DAVID BOWIE I BERLIN

Den s.k. Berlin-trilogin är bland det tyngst vägande i hela David Bowies omfattande katalog. Den inleds med detta ödestyngda, märkliga album "Low" (RCA LP 1977). De övriga skulle bli "Heroes" (1977) och "Lodger" (1979).

Berlin-trilogin påbörjades faktiskt i Frankrike, men fullbordades i den legendariska Hansa Studio i dåvarande Väst-Berlin. Att en konstnär som David Bowie, besatt av identiteter och kluvenhet, sökte sig till Berlin var inte konstigt. Den delade staden med sin tunga, motsägelsefulla historia var en fysisk metafor för begreppet kluvenhet.

Musiken på "Low" är mycket experimentell och präglas av samarbetet med Brian Eno. Denne hade lämnat Roxy Music och sökte sig fram i abstrakta ljudlandskap som en pionjär för ambient music. Första LP-sidan består av kort syntpop-intro och en rad kompimerade sånger av närmast klaustrofobisk karaktär.

Syntklanger och tunga trummor dominerar. David Bowie sjunger med djup röst med enstaka förtvivlade, ljusa utfall. Breaking glass", "Sound and vision" (där också Iggy Pop dyker upp), "What in the world" och inte minst den fantastiska "Always crashing in the same car". Aktören Bowie sjunger som en alienerad främling i en mycket förtätad, stämningsmättad låt.

Andra LP-sidan har instrumental karaktär. Bowie och Eno spelar synthar och slagverk, Bowie står också för ordlös sång i fyra tablåer med titlar som "Warszawa", "Art decade", "Weeping wall" och "Subterreans". Visonär, ödesmättad musik till en film om andra världskrigets fasor. Men en film som inte finns. Det är gripande avantgardistisk konstmusik. Och av alla David Bowies många fascinerande album är detta nog det som skär djupast och stannar kvar längst.

Betyg: *****