LAIDBACK-BLUES MED CLAPTON

Var kluven redan från början. Älskade gamla The Cream. Speciellt den feberröda, psykedeliska "Disraeli Gears" (1967) var en av mina tidiga kickar och ingångar till musiken.

Eric Clapton som soloartist lockade mig mindre. Han blev mera påverkad av The Band och producerade högvis med krämigt tillbakalutad bluesrock och tunggung i en rätt jämnflytande ström. Alltför mainstream för att attrahera mig.

"Slowhand" (RSO Records / Polydor LP 1977) klassas bland hans bästa. Jag upptäckte denna och solo-Clapton allmänt i efterhand. Läsning av hans mycket välskrivna självbiografi (2008) gav också helt nytt ljussken på hans karriär.

Där berättar han öppet, både om musikaliska influenser och om det eländiga, bedrövliga rockstjärneliv han levt tidigare. Svår alkoholism, tungt missbruk och allmän ohälsa följde honom med rockmyterna under framför allt 70-talet. Det är med kraft han berättar om vägen till sin absoluta nykterhet, även om det blir lite drag av frälsning. Men jag förstår honom, efter de omständigheterna.

"Slowhand" är alltså en skiva från tiden för hans mest tilltufsade period. Det var vid samma tid som han medverkade i The Bands avskedskonsert och film "The Last Waltz" (insp 1976, utg 1978). "Slowhand" är en habil skiva, med proffsigt men samtidigt rätt slappt ihoptotade låtar, egna och covers.

"Cocaine" av J.J. Cale (en tveksam låt i sig) öppnar, och sedan gungar det på. Snygg radiorock, men utan större variation eller finess. Sångerskorna Yvonne Elliman och Marcy Levy medverkar bitvis. Elliman som för övrigt hade slagit igenom som Maria Magdalena i "Jesus Christ Superstar" en del år tidigare. EN enda riktigt fin sång finns här. Kärleksballaden "Wonderful tonight". En fin, innerlig sång om ett kärleksmöte. Men den bär inte upp hela albumet.

Betyg: **