ARILD ANDERSENS NORDISKA KVARTETT

Titeln kan nog tänkas anspela på Miles Davis klassiska "Kind of Blue" (med dess titlar som "Blue in Green"). Omslaget är snyggt, rent designat. Mycket snyggare än vad som framgår av bleka bilden här.

"Green Shading into Blue" (ECM LP 1978) med Arild Andersen Quartet handlar mycket om nyanser, klangfärger, toner av grönt. Det är samma helt lysande kvartett som på förra albumet "Shimri".

Norske Arild Andersen (kontrabas) och Pål Thowsen (trummor), finske Juhani Aaltonen (saxofon, flöjt) och svenske Lars Jansson (piano). Fantastiska musiker i ett tätt samspel. Där "Shimri" var en helt magisk, andäktigt vacker jazzskiva av nordisk frost och melankoli, är "Green Shading into Blue" mera rörlig. Varierad i tempi. Snabba boplåtar som "Radka's samba", lugnt vandrande som "Sole", och stillastående som "The guitarist" (utan gitarr).

Det är en utmärkt jazzskiva. Men det är svårt att inte jämföra med "Shimri", och den själfulla lystern finns inte här på samma vis. Kanske påminner denna om Arilds första album "Clouds in my head", som till stor del bestod av snabba låtar.

Dessa tre fösta Arild Andersen-album ("Clouds in my head", Shimri" och "Green Shading into Blue"), finns numera behändigt återutgivan av ECM i en liten box. Med helt vita konvolut, utan originalomslag. Och inte prisnedsatta (det är aldrig ECM-skivor, lyxstämpeln består). Men likväl en box med fin, nordisk jazz. Detta betyg gäller alltså "Green Shading..."

Betyg: ***

KEITH JARRETT OCH HANS SKANDINAVISKA KVARTETT

Mera ECM från denna tid. Pianisten Keith Jarrett spelade in sina soloalbum med långa improvisationer. Han spelade in gruppskivor med sina amerikanska musiker. Och han spelade väldigt gärna in med sin skandinaviska kvartett.

Den bestod av norske Jan Garbarek (tenorsax, sopransax) och Jon Christensen (trummor) samt svenske Palle Danielsson (kontrabas). De hade tidigare gjort det fina albumet "Belongings" (1975). Och här var det dags för "My Song" (ECM LP 1978).

Det enkelt designade omslaget med fotot på två glada barn ger ett anslag av ursprung och glädje. Det är melodiös, akustisk jazz med fyra ypperliga spelare. Titelmelodin heter inte för inte "My song". Det är visserligen ingen som sjunger här. Men Jan Garbarek spelar en så innerlig melodislinga på sin höga sopraninosax, att det låter som just en vacker, okonstlad sångballad.

En annan fin melodi är "Country", liksom alla skivans spår skrivna av Keith Jarrett. "Country" är en gospelklingande melodi som också är sångbar och direkt. Öppningen "Questar" bygger mera på improvisation, medan sviten "The journey home" uttrycker längtan. Melankolisk hemlängtan. Enda spåret som bryter helheten är "Mandala", ett stökigt friform-nummer som kräver tålamod och är alldeles för långt.

Betyg: ***

CHICK COREA I UNDERLANDET

Fantastiske pianisten Chick Corea skapade vid denna tid sin musik i flera konstellationer parallellt. Elektrisk fusion med Return to Forever. Mera traditionellt akustisk jazz med kvartett. Skivor med solopiano. Och så dessa orkestrerade, komponerade rapsodier.

En av dem är "The Mad Hatter" (Polydor LP 1978). Ett stort kombo med brasskvartett, stråkkvintett, sopran-sångerskan Gayle Moran, saxsolisten Joe Farrell, komp och Chick Corea i cenrum på flygel och klaviaturer. Det är uppsättningen som målar upp denna fantasifulla sagomusik. Ramen är hämtad från Lewis Carroll och "Alice i underlandet".

Flera av Coreas skivor med denna stora orkester kunde bli rätt otympliga. Men just på "The Mad Hatter" lyckas allt till 100%. Den är lika ljus, lekfull, spirituell och musikantisk som Chick Corea är när han är som bäst. Ytterligt virtuos jazz med symfoniska drag. Ändå låter allt så lätt och melodiöst. Som Mozart, det svåra lyfts upp till enkelhet.

"The woods" är en slags uvertyr där Chick spelar alla instument själv. Sago-glänsande syntar, slagverk och en konsert-flygel målar skogens andäktiga väsen i breda färger. Så följer några Bela Bartok-influerade spår med sopransång, stråkkvintett och bleckblås. "Humpty dumpty" är en hårdsvängande, akustisk kvartettjazz.

Därefter följer de stora sviterna med titlar som "Dear Alice" och "Falling Alice". Det är vackert, välkomponerat och underbart melodiöst. I "The Mad Hatter Rhapsody" dyker även Herbie Hancock upp på elpiano bredvid Chick Corea.

Min enda betänklighet är Gayle Moran och hennes skolade sopransång. På den tiden tyckte jag det var ett spännande, gränsöverskridande grepp att låta en "helig" sopran sjunga till svängigt jazzkomp. Idag går tankarna åt ett annat håll. Skolad, klassisk sång till poppigt komp blir lika med musikal. Och musikal är inte riktigt min kopp av te.

Men förutom Morans ljuva stämma, på gott och ont, så är "The Mad Hatter" ändå en sällsamt vacker och mycket kreativ skapelse. Och Chick Corea är som jag tidigare nämnt, min absoluta favoritpianist. Kanske min favoritmusiker, alla kategorier.

Betyg: ****

SPÖKRÖSTEN FRÅN UNDERJORDEN

Tom Waits öppning på skivan "Blue Valentine" (Asylum LP 1978) är det mest fantastiska jag hört. Ett hav av stråkar, sådär sentimentalt som bara en gammal Hollywood-film kan uppbringa. En filmscen: Mitt i natten, regnvåta gator, ensam rumlare på väg hem.

Vi kastas in i detta stråkhav. Det kunde vara arrangerat av Nelson Riddle till en gammal Frank Sinatra-skiva från 50-talet. Och snart kommer RÖSTEN. Tom Waits sjunger med en tordöns-stämma från underjorden. En rosslig, söndrig basröst med en kraft som kan skrämma barn.

Han sjunger "Somewhere", den längtansfulla, svårmodiga sången ur "West Side Story" (från 1958) av Leonard Bernstein. Tom Waits kan sina klassiker. Men så här har ingen hört den. Den är en version som kan välta hus. Snart kommer en jazzig trumpet och spelar mot Waits basröst i det ödsliga stråkhavet. Musik sent, sent om natten. Tyvärr hittar jag ingen uppgift på vem som spelar den fina trumpeten (kan det vara Randy Brecker?).

