SVANTES SOFTA SOMMARSTÄMNING

Först och främst, sången "Du ser en man" med Svante Thuresson är en av de bästa, mest sensuella och mest perfekt balanserade inspelningar som finns i svensk skivhistoria. Skriven av Burt Bacharach.

Hur mycket blekare är inte originalet "This guy's in love" när den sjungs av Herb Alpert. Så mycket mer Svante gör av sången med sin personliga, varma röst. Och hur Lasse Samuelssons arrangemang lyfter fram varje luftig nyans i den välskrivna låten.

Ja, sånginspelningen är mästerlig, men också hela LP:n är bra, "Du ser en man" (Metronome LP 1968). Ännu en i raden av förträffliga svenska vis-, schlager- och vispop-album på märket Metronome vid denna tid. Allt producerat av den kreative Anders Burman.

Dessutom är "Du ser en man" en (av relativt få) schlager-LP som är en konstnärlig helhet vid denna tid. Schlagers brukade handla om singlar och enskilda hits (på Svensktoppen). Men i det avseendet är Lill Lindfors "Du är den ende", Monica Zetterlunds "Ah Monica" och "Sweet Georgie Fame", och denna Svante-LP helgjutna album.

Det mesta på denna skiva handlar om covers, översatta utländska hits. Så var det ofta med "svenska schlagers" på den tiden, och inget ont i det. Det kunde handla om att låtkvalitéerna ofta var så höga att de höll för variationer.

Svante sjunger här således "Jag vill ha all din kärlek" (en Tamla Motown-låt av The Four Tops), "Nära mej" ("Stand by me"), "Något när du ler" (Something in your smile") och några franska chansons. Jag har svårt för den mera smöriga jazzvalsen "Leva mitt liv". Men tycker desto mer om "Simma", som är "Groovin'" av The Young Rascals.

"Simma" är en riktigt cool sommarlåt. Bra att simma till. Hela detta albumet "Du ser en man" andas en riktigt skön sommarkänsla. Som att vandra vid Rydebäcks strand.

Betyg: ***

CORNELIS HEM FRÅN BRASILIEN

När Cornelis Vresswijk hade varit i Brasilien och spelat med i den idag bortglömda långfilmen "Svarta palmkronor", kom han hem med något annat. En stor portion musikalisk inspiration av samba och brazil-musik, t.ex. av Chico Buarque de Hollanda.

Resultatet blev den fantastiska "Tio vackra visor och Personliga Person" (Metronome LP 1968). Cornelis hade sedan tidigare en musikalisk brygd av svensk visa, fransk ballad och amerikansk blues som han självklart gav sin egen röst åt.

"Tio vackra visor..." (som består av elva sånger) är Cornelis dittills mest vackra, sensuella och finstämda skiva. Samba-idiomet präglar sångerna, mycket tack vare Sabu Martinez svängiga congas, Rune Gustafssons fina gitarr och de luftiga stråk-arrangemangen.

"Deirdres samba" uppgavs felaktigt vara skriven av Cornelis, istället var den hans översättning av en Chico Buarque-samba. Men underbar är den. Också "Papillas samba", "Somliga går med trasiga skor" och "Felicia adjö" är mästerliga sånger med känslig hand och stor poesi.

"Saskia" är mera en traditionell ballad. En sorgligt, smärtsamt vacker historia om ensamhet och kärlek. "Jag följe henne till hennes hus / i våra hjärtan brann ett ljus...."

Så följer då den elfte sången, utanför "Vackra visor". Undantaget. Och här är det verkligen kontrastverkan.  "Personliga Person" är en magstark, rå berättelse om hustrumisshandlaren och fylleristen Person. Skriven stramt betraktande, utan avstånd från det vidriga. Snarare med en sympati för figuren. Det är vanskligt, men Cornelis kunde skriva den sortens poesi i sin skildring av slitna människor utanför.

Det blir en effektfull kontrast på den skiva som i allt övrigt har en ömsint, kärleksfull och sorgsen karaktär. En är en av Cornelis bästa. En i raden av fulländade Metronome-skivor Cornelis gjorde på 1960-talet och som producerades av Anders Burman.

Betyg: *****

POETEN LEONARD COHEN SJUNGER

Jag har egentligen aldrig haft något speciellt förhållande till Leonard Cohen. Har mest haft svårt för hans släpiga frasering. Har heller aldrig fördjupat mig i hans texter, men anar att han är en sångpoet av hög klass.

