ROLLING STONES "EFTER MATEN"

Toppskivorna kommer på rad detta år 1966. The Rolling Stones gick sitt segertåg över världen. Singelhits varvade med LP-album, egna Jagger/Richards-låtar varvade med blues- och soul-covers i personliga tolkningar. Och kaotiska världs-turnéer, ännu rörigare än Beatles.

Och liksom The Beatles var Rolling Stones mitt inne i en spännande, kreativ utvecklingsfas. Albumet "Aftermath" (Decca LP 1966) är ett lysande exempel på det. Det är också det första albumet med enbart egna kompositioner.

Öppning med "Mother's little helper". En pådrivande poppig låt med kritisk text om roller och konventioner. Den blev också singelhit. Men den bästa låten är "Out of time", en fantastiskt drivande melodi som är omöjlig att värja sig mot. En refrängstark låt som verkligen borde blivit en hit. Brian Jones sätter färg på ljudbilden med sitt spel på marimba och vibrafon.

Snarlik "Out of time" är "Under my thumb", med samma fina arrangemang med marimba. Att Brian Jones satte sin prägel på Stones märks här. Han skrev visserligen inga låtar, men kunde spela många instrument. Balladen "Lady Jane" är en av Stones märkligaste, och vackraste, inspelningar någonsin. Med sin spröda ljudbild av cembalo, akustisk gitarr och (troligen) sitar sjunger Mick Jagger en speldoselik visa, men med mörka undertoner.

"Aftermath" är i stort en ovanligt poppig skiva för att vara Stones. Men det bluestunga drivet finns där, som i "Flight 505". Och ett nummer sticker definitivt ut. Den hela 11 minuter (!) långa blues-improvisationen "Going home", där Mick Jagger får glänsa. Att lägga in en 11 minuters låt var ett modigt grepp som inte Beatles var i närheten av.

"Aftermath" betyder väl ungefär "Efterdyningar". När vi var små kallade vi skivan på skoj för "Efter maten". Och så har den fått heta.

Betyg: ****