Resten av skivan är annorlunda. Här sjunger aktören Tom Waits mera bluesigt, med rockkänsla men med färg av gammal jazz. I "Romeo is bleeding", "$29.00" och "Whistlin' past the graveyard" river han av sina märkliga, absurda noveller till hårdsvängande komp av kontrabas, gitarr, mullig tenorsax och trummor. I avslutande titellåten "Blue Valentine" tecknar han den amerikanske machons cowboylika flykt undan fru och barn och konventionens bojor. Denna tveksamma genusbild till bara en spröd jazzgitarr, som kunde vara av Jim Hall runt 1951.

Jag tror inte ett ögonblick på att Tom Waits själv är en packad fyllerist som uttrycker sitt eget jag i sin sångvärld. Jag tror han är en mycket sofistikerad skådespelare, som skickligt agerar rollen som förloraren. Den nergångne outsidern, besläktad med figurer hos beatnick-författare som Jack Kerouac och Charles Bukowski. Men han spelar den rollen om och om igen. Den ger liv åt hans egensinniga musikskapande. Och ibland dyker han upp i någon film, som samma rollfigur.

Men här återkommer jag gärna till den makalösa öppningen med stråkarna och Bernsteins "Somewhere". Jag hade en gång lyckan att som amatör få göra radioprogrammet "Musik för mej, kanske för dej" i Sveriges Radio P3. Det är längesedan. Jag var då nyfrälst på Tom Waits, och spelade "Somewhere" i ett mörkt, vinterödsligt radiohus. Det var en sällsam upplevelse. Radiohuset har aldrig känts mer spännande, trots att jag senare skulle tillbringa en stor del av mitt liv där.

Betyg: *****   

NINA HAGEN - PUNKROCK PÅ TYSKA

Nina Hagen var den enda artist i hela punkrocken som jag verkligen tände på och helt oreserverat tog till mitt hjärta. Och egentligen handlade det då bara om denna, hennes första skiva, "Nina Hagen Band" (CBS LP 1978).

Bara det, att sjunga på tyska, verkligen sjunga ut teatraliskt och inte rädas det "fula" i detta språk. Det var en bragd i sig. Att sjunga punkrock på tyska gav helt nya dimensioner åt det där fenomenet punk (och "new wave"). Att dessutom besitta en operaröst och ett omfång på fyra oktaver var ännu mer.

Nina Hagen (eg. Catharina Hagen) hade alltså en stil och ett uttryck som inte liknade någon annans. Hon föddes 1955 i Östberlin och växte upp i det grå, kommunistiska, slutna Östtyskland. Hon var dotter till en skådespelerska. Styvfar var vissångaren och dissidenten Wolf Biermann (som faktiskt hade emigrerat tidigt från Hamburg TILL Östtyskland). När Biermann stämplades som obekväm och kastades ut ur DDR flyttade hela familjen 1976 till Västberlin.

Och Nina Hagen är så mycket Berlin. Hon är så mycket Berlin så det slår gnistor om det. Och jag är väldigt intresserad av Berlin. En av världens mest motsägelsefulla städer, som med sina tunga vingslag av kuslig historia aldrig upphör att fascinera.

"Nina Hagen Band" är en fräck, övertygande skiva. Lika fräck som omslaget. Hon slår an tonen direkt med "TV-Glotzer", skivans enda cover som är översatt och lånad från amerikanska gruppen The Tubes. Starkaste enskilda spåret är "Unbeschreiblich weiblich", en skarp och melodiös rocklåt, där Nina på sitt teatraliska manér drar referenser till Marlene Dietrich och Simone de Beauvoir.

"Auf dem Bahnhof Zoo" skildrar de då eländiga kvarteren kring denna station i Västberlin. Lika teatraliskt fräck sång på tyska. Lika melodiös punkrock. Och här finns faktiskt en xylofon-slinga i synthen som inte står Zappa långt efter.

Mest häpnadsväckande är det väldiga tonbygget "Naturträne", som avlutade sida 1 på LP:n. En långsam ballad där Nina Hagen sjunger ut med sin opera-sopran i grimaserande gester till en helt absurd ljudskapelse som säkert kan skrämma många. Men gillar man henne är det 4 helt gripande minuter.

Hela skivan har strålande, egensinniga låtar." Fisch im Wasser" och "Auf'm Friedhof" är andra titlar. Många tålde inte Nina Hagen överhuvudtaget. Hon stack ut. Hon var extrem. Till och med för många punkdiggare. I själva verket var (och är, hon lär ännu vara aktiv artist) hon starkt påverkad av teater, kabaré och den Brecht-tradition hon var uppfödd med.

Då, runt 1978, jämfördes Nina Hagen ofta med Patti Smith, som två starka, självständiga, kvinnliga punk-ikoner. Jag kan själv känna respekt för Patti Smith litterärt och som banbrytare, men jag har aldrig orkat lyssna på hennes mörka, dova musik. Idag är Patti klassiker medan Nina Hagen är bortglömd. Och tyvärr blev Nina snart väldigt flummigt virrig. Men Nina Hagens första LP är helt odödlig. Och den är så väldigt mycket Berlin.

Betyg: *****  

GAMLA, SKÅNSKA VISOR MED PEPS

Mångsidige Peps Persson tyckte om att ta ut svängarna och skapade helt nya spelrum för sin skånska rotrock. Från genuin blues och reggae - stilar som han fullständigt anammade och formade till sina egna, personliga uttryck, gav han sig nu också in på gamla folkliga, skånska visor.

Det hade han gjort en gång förut. På "Hög Standard" sjöng han "Persson ifrån stan", en visa som skrivits för längesen av hans egen far Anton Persson.

På skivan "Fyra Tunnland Bedor om Dan" (Oktober-förlaget LP 1977) tog han nytt grepp och ägnade sig helt åt gamla ballader, skämtvisor, revykupletter och strejkvisor från Skåne från början av 1900-talet. Alla med lätt reggae-gung, men också med dragspel, klarinett och tjoiga stomp i renaste dur.

Det var en ny vinkel av den folkmusikvåg som svepte genom det svenska 70-talet. Den hade mest centrerats kring Dalarna och Hälsingland, och då handlat om spelmanslåtar på fiol. Delar av denna våg hade puritanska drag. Skåne fanns knappast med på den kartan, inte förrän nu.

Peps hade här satt ihop en combo kallad Pelle Perssons Kapell (alt: Pelleperssons kapell). Där ingick Blodsbandet med Brynn Settels (klaviatur), Bosse Skoglund (trummor) och Rolf Alm (nu på dragspel). Bland de övriga fanns Roland Keijser från Arbete & Fritid (sax, klarinett) och Per Odeltorp på bas (han skulle snart bli känd som Stig Vig i Dag Vag).