Associerar annars mest till ungdomens FNL-möten, där det var nybryggt thé, katter, mjuka tyger och Leonard Cohen. Alltid Leonard Cohen. Det var ju stämningsfullt och så, men jag blev mest sömnig.

Och visst är det respektingivande att han ännu, vid nästan 80 års ålder (han är född 1934, äldre än Elvis Presley) ännu är nyskapande, vital och turnerar. Och visst är han en charmör av rang. Vacker, mörk barytonröst som samstämmer med poesin. Fast även där blir jag sömnig av släpigheten.

Jag nöjer mig med litet format. "The Best of Leonard Cohen" (CBS saml.-LP 1975) är en fin intro för en nybörjare som mig. Och visst kan jag då konstatera att hans svårmodiga sånger är rörande vackra. "Suzanne", "Sisters of mercy", "So long, Marianne" (alla 1967), "Birds on a wire", "The partisan" (1969) och andra på en välvald samling. Leonard Cohen var jämte Bob Dylan, Paul Simon och Joni Mitchell den som kom att personifiera begreppet "singer/songwriter".

Betyg: ***

VAN THE MAN, OPLUGGAD

"Astral Weeks" (Warner Bros LP 1968) med Van Morrison var ingen stor succé när den kom ut. Idag räknas den som en självklar klassiker och Van Morrison är en vida respekterad artist.

Då tycks den ha kommit bort i vimlet av psykedelia, bluesrock, soul och progressive rock. Jag kände själv inte till den då. Det skulle dröja nästan  20 år innan jag upptäckte den via min blivande fru.

"Astral Weeks" fick visserligen bra kritik 1968, men den sålde knappast. Jag tror att det också handlade om namnförväxling. Van Morrison lät som Jim Morrison (sångaren i The Doors), som var högaktuell och tog all uppmärksamhet då. Fanns det en Morrsion till?

Vem var han då? Ivan Morrison från Belfast, Nordirland, hade sjungit rock med Them, en kortlivad grupp som påminde om Rolling Stones men som snabbt slets sönder av inre motsättningar. Van flyttade till USA och fick en mindre solo-hit med "Brown-eyed girl". Han var tidigt en unik, personlig vokalist med sina soulpåverkade, ylande fraseringar.

Men "Astral Weeks" är något annat än rock. Det är ett mycket jazzigt album med helt akustiskt komp (långt innan någon pratade om "Unplugged"). Kontrabas, akustiska gitarrer, flöjt, vibrafon, liten stråkensemble och Connie Kay (från Modern Jazz Quartet) på svängigt, jazzigt trumspel. Ovanpå det Van Morrisons tuggande, känsloladdade sång med väldig värme.

Det är inte "jazzrock" i den mening som nu satte standard (Blood, Sweat & Tears), utan jazzig, improvisatorisk musik utifrån ett souluttryck. Titellåten, "Beside you", "Sweet thing", "Ballerina", storbandssvänget "The way young lovers do" är alla starka nummer på en unik skiva. Även unik i Van Morrisons egen stora produktion.

Betyg: ****

MILES IN THE SKY

Jazztrumpetaren Miles Davis gick vidare och låg hela tiden i fronten av utvecklingen. Efter storhetstiden på 1950-talet (cool jazz, neobop osv) körde han vidare i full fart under hela 1960-talet med en otålig, snabb, sökande bop som började närma sig rockens raka rytmer.

Den kreativa 60-talskvintetten var Miles (trumpet), Wayne Shorter (tenorsax), Herbie Hancock (piano), Ron Carter (kontrabas) och Tony Williams (trummor). Med smärre variationer.

Det är den kvintetten som spelar här, på "Miles in the Sky" (CBS LP 1968). Med spejsat, färgstarkt omslag som harmonierade med tidens hippa, psykedeliska omslagskonst. Det gällde också "Nefertite", "Filles des Kilimanjaro" och andra Miles-skivor vid denna tid.

"Miles in the sky" består av fyra, långa nummer. För långa. Det är häftiga jam, men jag kan inte komma ifrån att Miles utflykter här blir rätt långrandiga. Det skulle bli värre på 1970-talet. Här öppnas med en "Stuff" på 17 minuter. Förstklassiga solister, progressiv jazz. Och Tony Williams trummar som åskmoln.

