CORNELIS SLÅR KNOCK-OUT!

ALLA Cornelis skivor på Metronome från 60-talet är guld värda. Alla är producerade av Anders Burman, och Cornelis skrev och sjöng sina starkaste, mest vassa, mest odödliga visor just då.

"Ballader och Grimascher" (Metronome LP 1965) är kanske Cornelis allra bästa skiva någonsin. Men han gjorde flera som slåss i den toppen. Felstavningen "grimascher" stämmer. Hans eget påfund. Och Cornelis texter, tala om att behärska ett språk alltså!

Det är svårt att föreställa sig idag hur fräcka och omtumlande Cornelis texter måste ha varit i den svenska visvärlden då. Om horan i "Sportiga Marie", unge biltjuven i "Lasse Liten blues"  och klasshatet i "Slusk-blues". Eller den cyniska balladen om "Esmeralda". Han klär av julidyllen i "Jultomten är faktiskt död".

Min favorit är annars "Balladen om censuren", där han refererar till både Ivan den förskräcklige och Mata Hari. Cornelis självklara kombination av intellektualism och cynism hade han gemensamt med flera franska chanson-artister. Samma historiska speglar finns i den rappa "Ballad om hundra år". Och hans avsky för krig i "Tänk om jag hade en sabel".

En rolig skröna är "Balladen om ett munspel". Men skivans två spröda, finkänsliga visor är nästan de bästa. Lyriska "Grimasch om morgonen" och den sorgliga "Horoskopsvisa". Vreeswijk var en mästerlig poet.

Och han sjunger underbart, bluesigt, med både vrede och ömsinthet. Hans snärtiga gitarrspel var inspirerat av Leadbelly. Men där han på första LP:n var ensam med gitarr får han här ett sparsamt men fint komp av bl.a. Rune Gustafsson, gitarr. Skivan är kort. En dåtida LP med 6 låtar på varje sida. Varje låt är också kort, 2-3 minuter. Det ger en speltid på bara ca en halvtimme. Men det gör inget. För varenda låt här är så laddad och fulländad.

Betyg: *****

HOLLIES - KLASSISK, ENGELSK POP

The Hollies är väl värda att uppmärksamma. Jag gillade deras pop på Tio-i-Topp på den tiden det begav sig. De var bland de största inom pop då jämte The Beatles och The Beach Boys. De syntes ofta i Bildjournalen och hördes ofta i radio,

Men sedan vet jag inte vad som hände. När Graham Nash flyttade till USA och gick med i Crosby, Stills & Nash glömdes The Hollies bort. Deras eftermäle blev intet. I senare decienniers vågor av 60-talsnostalgi fanns sällan Hollies med.

"Swedish Hits and More" (Parlophone saml.-CD 1993). är en mycket välkommen samling. Som synes inte ny utan redan utgången. Och det var alltså något speciellt just med deras svenska hits, eftersom flera av deras sånger blev hitar just här men inte hemma i England.

Det kom från Manchester och var del i den första stora, engelska popbandsvågen. Deras stil låg nära The Beatles. Mycket stämsång, refrängstarka melodier, poppigt driv. Lättillgängliga men finessrika låtar. En riktigt klassisk, engelsk pop. Långt ifrån tyngden hos Stones och Animals, men samtidigt smartare än t.ex. tonårsinriktade Herman's Hermits.

På denna snyggt kronologiskt upplagda samling börjar man i raketfart med "Stay" (1963) och "Just one look" (1964). Stämstången i "Very last day" och "I'm alive" (båda 1965) är imponerande, liksom i nätta balladen "Stewball" (1966). Från "Bus stop" (1966) blir det sedan ett jämt pärlband av hitlåtar på rad: "Carrie Anne", "Dear Eloise", "Jennifer Eccles" och lätt psykedeliska "King Midas in reverse" (samtliga 1967).

Deras Dylan-skiva blev kritiserad när den kom. Vet inte varför, för "Blowin' in the wind" (1968) bärs upp av snyggt blås-arr. Sedan avtar låtarna i intresse framåt 70-talet, om än välgjorda. Men sist på skivan ligger en bagatell som jag uppskattar. En tramsig "Julhälsning" till Bildjournalens läsare (talinslag), som gavs ut som flexiskiva som medföljde tidningen 1967. Tänk vad glad man kan bli av att få höra sådan kuriosa igen!

Betyg: ****

DJURISK, BRITTISK RHYTHM'N'BLUES

Bakvänt. Först upptäckte jag de fantastiska, psykedeliska skivorna med Eric Burdon & The Animals. Och nu, därefter, går jag tillbaka till ursprungliga The Animals. Rhythm'n'blues-gruppen från Newcastle i norra England, för alltid förknippade med "House of the rising sun" (1964).

De (den ursprungliga gruppen) gjorde bara tre album och några singlar. Allt ryms på denna, "The Complete Animals" (EMI saml.-2CD 1990). Hela blir för mycket för mig. Men utmärkt att plocka ur. The Animals musik var dessutom magstark och mättande.

"House of..." ÄR verkligen en av historiens hitlåtar. En traditionell bluesvisa i moll. Sjöngs av Bob Dylan på dennes debut-LP, men blev megahit med The Animals. Eric Burdons sång och stegringen med Alan Prices orgel är så perfekt dramatiskt balanserad.

Snabba låtar som "I'm crying", "Boom boom" och "Dimples" (av John Lee Hooker) samt "Around and around" (av Chuck Berry), alla 1964, är suveräna. Och när Eric Burdon går loss i 7 minuter i Ray Charles "Talkin' about you babe" (1964) blir man helt utmattat tagen.

Det är en makalös kraft och auktoritet i rösten hos en ung Eric Burdon. Bandet Animals var kompetent och obönhörligt. Varför blev de inte större ändå? Ett roligt udda spår som jag gillar är "Story of Bo Diddley" (1964). Ett till större delen pratat inslag där Burdon med glädje berättar om sin idol, bluesmannen Diddley. Också ett prov på de namndroppande prator som Eric Burdon är så förtjust i och skulle återkomma till på sina psykedeliska skivor.

I övrigt bland annat den underbara covern "Bring it on home to me" (1965) av Sam Cooke, samt tolkningarna av "Don't let me be misunderstood" och "We've gotta get out of the place" (båda 1965). Två låtar som förknippas med den kraft och själ som The Animals ingjutit i dem.

Betyg: ****