Det är en rolig skiva. Både humoristisk och med ett sprudlande musikaliskt gott humör. Öppnar med "Auktionsvisa", en drastisk skröna om "en auktion på redit bonnavis". "Titta in till oss" som hämtats från nykterhetsrörelsen och "Strejkvisa" (melodi "Halarvisan") från arbetarrörelsen. "Bedevisa" är å en låt där Peps sjunger ut med ett temperament på en skånska som nära nog kräver ordbok (finns på omslaget).

Mera finstämda är "En död i skönhed", som är en variant på "Värnamo-visan", och den avslutande "Låftamannen" där farmor berättar sagor för barnen om tomten på vinden, men "glöttar nuförtiden, di grinar när en skäller / på spögen tror di ente mer, på storken ente heller". Det är en trivsam, ljus Peps-skiva. Ett avbrott mot hans rena reggaealbum som kunde bli rätt flummigt tunga vid denna tid. Och som alltid - ett lysande musikaliskt hantverk av ett proffs som Peps.

Betyg: ****

TÄLTPROJEKTET - KULMEN FÖR PROGG-RÖRELSEN?

Jag kommer aldrig att glömma helgen den 12-13 augusti 1977 uppe vid Berga Kaserner i Helsingborg. Jag såg båda föreställningarna av det turnerande Tältprojektet "Vi äro tusenden". Det var en av de största musikteater-upplevelserna i mitt liv.

Det var också en överraskning. För jag hade varit rätt skeptisk till Göteborgs-falangen av progg-rörelsen. Tände aldrig på Nationalteatern och "Livet är en fest". Tyckte Nynningen var skickliga musikaliskt, men hade fruktansvärda texter.

Däremot älskade jag Musikteatergruppen Oktober från Malmö, och då speciellt deras film "Sven Klangs kvintett". De stod för något helt annat, mera jazz- och kabaré-betonat. Dessutom fanns enskilda löshästar med, som skådespelarna Sven Wollter och Michael Segerström (med bror Thomas, då som Tidningsteatern). Alla dessa utgjorde kärnan i projektet.

"Vi äro tusenden" var en superprofessionell föreställning. En socialistisk musikal (jag har aldrig hört någon kalla den musikal, men det var väl vad den var), om den svenska arbetarklassens historia, från Sundsvallsstrejken 1879 till varande 1970-talet. Proffsigt på alla plan: Musikaliskt, dramaturgiskt, sceniskt, tekniskt, episkt. Det var en utmaning med den häpnadsveckande entusiasm och energi som det innebar med intensiva turnéer, karavaner av lastbilar, tältresningar och logistik. Och allt hände året sommaren 1977. Varken förr eller senare.

Bland den fåtaliga dokumentation från detta jätteprojekt finns denna skiva. Tältprojektet, "Vi Äro Tusenden : musik ur tältföreställningen" (Nacksving LP 1977). Den är studioinspelad, och det är bra. Kunde gärna fått vara mer. En dubbel-LP eller box.

Här finns en mångfald av välgjord musik i olika stilar. Från kadrilj, visa, kuplett, folkmusik-klingande kvinnokör i "Vi väva". Till tunga rocklåtar, allt med Tältorkestern och olika sångsolister. Bland dem utmärker sig Totta Näslund, som spelade "den blinde tiggaren". En vis åldring som oförändrad genom historiens förlopp fungerade som en allvetande berättare.

Totta sjunger solo i "Aldrig mera krig!". En gripande, pacifistisk rocklåt om första världskrigets fasor. Något av det starkaste som hörts på svensk skiva. Kompet med Ulf Dageby på gitarr och Christer Boustedt på friform-altsax är ohyggligt effektivt.

"Revolutionsoperan" är en mini-rockopera i sig. Det handlar om hunger-upproren i Sverige 1917. Totta som försångare med flera sångare, kör och rockgrupp i ett makalöst starkt upplägg. Musiken kan faktiskt tidvis påminna om uppläggen i "Jesus Christ Superstar", utan jämförelser i övrigt. Totta sjunger även solo i finalen "Vi äro tusenden!", där alla medverkande kommer in i en mäktig kör.

Den progressiva musik- (och teater-)rörelsen hade på 8-9 år utvecklats från trevande, flummiga Gärdesfester till detta superproffsiga allkonstverk. Tältprojektet var tänkt som manifestation och milstolpe. Men istället blev det en slags kulmen för proggen. Efter kom punk-rörelsen och de yngre tog vid. Proggrörelsen planade ut (särskilt med kärnkrafts-omröstningen 1980) och skingrades på 80-talet, då helt andra estetiker gällde.

Finns ingen annan dokumentation av Tältprojektet 1977, mer än denna bra men sparsamma skiva? Jo, allt filmades faktiskt. Men resultatet, dokumentären "Tältet - vem tillhör världen?" av Christina Olofsson och Göran Du Rees, blev så tråkig, så tråkig och ger inte alls rättvisa åt den energi som fanns i Tältprojektet. Däremot finns en intressant avhandling i musikvetenskap av Johan Fornäs.

Betyg: ****     

NORSK SKOGSMAGI FRÅN ECM

Dundersköna ECM-jazz! Det här är ren, klangfull, melankolisk cool jazz med kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett. "Shimri" (ECM LP 1977), den kanske allra finaste av alla skivor som någonsin getts ut på etiketten ECM.

"Endast tystnaden är vackrare", har tyske producenten och esteten bakom ECM, Manfred Eicher i München alltid haft som motto. "Shimri" är klar som en fjällbäck. Både i den poetiska musiken och i den ypperliga ljudkvalitén från studion i Oslo.

Det är en nordisk kvartett Arild Andersen här har samlat. Finländske saxofonisten Juhani Aaltonen blåser tenorsax och sopransax lika Coltrane-starkt mustigt som han blåser vacker poesi på flöjt. Svenske Lars Jansson på piano. Han hade nyss spelat fräsig jazzrock med Egba här hemma. Nu spelar han regndroppar på flygel. Norske Pål Thowsen på trummor är lyhördheten själv.

Och så då Arild Andersen. Han spelar kontrabas med en stor, varm, melodiös ton och så rent, så rent som bara Alice Babs kunde leka över en skala. Sex spår med titlar som "Shimri", "No tears" och "Ways of days". Vackert vemod i ett skogsparti om hösten. Jazz långt ute i naturen.