"Paraphernalia" och "Black Comedy" är liknande fria, skissartade jam till drivande trum-beat, medan "Country Son" blir enbart rörig. "Miles in the Sky" är bra som ett led i den långa kedjan av Miles dynamiska utveckling. Men enskilt sett är det ingen av de Miles-skivor jag sätter högst.

Betyg: ***

EN FLAMMANDE GALNING

Vem var han, The Crazy World of Arthur Brown? Det var namnet på artisten och namnet på gruppen, och hela showen med eld och dans.

Arthur Brown var en brittisk bluesrocksångare med sinne för det spektakulära, pompösa och farliga. Han hade en enorm röst, fyra oktavers omfång med en operastark dynamik.

På scenen uppträdde han med eld, masker och spöklika effekter i mycket teatraliska manér. Han förebådade 1970-talets skräckrock (Alice Cooper och andra). Det gick rykten om att han avslutade sin scenshow med att sätta eld på sitt hår. Hur det nu skulle gått till.

Allt det där vore väl löjligt, om det inte vore för RÖSTEN. Han lyckades omsätta sin skumma eldsdyrkan till spännande, psykedelisk musik. Den hörs bäst på denna debut, "The Crazy World of Arthur Brown" (Track LP 1968).

Mest känd för hitlåten "Fire". Arthur Brown stormar in och vrålar "I am the king of hellfire / and I'll bring you....FIRE!" Det är en hysterisk, diabolisk hitlåt i snabbt tempo. Och suveränt bra. Men hela albumet är enhetligt, laddat och bra. "Prelude / Nightmare", "Fanfare / Fire Poem", "Come and buy", bluescovern "I put a spell in you" osv. Alla låtar går i varandra och bildar någon slags bisarr opera.

Men låten "Fire", och till viss del detta debutalbum, blev det enda som satte avtryck i historien. Trots Arthur Browns yviga gester, spektakulära show och fantastiska röst, förblev han en "one-hit-wonder". Trots att han fortsatte göra (och kanske fortfarande gör) skivor.

Betyg: **** 

 

JOHN MAYALL I LAUREL CANYON

Brittiske bluesmannen John Mayall reste till USA och blev inspirerad till denna skiva, "Blues from Laurel Canyon" (Decca LP 1968). Han skulle snart flytta dit permanent och bosätta sig i Kalifornien.

Det är till stora delar en kvartett-skiva med John Mayall på hammond-orgel och sång (och lite munspel). Mick Taylor är gitarrist (det var strax innan han gick med i Rolling Stones). På låten "First time alone" medverkar äver Peter Green på gitarr.

Det är en utmärkt skiva med saftig, färgstark bluesrock med stor variation. Mayall är multi-instrumentalist, men det är härligt att han här koncentrerar sig på Hammond, som han är alldeles lysande på. Bluesrock med orgel och gitarr från den här perioden kan bli riktigt, riktigt bra. En blues som inte sitter fast i någon formel utan söker sig utåt, bortom.

Öppningslåten "Vacation" är flygresan över, med jetplan, svulstig orgel och intensivt trumspel av Colin Allen. Så framme i L.A. Nästa spår blir shufflen "Walking on Sunset" (Sunset Boulevard alltså), som Ulf Lundell gjort en usel cover av. Och hemmakänslan, meditativa "Laurel Canyon home" med bara elpiano. Innan det blir fullt driv igen med mustiga "2401". Och så vidare.

John Mayall sjunger bra blues, trots att han egentligen har en ganska tunn, ljus röst. Men han har en täthet i låtmakeriet och en stark personlighet som färgar musiken, lika starkt som det gröndoftande omslaget. Enda minuset är extraspåret "Fly tomorrow". Ett solo live-nummer av Mayall som är alldeles för lååångt. Detta första gruppskivan som inte gavs ut som John Mayall & The Bluesbreakers.

Betyg: *****


ERIC BURDON RESER TILL MONTEREY

Eric Burdon & The Animals blev en så fin nyupptäckt att vi går vidare med ett album till, "The Twain Shall Meet" (MGM LP 1968). Det andra av tre album som Eric Burdon gjorde med denna kortlivade, psykedeliska grupp. Engelsmän, men höll ofta till i USA (Kalifornien) och gjorde mest succé där.

Öppningslåten på detta album är en av gruppens få hitlåtar - "Monterey". Om den legendariska (första, såvitt jag vet) rockfestivalen som hölls där, i Monterey vid kusten söder om San Francisco, anno 1967. Den festival som också förevigats i D.A. Pennebakers film "Monterey Pop", en musikfilm mycket bättre än "Woodstock" (som kom senare, är mer känd och som lider av grov elefantiasis).

