BOB DYLAN RUSAR FRAMÅT

Och fler historiska rockklassiker från detta år, 1966. "Blonde on Blonde" (CBS 2-LP 1966) med Bob Dylan brukar räknas som historiens första dubbel-LP (det är några som slåss om det epitetet 1966).

Dylan är inne i sitt hektiska, mest laddade, mest betydelsefulla skede. Det som blir bränsle för hela rockhistorien, och kommer att påverka alla och analyseras sönder. Det är världsturnéer med The Band och allt går fort. Kanske för fort. Snart inträffar den  omtalade motorcykelolyckan. Först då får Dylan en chans att hoppa av.

"Blonde on Blonde" är självklart bra och viktig. Dock inte lika strong som "Highway 61", tycker jag. Nu är det The Band (minus Levon Helm), och Al Kooper är med på orgel. Soundet är det samma. Det energiska, rullande rockkompet med mycket hammond-orgel och piano. Och så Dylans hesa, härjade röst och väsande munspel ovanpå det.

Tyvärr inleds "Blonde on Blonde" med en jönsig bagatell, "Rainy day women #12&35". Fnittrig Dylan sjunger om hur stenade alla är, till en blåssektion av trombon och munspel (!). Några monotona bluesnummer drar också ner intrycket. Men de starka sångerna är desto livskraftigare.

"Stuck inside of Mobile with that Memphis blues again", ett sådant där Dylan-epos i hundra verser som bara fortsätter och fortsätter, men en underbar energi. "Just like a woman", en fantastisk och välkänd kärlekssång, liksom "I want you". Den där drivande, positiva energin finns också i "One of us must know (sooner or later)". Och tänk bara att få till en titel som "Temporary like Achilles".

Hela sista LP-sidan (på ursprungliga dubbel-LP:n) upptas av en enda låt. Den 11 minuter långa "Sad-eyed Lady of the Lowlands". Poetiskt titel på en psykedeliskt drömmande, svävande sång som doftar försommar av flower-power. "Blonde on Blonde" har också ett snyggt designat omslag. Liksom på Beatles "Rubber Soul" är jag svag för mystiskt allvar och mockajackor.

Betyg: ****