SPÖKRÖSTEN FRÅN UNDERJORDEN

Tom Waits öppning på skivan "Blue Valentine" (Asylum LP 1978) är det mest fantastiska jag hört. Ett hav av stråkar, sådär sentimentalt som bara en gammal Hollywood-film kan uppbringa. En filmscen: Mitt i natten, regnvåta gator, ensam rumlare på väg hem.

Vi kastas in i detta stråkhav. Det kunde vara arrangerat av Nelson Riddle till en gammal Frank Sinatra-skiva från 50-talet. Och snart kommer RÖSTEN. Tom Waits sjunger med en tordöns-stämma från underjorden. En rosslig, söndrig basröst med en kraft som kan skrämma barn.

Han sjunger "Somewhere", den längtansfulla, svårmodiga sången ur "West Side Story" (från 1958) av Leonard Bernstein. Tom Waits kan sina klassiker. Men så här har ingen hört den. Den är en version som kan välta hus. Snart kommer en jazzig trumpet och spelar mot Waits basröst i det ödsliga stråkhavet. Musik sent, sent om natten. Tyvärr hittar jag ingen uppgift på vem som spelar den fina trumpeten (kan det vara Randy Brecker?).

Resten av skivan är annorlunda. Här sjunger aktören Tom Waits mera bluesigt, med rockkänsla men med färg av gammal jazz. I "Romeo is bleeding", "$29.00" och "Whistlin' past the graveyard" river han av sina märkliga, absurda noveller till hårdsvängande komp av kontrabas, gitarr, mullig tenorsax och trummor. I avslutande titellåten "Blue Valentine" tecknar han den amerikanske machons cowboylika flykt undan fru och barn och konventionens bojor. Denna tveksamma genusbild till bara en spröd jazzgitarr, som kunde vara av Jim Hall runt 1951.

Jag tror inte ett ögonblick på att Tom Waits själv är en packad fyllerist som uttrycker sitt eget jag i sin sångvärld. Jag tror han är en mycket sofistikerad skådespelare, som skickligt agerar rollen som förloraren. Den nergångne outsidern, besläktad med figurer hos beatnick-författare som Jack Kerouac och Charles Bukowski. Men han spelar den rollen om och om igen. Den ger liv åt hans egensinniga musikskapande. Och ibland dyker han upp i någon film, som samma rollfigur.

Men här återkommer jag gärna till den makalösa öppningen med stråkarna och Bernsteins "Somewhere". Jag hade en gång lyckan att som amatör få göra radioprogrammet "Musik för mej, kanske för dej" i Sveriges Radio P3. Det är längesedan. Jag var då nyfrälst på Tom Waits, och spelade "Somewhere" i ett mörkt, vinterödsligt radiohus. Det var en sällsam upplevelse. Radiohuset har aldrig känts mer spännande, trots att jag senare skulle tillbringa en stor del av mitt liv där.

Betyg: *****