PUNKSAMLING - DET BÄSTA AV DET VÄRSTA

Och nu går jag verkligen mot mina egna fördomar. Jag som alltid hatat punken. För mig bröt den in brutalt och slog sönder allt det jag älskade. Ambitiös konstrock eller virtuos jazzrock fick man inte längre tycka om. Rättning i leden. Tre ackord och håll se'n käften!

Jag kom ur fas med punken. Jag var 22 år och kände mig för första gången gammal. Har aldrig hämtat mig riktigt från det. Att yngre tände på punk kunde jag mer förstå. Värre var det med alla mina "nyfrälsta" jämnåriga runt 1977-78, de som plötsligt bara tjatade om punk och skulle ta avstånd från allt de lyssnat på tidigare,

Flera generationer av rockkritiker skulle präglas av punken. Från Mats Olsson och nu bortgångne Lennart Persson, till senare Per Bjurman i Aftonbladet. "Rätt smak" och raka rör, usch och fy för symfonirock. En ortodox inställning som färgat också ännu yngre, som inte var födda när Pink Floyd var stora.

En enda, jag säger en enda punk-artist tyckte jag verkligen om på den tiden. Det var Nina Hagen. Men hon gick också sin egen väg. Allt det här hindrar såklart inte att det fanns en hel del enskilda bra låtar som jag gillade och gillar. När jag sökte dessa hamnade jag på denna antologi. Den blev en glad överraskning - den var ju en riktig fullträff!

"The Best Punk Album in the World...Ever!" (Virgin saml.-2CD 1992) är faktiskt vad den lovar. Här får jag en vettig överblick över den där förbaskade punken, som jag kanske innerst inne hade någon slags nyfikenhet på ändå. Åtminstone delar av den.

En sådan ösig låt som "In the city" (1977) med The Jam är pangsäkert övertygande. Snabbt tempo, snygga ackord, faktiskt bra melodi och ett patos av desperation. "Bondage up yours" med X-Ray Spex är en annan superbra råpunk i raketfart, där sångerskan Poly Styrene sjunger och spelar sax med enorm girl-power.

Och så är det ju då Sex Pistols. De var sviniga själva. Men "Anarchy in the UK" (1976) och "God save the Queen" (1977) är fräcka och roliga, med Rottens skälmskt rullande rrr. The Clash är väl det band jag haft mest problem med, eftersom jag helt enkelt aldrig fattat vad som är bra med dem. Men deras "Clash City Rockers" (1978) går att lyssna på.

Iggy Pop är också en figur som står för allt som jag inte gillar. Här är hans mest kända hit "The passenger" (1977) som ändå går an. Mycket roligare är rårockarna The Ramones. De var för fasen bra. De var ju melodiösa. Lät som tidiga Beach Boys på för hög hastighet. Och Joey Ramone hade klar, fin sångröst. "Sheena is a punkrocker" (1977) är en höjdare. Och de mera konst-inriktade Television med "Marquee Moon" (1977) är bra. Jodå, fanns det inte en liten plats i mitt hjärta ändå för självaste punken? Eller åtminstone delar av den?

Betyg: ****