I "Wood song" får en liten sälgflöjt (eller liknande) och sparsamma slagverk kompa Arilds bas i ett andäktigt stycke natur vid en fågelsjö. Långt från jazzens klubbar i New York. I "Vaggsång för Johanna" diktar Lars Jansson en enkel barnvisa för flöjt. Först i det sista, längre spåret "Dedication" bryter krafterna igenom med Aaltonens mustiga tenorsax.

Jag säger det igen. "Shimri" med Arild Andersens kvartett är en av de allra bästa albumen någonsin på ECM. Och det säger inte lite, för ECM är ett kräset märke för kvalitet och konstnärlig sanning. Lika klar och vacker som den höstfärgade björken på omslaget.

Betyg: *****

PUNKSAMLING - DET BÄSTA AV DET VÄRSTA

Och nu går jag verkligen mot mina egna fördomar. Jag som alltid hatat punken. För mig bröt den in brutalt och slog sönder allt det jag älskade. Ambitiös konstrock eller virtuos jazzrock fick man inte längre tycka om. Rättning i leden. Tre ackord och håll se'n käften!

Jag kom ur fas med punken. Jag var 22 år och kände mig för första gången gammal. Har aldrig hämtat mig riktigt från det. Att yngre tände på punk kunde jag mer förstå. Värre var det med alla mina "nyfrälsta" jämnåriga runt 1977-78, de som plötsligt bara tjatade om punk och skulle ta avstånd från allt de lyssnat på tidigare,

Flera generationer av rockkritiker skulle präglas av punken. Från Mats Olsson och nu bortgångne Lennart Persson, till senare Per Bjurman i Aftonbladet. "Rätt smak" och raka rör, usch och fy för symfonirock. En ortodox inställning som färgat också ännu yngre, som inte var födda när Pink Floyd var stora.

En enda, jag säger en enda punk-artist tyckte jag verkligen om på den tiden. Det var Nina Hagen. Men hon gick också sin egen väg. Allt det här hindrar såklart inte att det fanns en hel del enskilda bra låtar som jag gillade och gillar. När jag sökte dessa hamnade jag på denna antologi. Den blev en glad överraskning - den var ju en riktig fullträff!

"The Best Punk Album in the World...Ever!" (Virgin saml.-2CD 1992) är faktiskt vad den lovar. Här får jag en vettig överblick över den där förbaskade punken, som jag kanske innerst inne hade någon slags nyfikenhet på ändå. Åtminstone delar av den.

En sådan ösig låt som "In the city" (1977) med The Jam är pangsäkert övertygande. Snabbt tempo, snygga ackord, faktiskt bra melodi och ett patos av desperation. "Bondage up yours" med X-Ray Spex är en annan superbra råpunk i raketfart, där sångerskan Poly Styrene sjunger och spelar sax med enorm girl-power.

Och så är det ju då Sex Pistols. De var sviniga själva. Men "Anarchy in the UK" (1976) och "God save the Queen" (1977) är fräcka och roliga, med Rottens skälmskt rullande rrr. The Clash är väl det band jag haft mest problem med, eftersom jag helt enkelt aldrig fattat vad som är bra med dem. Men deras "Clash City Rockers" (1978) går att lyssna på.

Iggy Pop är också en figur som står för allt som jag inte gillar. Här är hans mest kända hit "The passenger" (1977) som ändå går an. Mycket roligare är rårockarna The Ramones. De var för fasen bra. De var ju melodiösa. Lät som tidiga Beach Boys på för hög hastighet. Och Joey Ramone hade klar, fin sångröst. "Sheena is a punkrocker" (1977) är en höjdare. Och de mera konst-inriktade Television med "Marquee Moon" (1977) är bra. Jodå, fanns det inte en liten plats i mitt hjärta ändå för självaste punken? Eller åtminstone delar av den?

Betyg: ****

REGGAE-KUNGEN FRÅN JAMAICA

Egentligen var jag ingen stor reggae-fantast, även om jag faktiskt råkar ha sett Bob Marley & The Wailers live. Det var vid mitt enda besök på Roskilde-festivalen, sommaren 1978. Marley var som hetast då.

Jag var ganska nollställd på förväntningar, men gungade med i de böljande rytmerna. Efteråt har jag märkt att yngre kamrater blivit riktigt avundsjuka för att jag sett legenden livs levande. Jag kan känna samma när några (äldre) kompisar faktiskt fick uppleva The Beatles live på 60-talet.

Men fast jag inte var någon stor reggae-fan hade jag fått höra massor av reggae bland alla mina progg-vänner i Helsingborg de åren, runt 1977-78. Mycket Peps förstås. Men mest Bob Marley. Skivor som "Burnin'", "Natty Dread", "Live" och "Exodus" snurrade jämt på fester och när man kom hem till folk.

Det blir åter igen en sådan där nyupptäckt  för min del. "One Love : The Very Best of Bob Marley" (Island saml.-CD 2001) är en alldeles utmärkt antologi. Mycket fylligare än den tidigare gångbara "Legend" från 1984. Här finns åtskilliga riktigt underbara sånger. "Could you be loved?" från sista albumet "Uprising" (1980). Den postumt utgivna "Buffalo Soldier" (1983) är en annan. Marleys metafor rastas - Etiopien jämförda med Amerikas indianska ursprungs-befolkning landar starkt. I övrigt ger jag inte mycket för Rasta-filosofin.

"Lively up yourself" (1974) sitter som smäck i sin "bakvända" reggae-rytm. Vackra "No woman, no cry" tas här rimligt nog i live-versionen från storartade albumet "Live" (1975), det som blev Marleys och reggaens definitiva genombrott, åtminstone i Sverige. "I shot the sheriff" (1973) tycker jag är mera tveksam. Men, som Peps säger, ghetto-poesi från ett land präglat av våldsamma motsättningar.

Det finns många ljusa sånger. Sånger av kärlek och värme. Bob Marley var en sångpoet som ALLTID hade ett budskap. Han drevs av patos och förkunnelse, skrev aldrig bara för skojs skull eller för att underhålla. Därav låg mycket av själen och karisman hos honom som konstnär. Den fina "Redemption song" (1980) är här med i band-version. Jag hade hellre hört den i den mera kända, akustiska versionen. Det är min enda invändning mot denna utmärkta Marley-samling.

Betyg: ****

PONTY PÅ OCEANER

Ännu en fin, jämn jazzrock-LP med franskfödde violinisten Jean-Luc Ponty, "Enigmatic Ocean" (Atlantic LP 1977). Underbart musikaliskt hantverk, bra kompositioner och fint sväng, som vanligt.