Sången "Monterey" med Eric Burdon & The Animals är en kanonlåt. En psykedelisk (sitar så klart), snabb rocklåt med stor dramatik, perfekt för Burdons dynamiska röst. Och liksom i flera sånger och poem på förra skivan, "Winds of Change", får vi här prov på Burdons namndroppande. I låttexten sjunger Burdon om "The Byrds and The Airplane", liksom om Grateful Dead, The Who, Ravi Shankar och andra som medverkade.

Efter en så stark, kraftfull kanonlåt och kanonöppning fortsätter skivans psykedeliska, vackra flöde. "Closer to the truth" och "No self pity" är andra fina Burdon-låtar. Den engagerade antikrigs-låten "Sky Pilot" blev faktiskt också en mindre hit. Förtvivlad pacifism under Vietnamkrigets värsta år.

"We love you Lil" är en lite lustig parafras på klassikern "Lili Marlene". Kanske för att spänna en båge från andra världskriget till Vietnamkriget. "We love you Lil" är en instrumentallåt som utvecklas från visselschlager till ursinniga krevader. Skivan avslutas med förbrödningssången "All is one".

När jag först köpte en utgåva med "Winds of Change" och "The Twain Shall Meet" ihop som 2-CD, visade sig den senare vara i mono (!). Det var verkligen misslyckat. Som psykedelisk rockskiva bygger den mycket på stereoeffekter och ljud som tonas in och ut. Det missar man helt i mono. Vet inte varför det blivit så. Jag lyckades köpa ett nytt ex i stereo av "Twain". Det var värt varenda extra krona.

Betyg: ****


KUFISKA GRATEFUL DEAD

Grateful Dead var ett märkligt band. De var i flera decennier en mäktig institution i San Francisco. Ett rockband som personifierade hippie-epoken och bar dess signum med sig långt in på 1980-talet, när all annan psykedelia var historia, bortglömd eller död.

Ett jamband som levde på live-scenerna och följdes av fanatiska anhängare ("Dead-heads"), som bar upp dem, trots att musiken egentligen var kommersiellt hopplös och de aldrig låg på några topplistor. Ända fram till ca 1990 existerade de. Då hade de spelat ihop (nästan) oavbrutet sedan mitten av 1960-talet.

Här kastar vi oss tillbaka till deras tidiga period, den som satte deras avtryck i historien. "Anthem of the Sun" (Warner Bros LP 1968) var deras andra album. En knepigt experimentell skiva med långa låtar som tonas in och ur varandra på ett förbryllande sätt. Många improviserade jam med fine gitarristen Jerry Garcia i centrum. Två trumslagare (ett av Grateful Deads kännetecken) som spelar mot varandra i stereokanalerna. Och så de där avantgarde-partierna med ljudeffekter som jag inte kan låta bli att gilla skarpt.

Några stora sångare hade de inte. Det skiljer dem från Jefferson Airplane, med sina två, lyskraftiga vokalister. Istället var Grateful Dead ett jam-band, kända för sina fria, utsvävande konturer. Det är på gott och ont. Jag hade länge svårt att förhålla mig till the Dead. Å ena sidan lät deras rock slapp och ganska allmänt hållen. Å andra sidan så gömmer deras långa historia och samspelthet en kapacitet som inte går att förneka.

Min vän Sven Söderberg hade länge varit entusiastisk fan av Grateful Dead, och med resan i våras till San Francisco blev det givet tillfälle att utforska legenderna. Då var jag bl.a. nyfiken på "Anthem", typisk för deras tidiga psykedelia. Kanske ingen stor musik i sig. Ljudkvalitén är rätt risig och det hela är rörigt. Men på något sätt ändå - intressant.

Betyg: ***


JEFFERSON OCH SKAPELSENS KRONA

Vidare i San Francisco och Haight Ashbury. Jefferson Airplane kom ut med sitt nästa album "Crown of Creation" (RCA LP 1968). Ett ganska lyckat album eftersom det kombinerade sångbarheten från "Surrealistic Pillow" med flummigheten på "After Bathing at Baxter's".

