JAN JOHANSSON SPELAR MUSIK PÅ SITT EGET VIS

Ett album som gavs ut postumt, flera år efter Jan Johanssons tragiska, alltför tidiga död i en bilolycka 1968. "Jan Johansson spelar musik på sitt eget vis" (Megafon saml.-2LP 1973, som Megafon CD 1989) upptar inspelningar gjorda åren 1964 - 1966. De flesta med stor orkester, en del med mindre jazzgrupp.

Och här är det en annan, humoristisk sida av Jan Johansson vi möter. Inte folkvisetolkaren utan en fördomsfri musikant som ger sig på nästan vad som helst. Ädla, gamla schlagers ("Det sjunger någonting inom mig" av Jules Sylvain, "Flottarkärlek", "Te dans me´Karlstatöserna"). Ofta spelade på en skör tråd mellan ironi och allvar. Sylvain låter som ett gammalt restaurang-kapell. Jan Johansson hade en kärlek också till den "banala" musiken och spelar med ett stilla vansinne,

Det kan vara jazz-standards. Sköna tolkningar av "Django", "Lover man" och "Round midnight" med fina orkestrala arrangemang. Stråkarna finns också i en svängig "Joshua fit the battle of Jericho". Och mitt i allt ihop några lekfulla vansinnigheter. "Improvisation '65", en friform-klackspark där han leker Stockhausen och John Cage. Men där dessa var tyngda av allvar gör Jan Johansson skoj av kaoset och går loss med hammare och såg bland instrumenten.

"Humlans flykt" och "Säkkijärven-polka" är andra humoresker, där han överdubbat flera lager av cembalo, dragspel och slagverk och fått ihop en skrammel-orkester. En fin och lågmält trivsam musik-samling utifrån från Jan Johanssons känsliga, mycket musikaliska fingrar. Skivtiteln kan låta klyschig, men den är faktiskt sann.

Betyg: ****