Men samtidigt kunde man önskat lite variation vid det här laget. Det är samma elektriska fusion-sound med elfiol, gitarrer, synth och komp. Varför inte mera akustiskt? De få gånger Ponty griper an en hederlig, sladdlös violin och drar loss i Django Reinhardt- / Stephane Grappelli-doftande, fransk swing, ja då gnistrar det fullständigt. Men det får vi inte höra här.

Alternativt att variera besättningen lite mer. Kanske lite blås, andra icke-elektriska solister. Bland spelarna finns även denna gång bland annat Daryl Stuermer på gitarr och Alan Zevod på klaviatur. Inget fel på dem. Men hela jazzrock-genren började redan vid åren runt 1977 att fastna i sina former. Emellertid vill jag poängtera, violinisten Jean-Luc Ponty var och är och har alltid varit en helt underbar musikant och solist.

Ett sådant där briljant, akustiskt tillfälle var för övrigt en pärla som "Armando's rhumba" med kvartetten J-P Ponty (fiol), Chick Corea (piano), Stanley Clarke (kontrabas) och Lenny White (handklapp) från Coreas album "My Spanish Heart" (1976). Men, som sagt, det är inte med här.

Betyg: ***

EN SAMLING MED WEATHER REPORT

"The Best of Weather Report" (Columbia saml.-CD 2002) gavs ut långt om länge. Kunde man hoppas på en ny renässans för den passerade jazzrocken / fusion-jazzen? Inte många tecken har tytt på det.

Det är en duglig samling. Alla minnesvärda låtar med Weather Report finns med. Åtminstone från 1974 och framåt. Vid skärningspunkten när de lämnade en bökigare friform-fusion och hittade sin läckra funk, med brett anlagda klanger av synthar och rytmer.

"Mysterious Traveller" (1974), "Man in the Green Shirt" (1975), "Black Market" (1976), "Birdland" och "A Remark you made" (båda 1977) är några av deras fantasifulla klassiker. Så länge varade deras guldperiod. Senare nummer som "The Elders" (1978) och "Night Passage" (1980) är hyggliga, men skvallrar om att Joe Zawinul och Wayne Shorter med tiden fick svårt att förnya sitt vinnande recept.

En enda titel finns med från perioden före 1974. Det är den 13 minuter långa, minimalistiska "Boogie Woogie Waltz" (1973) från albumet "Sweetnighter". Det enda spår där den tjeckisk-amerikanske kontrabasisten Miroslav Vitous medverkar. Det spåret kräver tålamod och tid, och faller ur helheten i sin tjatighet. Men som ett samlat grepp om Weather Report känns detta album helt OK.

Betyg: ***

FLAGGSKEPPET PÅ JAZZROCK-FLODEN

"Heavy Weather" (CBS LP 1977) med Weather Report, en av de bästa och mest framgångsrika skivor som finns inom hela jazzrock- / fusion-genren, från dess blomstringstid på 1970-talet.

Det är ett övertygande album som börjar med hyllningen "Birdland", ett slagfärdigt nummer som är rena hitlåten. En Zawinul-komposition upplagd som storbandsjazz, men med gruppens fina spel på synthar, Wayne Shorter på tenorsax och svängigt rytmkomp. En sann jazzklassiker.

Efter enorma "Birdland" följer ytterligare en ovärderlig hitlåt. "A remark you made", en underskön jazzballad i vilsamt tempo där Shorters fylliga tenorsax väver poesi över Joe Zawinuls elpiano. En stjärna i bandet är nu också unge basfantomen Jaco Pastorius. Hade hade medverkat på två spår på förra albumet "Black Market" och dessutom gjort ett soloalbum. Båda recenserade nyligen i denna spalt.

Men här är Pastorius för första gången fullvärdig medlem i Weather Report. Hans mycket melodiösa, tydliga spel (ofta på bandlös elbas) tillför verkligen helt nya dimensioner till gruppen, vars musikskapande anfördes till största delen av de betydligt äldre Zawinul och Shorter. I nämnda, svängiga "Birdland" och vackra "A remark you made" visar Pastorius hur basen kan vara melodi-instrument lika mycket som saxen, pianot och synthen.

Samtidigt är "Teen Town" en hårdnackad rockfunk-låt av och med Pastorius. Också oemotståndlig. Resten av skivan är ytterligare läckra, välskurna kompositioner. Övriga i gruppen är trumslagaren Alejandro Acuna och slagverkaren Malando Badrena. Det är en explosivt virtuos combo. Jag hade nöjet att se Weather Report liv flera gånger vi den här tiden. Den var fantastiska konserter, än så länge. Innan Jaco Pastorius skulle drabbas av storhetsvansinne.

Betyg: *****

LAIDBACK-BLUES MED CLAPTON

Var kluven redan från början. Älskade gamla The Cream. Speciellt den feberröda, psykedeliska "Disraeli Gears" (1967) var en av mina tidiga kickar och ingångar till musiken.

Eric Clapton som soloartist lockade mig mindre. Han blev mera påverkad av The Band och producerade högvis med krämigt tillbakalutad bluesrock och tunggung i en rätt jämnflytande ström. Alltför mainstream för att attrahera mig.

"Slowhand" (RSO Records / Polydor LP 1977) klassas bland hans bästa. Jag upptäckte denna och solo-Clapton allmänt i efterhand. Läsning av hans mycket välskrivna självbiografi (2008) gav också helt nytt ljussken på hans karriär.

Där berättar han öppet, både om musikaliska influenser och om det eländiga, bedrövliga rockstjärneliv han levt tidigare. Svår alkoholism, tungt missbruk och allmän ohälsa följde honom med rockmyterna under framför allt 70-talet. Det är med kraft han berättar om vägen till sin absoluta nykterhet, även om det blir lite drag av frälsning. Men jag förstår honom, efter de omständigheterna.

"Slowhand" är alltså en skiva från tiden för hans mest tilltufsade period. Det var vid samma tid som han medverkade i The Bands avskedskonsert och film "The Last Waltz" (insp 1976, utg 1978). "Slowhand" är en habil skiva, med proffsigt men samtidigt rätt slappt ihoptotade låtar, egna och covers.

"Cocaine" av J.J. Cale (en tveksam låt i sig) öppnar, och sedan gungar det på. Snygg radiorock, men utan större variation eller finess. Sångerskorna Yvonne Elliman och Marcy Levy medverkar bitvis. Elliman som för övrigt hade slagit igenom som Maria Magdalena i "Jesus Christ Superstar" en del år tidigare. EN enda riktigt fin sång finns här. Kärleksballaden "Wonderful tonight". En fin, innerlig sång om ett kärleksmöte. Men den bär inte upp hela albumet.