Skivan utvecklas från inledningens akustiska, vackra ballader till psykedeliska, stompande rocklåtar där de spänner bågen med ylande stämsång. Men vi tar det från början. Öppningen "Lather" är en fin sång, en antikrigslåt som Grace Slick sjunger. Åter igen - vilken fantastisk sångerska hon är, med sin nervfulla, starka röst!

Hon sjunger också en annan poetisk ballad, "Triad" (komponerad av David Crosby). En kärlekssång som väckte visst rabalder eftersom den förespråkade en så kallad trekant. Varför kan man inte älska (med) varandra alla tre? Tidstypisk i frigörelsens tid, hippieåret 1968.

Sedan drar de igång med rocklåtarna. Egen stil. Jämt markerad, stampande fyrtakt. Gitarrer (Jorma Kaukonen och Paul Kantner) och bas (Jack Cassidy) som spinner finmaskiga trådar av sköna, elektriska, modala improvisationer. Och så sången - Grace Slick, Martin Balin och Paul Kantner som sjunger ropande, ylande kollektivt. Titellåten "Crown of Creation" och "If you feel" är bra exempel på det. Martin Balin är också en underbar sångare, med sin starka, vibratolösa tenor.

Men i längden kan det bli något tröttande, mässande över dessa Airplanes tyngre låtar. I finalen "The House of Pooneil Corners" laddar de för fullt i en lång rockhymn. Jefferson Airplanes 60-talsskivor kan kännas mera bundna till sin tid och daterade än t.ex. The Doors helt tidlösa rock. Men jag gillar det personliga färgtrycket hos gamla Airplane. Dessutom hade de två sångare, en kvinnlig och en manlig, i absolut världsklass.

Betyg: ***

BLOOD, SWEAT & TEARS FÖRSTA

Fastän jag alltid varit förtjust i Blood, Sweat & Tears tog det lång tid innan jag upptäckte denna, deras debut-LP "Child is father to the man" (CBS LP 1968). Den föll liksom utanför det som skulle följa sedan.

Och tack och lov att jag upptäckte den. Organisten, sångaren och låtskrivaren Al Kooper hade spelat med Bob Dylan på hans revolutionerande skivor kring 1965-66. Efter kortvariga projekt som The Blues Project, startade han nästa - projekt.

Det var jazzrockbandet Blood, Sweat & Tears. Ett "storband" med arrangerat blås och jazzigt anslag. "Child is father to the man" är en fruktansvärt bra skiva med genomgående starka låtar i fina instrument-dräkter. Det är 1968 och fortfarande psychedelia som gäller. En spökskrattande uvertyr inleder.

Al Kooper själv eller gitarristen Steve Katz sjunger växelvis. Kooper i den smärtsamt innerliga "I love you more than you'll never know", i bluesiga "Something goin' on", i flippigt psykedeliska "House in the country" och några till. Steve Katz, med sin vackra, mörka röst, sjunger "Without her", "Meagan's gypsy eyes" och en ballad om filosofins historia (!).

Det är så enastående bra musiker i uppsättningen. Inte minst Fred Lipsius på altsax och Dick Halligan (här trombonist, senare organist) som står för mycket av arrangemangen. Det är ännu inte riktigt den block-uppbyggnad (poplåtar med insprängda, korta jazzsolon) som B,S&T skulle bli kända för senare. Men i gengäld är låtarna mer organiska helheter här.

"Child is father to the man" blev 1968 en relativt stor succé (mest kritikersuccé) och sålde skapligt. Begreppet "jazzrock" etablerades och skulle bli synonymt med gruppen några år framåt. Men Al Kooper tröttnade snabbt på saker och hoppade av efter detta första album. Blood, Sweat & Tears skulle snart få ny skepnad och med andra LP:n få det riktigt stora publika genomslaget.

Betyg: *****

BEACH BOYS LIVE 1968

The Beach Boys "Live in London" (Capitol live-LP insp 1968 utg 1970) är på CD-versionen kombinerad med den tidigare live-LP:n "The Beach Boys' Concert" (1964) som jag redan skrivit om.

Det är en markant skillnad mellan dem. Medan 1964-albumet var lite smått klantigt, tafatt spelmässigt, men samtidigt hade en oerhörd spelglädje och entusiasm (och en skrikande publik av unga fans), är 1968-inspelningen en trött historia.

Vi får en lång rad av deras singelhits live: "Darlin'", "California girls", "Wouldn't it be nice", "Good vibrations", "Bluebirds over the mountains" osv. Och det är gott nog. Hitlåtar som räcker långt, även om dessa raka live-versioner inte tillför något nytt.

