Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, februari 24, 2014

CHICK COREA I UNDERLANDET

Fantastiske pianisten Chick Corea skapade vid denna tid sin musik i flera konstellationer parallellt. Elektrisk fusion med Return to Forever. Mera traditionellt akustisk jazz med kvartett. Skivor med solopiano. Och så dessa orkestrerade, komponerade rapsodier.

En av dem är "The Mad Hatter" (Polydor LP 1978). Ett stort kombo med brasskvartett, stråkkvintett, sopran-sångerskan Gayle Moran, saxsolisten Joe Farrell, komp och Chick Corea i cenrum på flygel och klaviaturer. Det är uppsättningen som målar upp denna fantasifulla sagomusik. Ramen är hämtad från Lewis Carroll och "Alice i underlandet".

Flera av Coreas skivor med denna stora orkester kunde bli rätt otympliga. Men just på "The Mad Hatter" lyckas allt till 100%. Den är lika ljus, lekfull, spirituell och musikantisk som Chick Corea är när han är som bäst. Ytterligt virtuos jazz med symfoniska drag. Ändå låter allt så lätt och melodiöst. Som Mozart, det svåra lyfts upp till enkelhet.

"The woods" är en slags uvertyr där Chick spelar alla instument själv. Sago-glänsande syntar, slagverk och en konsert-flygel målar skogens andäktiga väsen i breda färger. Så följer några Bela Bartok-influerade spår med sopransång, stråkkvintett och bleckblås. "Humpty dumpty" är en hårdsvängande, akustisk kvartettjazz.

Därefter följer de stora sviterna med titlar som "Dear Alice" och "Falling Alice". Det är vackert, välkomponerat och underbart melodiöst. I "The Mad Hatter Rhapsody" dyker även Herbie Hancock upp på elpiano bredvid Chick Corea.

Min enda betänklighet är Gayle Moran och hennes skolade sopransång. På den tiden tyckte jag det var ett spännande, gränsöverskridande grepp att låta en "helig" sopran sjunga till svängigt jazzkomp. Idag går tankarna åt ett annat håll. Skolad, klassisk sång till poppigt komp blir lika med musikal. Och musikal är inte riktigt min kopp av te.

Men förutom Morans ljuva stämma, på gott och ont, så är "The Mad Hatter" ändå en sällsamt vacker och mycket kreativ skapelse. Och Chick Corea är som jag tidigare nämnt, min absoluta favoritpianist. Kanske min favoritmusiker, alla kategorier.

Betyg: ****