Betyg: **

DAVID BOWIE I BERLIN

Den s.k. Berlin-trilogin är bland det tyngst vägande i hela David Bowies omfattande katalog. Den inleds med detta ödestyngda, märkliga album "Low" (RCA LP 1977). De övriga skulle bli "Heroes" (1977) och "Lodger" (1979).

Berlin-trilogin påbörjades faktiskt i Frankrike, men fullbordades i den legendariska Hansa Studio i dåvarande Väst-Berlin. Att en konstnär som David Bowie, besatt av identiteter och kluvenhet, sökte sig till Berlin var inte konstigt. Den delade staden med sin tunga, motsägelsefulla historia var en fysisk metafor för begreppet kluvenhet.

Musiken på "Low" är mycket experimentell och präglas av samarbetet med Brian Eno. Denne hade lämnat Roxy Music och sökte sig fram i abstrakta ljudlandskap som en pionjär för ambient music. Första LP-sidan består av kort syntpop-intro och en rad kompimerade sånger av närmast klaustrofobisk karaktär.

Syntklanger och tunga trummor dominerar. David Bowie sjunger med djup röst med enstaka förtvivlade, ljusa utfall. Breaking glass", "Sound and vision" (där också Iggy Pop dyker upp), "What in the world" och inte minst den fantastiska "Always crashing in the same car". Aktören Bowie sjunger som en alienerad främling i en mycket förtätad, stämningsmättad låt.

Andra LP-sidan har instrumental karaktär. Bowie och Eno spelar synthar och slagverk, Bowie står också för ordlös sång i fyra tablåer med titlar som "Warszawa", "Art decade", "Weeping wall" och "Subterreans". Visonär, ödesmättad musik till en film om andra världskrigets fasor. Men en film som inte finns. Det är gripande avantgardistisk konstmusik. Och av alla David Bowies många fascinerande album är detta nog det som skär djupast och stannar kvar längst.

Betyg: *****

SVEA HUND PÅ GÖTA LEJON

"Svea Hund" var en av Hasse & Tages allra största och mest påkostade revyer. Den sattes upp 1976 på Göta Lejon på Götgatan, "Söders Broadway", i Stockholm. Och den blev en veritabel succé - förstås.

Stora delar (inte allt) gavs också ut på denna skiva, "Svea Hund på Göta Lejon" (Svenska Ljud live-2LP 1976) med Hans Alfredson, Tage Danielsson m.fl. svenska revyartister. Och de andra var Monica Zetterlund, Lena Nyman, Gösta Ekman och så nykomlingen i sammanhanget, Tommy Körberg.

Körberg var visserligen väl etablerad som en mångsidig sångare.  Men i Hasse & Tage-sammanhang var han ny, och här fick han visa upp helt nya sidor av sig själv. Dessutom medverkade trogne kapellmästaren Gunnar Svensson med ett fint storband som här fick heta "Bandhundbandet". Och så sångkvartetten EBBA. Det var fyndigt. Efternamnen Ericsson, Bagge, Bagge, Andersson blev ju EBBA, som därmed matchade ABBA som nu var ordentligt i ropet.

Det var en ytterst välgjord revy med sinsemellan olika tablåer. Först kastas vi rakt in i det rimmade talnumret "Mäster Olof, eller Den vita sporten". Ett Danielssonskt mästerverk om kungafrågan, från andra världkriget till nyligen tillträdde "lillprinsen" som kung. Tage själv som knarrig Gustaf V och inte minst Tommy Körberg som Tage Erlander firar triumfer. De andra medverkar som figurerna Hitler, Palme, "Tjabo" och en Värmlandstös. Man kan tro att detta talade scennummer kanske inte ska hålla på skiva. Men det gör det, tack vare Tages fantastiska verskonst.

En miniopera ("Rosornas krig"), en lokalrevy ("På Söders höjder") och mycket annat inryms i det generösa formatet. Ur den senare gillar jag skarpt swing-sången "Till cykelväskans lov" med Körberg och EBBA. Det är också där Lena Nyman och Gösta Ekman håller dråpliga dialogen "I sportaffären", om vådan av att försöka köpa ett enkel kulset till lille Totte.

Mera påfrestande bland sketcherna är den bisarra "Kissinger och Sadat", där Hasse och Gösta bråkar om "en sån rääälig gråååda". Det största på skivalbumet är några odödliga sångnummer. Allt stannar upp när Monica Zetterlund sjunger den underbara, sårat besvikna jazzballaden "Var blev ni av (ljuva drömmar)?" En av Tages allra starkaste texter någonsin. Tommy Körberg presenterar Jacques Brel i "Vid Molins fontän", och Tage gör en snitsig "Balladen om tillbehör" till Evert Taubes "Balladen om Gustaf Blom från Borås".

Betyg: ***

INGEN KUNDE SJUNGA BELLMAN SOM FRED! 

Varför finns det så få Bellman-tolkare nu för tiden? Jo, svaret är ganska givet. För det finns ingen som Fred Åkerström. De få som kommit efter honom har inte haft mycket att tillägga.

Äldre tiders trubadurer var alltför servila. Sven-Bertil Taube förnyade Bellman-traditionen radikalt på 1960-talet, med sina välgjorda tolkningar på två volymer tillsammans med Ulf Björlin och Stockholms Filharmoniker.

Så måste jag erkänna att jag är svag för Cornelis Vreeswijks väldigt fria, poppiga tolkningar på "Spring mot Ulla, spring" (1971). Men åsikterna går isär om den skivan. För mig blev den kicken och upptäckten av Bellman. Charmigt oortodoxt. Andra tycker att Cornelis gjorde slarviga versioner.

Men att höra Fred Åkerström sjunga Bellman är något annat. Hur han med största allvar, nerv och kraft går in i texterna, känner in de olika rollerna Movitz, Mollberg, Ulla, madame Wingmark m.fl. Han artikulerar noggrant, hoppar aldrig över en vers och spelar ut dramatiskt, från viskande ömhet till närmasta brutala utspel. "DeciBellman" kallade någon honom. Han framföranden var enmans teaterstycken.

Fred Åkerstrom gjorde tre LP med Bellman. "Fred sjunger Bellman" (1969), "Glimmande Nymf" (1976) och "Vila vid denna källa" (1977). De två senare med lämpliga målningar av Johan Tobias Sergel på omslagen. Alla tre finns med på denna volym : "Till Carl Michael" (WEA saml.-2CD 1989). Det är två fullmatade CD att bara njuta av.

Tjugofyra opus ur "Fremans Epistlar" (1790) och "Fredmans Sånger" (1791). Och var ska vi börja? När Fred sjunger "Glimmande nymf" i trion CMB, är det just den där resan från lågmäld varsamhet till bullrigaste tordön när "regnet nedöst". I "Stolta Stad", som är delvis en talad berättelse, får vi uppleva skådespelaren Åkerström, som levandegör folkvimlet i Gamla Stan på 1770-talet.

