

Just sångare som Jan Malmsjö och Carli Tornehave var de som kunde axla pondusen i Gilbert Bécauds låtar. Annars var det Östen Warnebring som sjöng "Glöm ej bort det finns rosor". Den finns här i original som "L'important c'est la rose" (1967). Bécauds mest kända sång, och en ovanligt sansad sådan.

Men på andra spår kan arrangemangen och anslaget gå åt det storhetsvansinniga. Inte olikt de brittiska James Bond-titellåtarna ("Goldfinger" med Shirley Bassey, Thunderball" med Tom Jones). Och när det gäller vokalt utspel på scenen var det nog bara Jacques Brel som kunde mäta sig med Gilbert Bécaud.

Betyg: ***

MILLIE OCH DE ANDRA

"Ljuva 60-tal, del 2 : Let the good times roll : 1964-1969" (Columbia saml.-2CD 2003), en trivial samling. Men en sådan som är bra att plocka russin ur. I stort sett varje 60-tals-antologi innehåller något av intresse.

Och anledningen här - Millie! Underbara Millie från Jamaica. Även kallad Millie Small. "My boy lollipop" (1964) var hennes enda hit, vad jag vet. Men den härliga bluebeat-låten saknade jag länge i min samling. Både ett starkt barndoms-minne, och som hitlåt en föregångare till senare tiders reggae-våg. En ung, rätt okänd Rod Stewart spelade munspel på inspelningen.

Här finns också en del annat bra. "Pretty woman" med Roy Orbison och "Downtown" med Petula Clark (båda 1964). Fina poplåten "Very last days" med The Hollies och "Bring it on home to me" med The Animals (båda 1965). Två grupper som jag härmed fått lust att forska vidare i.

Lite soul med Marvin Gaye och The Four Tops. Från sena 60-talet mest "tuggummipop". Däribland The Monkees, som jag inte trodde på. Och så den fånigt roliga "Simon says" med The 1910 Fruitgum Co (1968). En låt som jag senare hörde som cover med Offentliga Trycket i Borås, där vännerna Ove Wahlqvist och Johan Svärd spelade med. Men det mesta övriga på denna samling kan vi lämna därhän.

Betyg: ***