PEPS UTFORSKAR MERA REGGAE

Med "Hög Standard" hade Peps Persson på ett självklart sätt tagit reggae-formeln i sin hand och format den till sin egna, alldeles personliga, nya musik. Med "Droppen urholkar stenen" (Sonet LP 1976) fortsätter han att utforska markerna.

Också här uttrycker han öppet sin inspiration från maestron Bob Marley. Första sången (efter inledande droppen) är "Liden såg", som är Peps översättning av Marleys "Small axe" från dennes album "Burnin'". Peps version är i mitt tycke ännu bättre än originalet.

Därefter får vi prov på den flummighet som Blodsbandet befinner sig i nu. Rasta-filosofin tycks på allvar anammad. Både politisk, religiöst och i fråga om öppet förespråkande av vissa preparat. Den sång som följer är "Varför blev jag terrorist?", med en text som är något av det svamligaste som hörts. Den är inte av Peps, utan av basisten Göran Weihs. Men musikaliskt är den skön.

Experiment med studio-trix används fantasifullt. Med röster och dub-ekon som mixas ut och in på psykedeliska reggae-manér. I snabba salsa-sången "Rus" visar Peps åter igen vilken lysande textförfattare han är. En underbar, svängig sång som Lill Lindfors gjort en cover på.

Efter en tillfälligt återbesök i Chicago-blues i "Det roliga e' slut" (efter Howlin' Wolf) kommer så den reggae-låt som är Peps kanske bästa någonsin - "Babylon". Det är en fullkomligt underbar, tungt krälande reggae som uttrycker hela rasta-filosofin i ett nötskal. "Jag är född, växte upp, och jag lever mitt i Babylon / Där var och en bara tänker på sitt - i Babylon..." osv. Med Peps säkra hand blir det poesi och musik av yppersta klass. Märkligt nog att denna pärla "Babylon" inte finns med på någon enda av de samlings-album som föreligger.

Efter ytterligare några reggae-nummer avslutas så med salsan "Hem, hem, hem", där det sias om en mjuk, human revolution i närmast profetiska ordalag. Peps Blodsband består här av bara fyra medlemmar. Peps själv på sång, gitarr och munspel. Nämnda Göran Weihs på bas. Suveräne klaviatur-spelaren Brynn Settels. Och så likaså suveräne, helt otroligt lyhörde äldstingen Bosse Skoglund på trummor. Det är bland de mest fantastiska combos som funnits i Sverige överhuvudtaget. Och "Droppen" är en lysande skiva. Trots några flummiga överslag.

Betyg: ****.