"Se Dansmästarn Mollberg" är en dråplig menuett där Fred instruerar. "Mollberg satt i paulun" är ännu en skälmsk visa där figuren får skämmas för sitt leverne med slagsmål. "Se Movitz vi står du och gråter" och "Tjänare Mollberg" är dialoger med politiska bråk i krogmiljöer. Medan "Bröderna fara väl vilse ibland" och "Ack du min Moder" är gripande på förtvivlans rand.

Det finns mycket annat att referera till. Men det räcker inte långt. Lyssna på Fred istället. Han hann inte göra så väldigt många skivor. Och nästan alla var med tolkningar av äldre, svenska sångpoeter. Ytterst få (men bra) var hans egna kompositioner. Som uttolkare var han noggrann, med ett sant patos att tjäna originalet, aldrig sig själv. När han dog 1985 var han bara 48 år gammal.

Betyg: *****

DAGS FÖR ABBA

Jaja men. Mitt i progg-perioden här lägger jag in ABBA, och struntar högaktningsfullt i de gamla, tradiga agg som fanns från musikrörelsens sida då. Något man skäms för i efterhand.

Men för mig var nästan ABBA:s förhistoria roligast. Björn Ulvaeus är för mig mycket Hootenanny Singers, som jag som barn älskade. Benny Andersson var mycket Hep Stars. Och är i högsta grad den genom-sympatiske musikant och allkonstnär som är verksam nu, med BAO.

ABBA har jag inget starkt personligt förhållande till. Jag gillade dem då (lite i smyg sådär). Och det är allom självklart att de satt ett odiskutabelt, säkert avtryck i världen och i historien. Men jag kan också tycka att deras låtar kan variera mellan mästerverk och allmängods. Det är lite samma som med mina älskade The Beatles. Jag anser "Strawberry fields forever" vara ett mästerstycke som bränner. Medan "All you need is love" är harmlös pop som inte säger mig någonting.

Och ABBA då. Vi tar den här utmärkta samlingen, "ABBA Gold" (Polar saml.-CD 1992). "Knowing me, knowing you" (1976) har jag alltid gillat. Den är min absoluta favorit. Den definitiva ABBA-låten. Snyggt, viskande vers med Frida och Agnetha, som mynnar ut i den mest briljant förpackade refräng som hörts. Hela upplägget, arrangemanget, soundet är fantastiskt.

"Dancing queen" (1976) är också oemotståndligt refrängstark i stora kvinter. Men måhända lite söndertjatad. Däremot är "Money, money" härligt fräck, med sina kabaré-anslag och Kurt Weill-antydningar i Bennys syntar. Alla dessa nämnda bitar kommer från "Arrival" (1976) - med helikoptern. Deras enskilt bästa album.

"Mamma Mia" (1975) är också en perfekt utmejslad popmelodi. Däremot kan jag ha lite svårare för några av de mera sentimentala numren: "I have a dream" (1979), "Fernando" (1976), "Chiquitita" (1978) och musikal-klingande "Thank you for the music" (1977). Betydligt roligare då med de tuffa disco-numren "Gimme, gimme, gimme" och "Voulez-vous" (båda 1979).

Jag har aldrig tyckt att hoppiga vinnarlåten "Waterloo" (1974) är något speciellt (ursäkta....). Men den tidigare "Ring ring" (1973) var däremot fräck, med sin oemotståndliga basgång. Den finns inte med här utan sparas till nästa samling. Och förutom "One of us" (1981) finns här inte heller mycket från deras sista album "The Visitors", där de verkligen tog ut svängarna. Men också det sparas till "More ABBA Gold".

Betyg: ***

SYMFONI FÖR SAMLA MAMMAS MANNA

"Snorungarnas Symfoni" (MNW LP 1976) är annorlunda än tidigare skivor med Samla Mammas Manna. Och än de senare också. Det är en komposition i fyra satser av Greg Fitzpatrick. Svensk-amerikanen som var ett något av navet i hjulet i progg-rörelsen. I varje fall i MNW-stallet. Senare blev han synt-specialisten i svensk musik.

För Samla Mammas Manna är detta ett medvetet avsteg från det som var deras signum: Improvisations-musiken. Den spontana, galna, lyhörda, roliga, ibland helt nippriga.

På "Snorungarnas Symfoni" handlar det istället om konstruktion, istället för improvisation. Alla studions trix används glatt här. Överdubbningar, pålägg, ljudcollage etc. Det är en underbar färg-palett av rik instrumentering. Lars Hollmer på piano, klaviaturer och dragspel. Coste Apetrea varierar mellan gitarrer, mandolin, balalajka och liknande. Lars Krantz på bas "och det är inte lite". Trummisen Hans Bruniusson går också loss på pukor, xylofoner och allt annat slagverk. Dessutom tillkommer här Kalle Eriksson, trumpet, och Ulf "Ärtan" Wallander, saxofon.

Det är en härlig skiva. En instrumental pop-symfoni med stor värme. Ganska enkelt uppbyggd, men rik på melodier och roliga utvikningar. Musik med en slags naiv barndomskänsla, precis som målningen på omslaget. Det stämmer med bland annat Lars Hollmer, som alltid hade ett drag av barnasinne i sitt musikskapande, både med Samla och senare på egna album.

Vad gäller Greg Fitzpatrick var hans musikantskap mera obskyrt. Som en parentes kan nämnas att han året efter, 1977, gjorde en skiva i eget namn på MNW kallad "Det persiska äventyret". En besynnerlig skiva där han sjöng covers av valda progglåtar (bara det var udda) till snyggt syntkomp (inte helt rätt i proggen då) och sjöng dem på lätt svårbegriplig amerikansk-svenska. Där var också hans egen charmiga hybrid "Befria Norden!". En rolig bagatellskiva som tyvärr aldrig gavs ut på CD.

Betyg: ****

PEPS KOMPIS RONNY FRÅN RÅÅ

Samtidigt som Peps Blodsband var inne i en stark kreativitet med sin nya reggae, gjorde de lite vid sidan av en rolig skiva tillsammans med Peps kompis Ronny Åström, "Den ensamma människan" (Sonet LP 1976). En tidningsman från Råå i Helsingborg och en hobbysjungande amatör.

Ja, han sjöng hellre än bra. Med en knagglig, grovhuggen röst. Och på en skånska som... ja, har man svårt för skånska är inte den här skivan den rätta. Som tur är finns alla texter tryckta på omslaget.

