SIWS BÄSTA

Det här är en aha-upplevelse. Siw Malmkvist är en så självklar del av det svenska folkhemmet om man är uppväxt på 60-talet. Som artist har hon inte samma klassiska kvalitetsstatus som Monica Zetterlund. Inte samma sofistikerade sensualism som Lill Lindfors.

Hon är mera helylle och schlager, i ordets klingande bemärkelse. Folklig, underhållande, rolig. Och som sångerska betydligt säkrare än Lill-Babs.

"Siwans klassiker" (WEA saml.-CD 1988) är en bra samling med denna helsvenska låtskatt. I själva verket inte alls helsvensk. De flesta låtarna är översättningar från engelska och andra språk (tyska, italienska, franska). Just den tyska schlagern var stor på den tiden. Siw Malmkvist var en av många svenska artister som var jättestora i Tyskland (dvs dåvarande Västtyskland).

Men här är alla sångerna på svenska, med ett undantag (duett på italienska). Snyggt kronologiskt, från 1955 till 1970. Charmig början med "Jazzbacillen" (1958), "Flickor bak i bilen" (1959), "Tunna skivor" (1960) och den vackert drömska melodin "Bortom bergen" (1961).

Klassiska är också "Bergsprängartango" (1967) av Thore Skogman, samt "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken" (1965) och "Gustaf Lindströms visa" (1966), båda av Olle Adolphson. Ett helt annat, mera oväntat drag av svårmod, mystik och tragedi finns i "Jon Andreas visa" (1968, i original "Ode to Billy Joe"). Siws kanske finaste inspelning.

Annars är humorn hennes starka kort. "Mamma är lik sin mamma" (1968) är både rolig, slagfärdig och en smula besk. Här kan jag sakna tangoparodin "Spanska Siw" och "Ingenting går upp mot gamla Skåne". Men samlingen toppas av två fina sånger där hon visar vilken stark vokalist hon är. "Regnet det bara öser ned" av Burt Bacharach,  och "Det måste vara han" av Gilbert Bécaud (båda 1970).

Betyg: ***