NINA HAGEN - PUNKROCK PÅ TYSKA

Nina Hagen var den enda artist i hela punkrocken som jag verkligen tände på och helt oreserverat tog till mitt hjärta. Och egentligen handlade det då bara om denna, hennes första skiva, "Nina Hagen Band" (CBS LP 1978).

Bara det, att sjunga på tyska, verkligen sjunga ut teatraliskt och inte rädas det "fula" i detta språk. Det var en bragd i sig. Att sjunga punkrock på tyska gav helt nya dimensioner åt det där fenomenet punk (och "new wave"). Att dessutom besitta en operaröst och ett omfång på fyra oktaver var ännu mer.

Nina Hagen (eg. Catharina Hagen) hade alltså en stil och ett uttryck som inte liknade någon annans. Hon föddes 1955 i Östberlin och växte upp i det grå, kommunistiska, slutna Östtyskland. Hon var dotter till en skådespelerska. Styvfar var vissångaren och dissidenten Wolf Biermann (som faktiskt hade emigrerat tidigt från Hamburg TILL Östtyskland). När Biermann stämplades som obekväm och kastades ut ur DDR flyttade hela familjen 1976 till Västberlin.

Och Nina Hagen är så mycket Berlin. Hon är så mycket Berlin så det slår gnistor om det. Och jag är väldigt intresserad av Berlin. En av världens mest motsägelsefulla städer, som med sina tunga vingslag av kuslig historia aldrig upphör att fascinera.

"Nina Hagen Band" är en fräck, övertygande skiva. Lika fräck som omslaget. Hon slår an tonen direkt med "TV-Glotzer", skivans enda cover som är översatt och lånad från amerikanska gruppen The Tubes. Starkaste enskilda spåret är "Unbeschreiblich weiblich", en skarp och melodiös rocklåt, där Nina på sitt teatraliska manér drar referenser till Marlene Dietrich och Simone de Beauvoir.

"Auf dem Bahnhof Zoo" skildrar de då eländiga kvarteren kring denna station i Västberlin. Lika teatraliskt fräck sång på tyska. Lika melodiös punkrock. Och här finns faktiskt en xylofon-slinga i synthen som inte står Zappa långt efter.

Mest häpnadsväckande är det väldiga tonbygget "Naturträne", som avlutade sida 1 på LP:n. En långsam ballad där Nina Hagen sjunger ut med sin opera-sopran i grimaserande gester till en helt absurd ljudskapelse som säkert kan skrämma många. Men gillar man henne är det 4 helt gripande minuter.

Hela skivan har strålande, egensinniga låtar." Fisch im Wasser" och "Auf'm Friedhof" är andra titlar. Många tålde inte Nina Hagen överhuvudtaget. Hon stack ut. Hon var extrem. Till och med för många punkdiggare. I själva verket var (och är, hon lär ännu vara aktiv artist) hon starkt påverkad av teater, kabaré och den Brecht-tradition hon var uppfödd med.

Då, runt 1978, jämfördes Nina Hagen ofta med Patti Smith, som två starka, självständiga, kvinnliga punk-ikoner. Jag kan själv känna respekt för Patti Smith litterärt och som banbrytare, men jag har aldrig orkat lyssna på hennes mörka, dova musik. Idag är Patti klassiker medan Nina Hagen är bortglömd. Och tyvärr blev Nina snart väldigt flummigt virrig. Men Nina Hagens första LP är helt odödlig. Och den är så väldigt mycket Berlin.

Betyg: *****