Och texterna, de är fyndiga, roliga, dråpliga och ibland insiktsfulla. Ronnys charmiga men grovskånska amatörsång kunde blivit ren buskis. Men med det proffsiga, säkra och väl varierade kompet av Peps Blodsband, och med Peps lyhörda produktion lyfts Ronnys låtar upp till en ny plattform och får visa hur genialiska de faktiskt är.

Skånska visor i lätt reggae-gung. "Skrotknuttes Majvisa", en charmig nonsensvisa som öppning. Sedan blir det marsch, polka, rock'n'roll, slowfox och annat, beroende på karaktär. "Psst, lunchen väntar" gisslar fackpampar. "Sextioettan" är en inte helt rumsren historia med minst sagt överraskande slut. Den går så fort så att Ronny knappt hinner med att sjunga, vilket blir komiskt.

"Livet på landet" är en dråplig skröna om skånska storföretag och miljö-katastrofer. Tungsinta "Klippiga toner" är tidstypisk skvalmusik-kritik. "Man hör på bruset / från Radiohuset / och fyller sin själ med apati." Radiohuset dyker också upp i den märkliga historien "Balladen om den sjunde terroristen". Scenen är terroristdramat mot Västtysklands ambassad 1975, dit "en liten ensam Skånepåg" som på besök i huvudstaden råkade förirra sig och hamnade i förväxling.

Och så var det det där insiktsfulla. "Skeve-Per" är en mycket fin skildring om den gamle, buttre skomakaren som ligger på sitt yttersta på långvården och ser sitt liv passera i revy. En fantastisk sång  som i sig själv är stor. Mer än vad Ronny kunnat gestalta själv. Men med Peps och Blodsbandet är hela "Den ensamma människan" en rolig, udda, men tyvärr lite bortglömd svensk skiva.

Betyg: ****

PEPS UTFORSKAR MERA REGGAE

Med "Hög Standard" hade Peps Persson på ett självklart sätt tagit reggae-formeln i sin hand och format den till sin egna, alldeles personliga, nya musik. Med "Droppen urholkar stenen" (Sonet LP 1976) fortsätter han att utforska markerna.

Också här uttrycker han öppet sin inspiration från maestron Bob Marley. Första sången (efter inledande droppen) är "Liden såg", som är Peps översättning av Marleys "Small axe" från dennes album "Burnin'". Peps version är i mitt tycke ännu bättre än originalet.

Därefter får vi prov på den flummighet som Blodsbandet befinner sig i nu. Rasta-filosofin tycks på allvar anammad. Både politisk, religiöst och i fråga om öppet förespråkande av vissa preparat. Den sång som följer är "Varför blev jag terrorist?", med en text som är något av det svamligaste som hörts. Den är inte av Peps, utan av basisten Göran Weihs. Men musikaliskt är den skön.

Experiment med studio-trix används fantasifullt. Med röster och dub-ekon som mixas ut och in på psykedeliska reggae-manér. I snabba salsa-sången "Rus" visar Peps åter igen vilken lysande textförfattare han är. En underbar, svängig sång som Lill Lindfors gjort en cover på.

Efter en tillfälligt återbesök i Chicago-blues i "Det roliga e' slut" (efter Howlin' Wolf) kommer så den reggae-låt som är Peps kanske bästa någonsin - "Babylon". Det är en fullkomligt underbar, tungt krälande reggae som uttrycker hela rasta-filosofin i ett nötskal. "Jag är född, växte upp, och jag lever mitt i Babylon / Där var och en bara tänker på sitt - i Babylon..." osv. Med Peps säkra hand blir det poesi och musik av yppersta klass. Märkligt nog att denna pärla "Babylon" inte finns med på någon enda av de samlings-album som föreligger.

Efter ytterligare några reggae-nummer avslutas så med salsan "Hem, hem, hem", där det sias om en mjuk, human revolution i närmast profetiska ordalag. Peps Blodsband består här av bara fyra medlemmar. Peps själv på sång, gitarr och munspel. Nämnda Göran Weihs på bas. Suveräne klaviatur-spelaren Brynn Settels. Och så likaså suveräne, helt otroligt lyhörde äldstingen Bosse Skoglund på trummor. Det är bland de mest fantastiska combos som funnits i Sverige överhuvudtaget. Och "Droppen" är en lysande skiva. Trots några flummiga överslag.

Betyg: ****.

SÄLLSAM RAGNARÖK PÅ REGNIGA PROMENADER

Den är skivan är något speciellt. Något alldeles speciellt. Bry er inte om det tråkiga omslaget. Som ser ut som en schablon av proggens träigare sidor.

Nej, musiken på debutskivan "Ragnarök" (Silence LP 1976) med den instrumentala musikgruppen Ragnarök från Kalmar är magiskt vacker. Det är vilsam poesi utan ord framförd med lyhördhet på flöjt, akustiska gitarrer, elgitarr, bas och trummor.

Bland musikerna finns Peter Bryngelsson, Henrik Strindberg (båda gitarr) och Peder Nabo (elpiano, flöjt). Bryngelsson har utforskat mycket musik över gränserna sedan dess, och Henrik Strindberg är numera etablerad seriös tonsättare. Han är för övrigt också släkt med den store Strindberg.

"Ragnarök" var på sin tid en ganska stiltypisk skiva för skivmärket Silence. Den var i samklang med bolagets andra instrumentalartister som Bo Hansson, Fläsket Brinner och Samla Mammas Manna. Och (utanför bolaget) med den tidige Björn J:son Lindh. Med andra ord en färgrik, musikaliskt progressiv genre, långt ifrån de politiska slagord som odlades av en helt annan del av progg-rörelsen, i synnerhet då av artisterna på MNW och Nacksving.

Ragnaröks musikspråk är här poetiskt, lågmält, nyansrikt. Titlar som "Promenader", "Nybakat bröd" och "Stiltje - uppbrott" ger en antydan om den mjuka stämningen. I "Dagarnas skum" påminner den drömska klangvärlden om Pink Floyd. "Fabriksfunk" är rytmiskt rörlig, men likväl vackert poetisk i det enhetliga uttryck som är hela skivans stämning. "Fjottot" är en rolig hälsning till Samla Mammas Manna.

Den lugna, sköna instrumentalrocken på "Ragnarök" skulle kunna förleda en att tro att detta är något tidsbundet 70-talsfenomen (omslaget igen). Men det är fel. Skivan är faktiskt helt tidlös och harmonisk, i sitt meditativa lugn. Det är helt logiskt att den också senare blev en del i den internationella succé - inte minst i Japan - som svensk instrumental progg / folkrock från 70-talet lite oväntat skulle uppleva. På 90-talet sålde CD-butiker i Osaka och Yokohama stora upplagor av denna "exotiska", skandinaviska musik.

Betyg: *****