Men det är något som inte stämmer. Det är som appellerar strandpojkarna fortfarande till en tjutande ungflickspublik. Men nu är det 1968 och tiden en annan. The Beach Boys känns här rätt vilsna, i glappet mellan att vara popidoler och mera kräsna hippiemusiker.

Bandets musikaliske motor Brian Wilson medverkar inte. Han hade slutat turnera och delvis hamnat i konflikt med de övriga. Istället anförs Beach Boys live i London av sångaren Mike Love, som av allt att döma framstått som Brians motpol. Men ett tillfälle finns här när tiden stannar upp. A capella-numret "Their hearts were full of spring". Deras stämstång har alltid varit helt oslagbar.

Betyg: ***

THE DOORS I GRYNINGEN

Det är vackert allvarsamt. Väntar de på gryningen en vacker naturmorgon? Eller vakar de över en grav? Man kan tolka in vad man vill. Men det estetiska omslaget säger också något om The Doors musik och uttryck.

"Waiting for the Sun" (electra LP 1968) är The Doors tredje LP och deras bästa. Alla deras tre första är mycket bra. Här finns en klarhet och en skönhet i sound och sånger.

Studsiga hitsingeln "Hello, I love you" inleder. Tyngden finns i "Not to touch the earth", "Nine to one" och pacifistiska "The unknown soldier". Men bäst är de popklingande numren som "Love street", "Yes, the river said" och inte minst den vackert vemodiga "Summer's almost gone".

Jim Morrison sjunger bättre än någonsin, med sin mörka, fylliga röst. Ray Manzarek gör helt underbara inpass på orgel, piano och elpiano. I "Spanish caravan" får Bobbie Krieger spela ut sitt flamenco-register på spansk gitarr, i en klangfull hyllning till Spanien.

Fast många av sångerna har ovanligt ljus karaktär för att vara The Doors, finns ändå mörkret, svårmodet, djupet på lur som en möjlighet. En emotionell tvetydighet som alltid gör deras musik intressant. Samtidigt slipper man här tungt deklamatoriska 10-minuters utspel som avslutade de två första albumen. "Waiting for the Sun" är ett lysande album. Lysande som den gryende solen på omslaget.

Betyg: *****

Och bara några dagar efter detta inlägg kommer nyheten att Ray Manzarek avlidit.

EN PSYKEDELISK TRIPP GENOM HISTORIEN

Detta är en av de märkligaste skivor jag vet. En som är väldigt mycket 1968. Hade nog bara kunnat göras 1968 eller åren runt omkring.

"The Beat Goes On" (Atco LP 1968) med The Vanilla Fudge är en resa genom historien speglad i spökliga skuggningar. Det är gruppens andra album och definitivt det intressantaste. Upplägget är mycket annorlunda.

Istället för en rad av låtar (som är det vanliga sättet att göra en skiva) har man byggt upp finurliga sviter i fyra block ("phases") och allt hålls samman av en enda poplåt som varieras. Den låten är just "The Beat Goes On" (1967) av Sonny & Cher.

Jag älskar den här skivan. Just för det pretentiösa anslaget och modet att göra något så här annorlunda. Allt öppnas med "Sketch", ett dundrande orgelackord och stumfilmpiano av Mark Stein. Så hörs några sekunder knastrig Thomas Alva Edison i fonograf, innan en spökröst förkunnar: "Phase One".

Vi leds in i fyra tablåer. Phase One är ett lustigt, musikhistoriskt potpurri, från Mozart via ragtime, swing och Elvis till The Beatles. Phase Two är variationer på Beethoven ("Månskens-sonaten" och "Für Elise"). Det var under dessa år inne att göra rockversioner av klassisk musik. Det finns en väldig kraft och dynamik här, åter igen med Mark Steins hammond-orgel i förgrunden.

Phase Three är ett samplat röstcollage av nutidshistoria, "Voices in time". Röster av Churchill, Chamberlain, Truman, Hitler, Kennedy m.fl. vävs in i musikernas genomgående tema, "The Beat Goes On". Det blir en gripande exposé om krig och fred. I Phase Four läser de fyra musikerna egna texter eller intervjuas - till musik. Så avslut med Edisons röst igen, han som en gång uppfann ljudinspelning.

"The Beat Goes On" med The Vanilla Fudge är en tidsypisk, psykedelisk, experimentell skiva. Dynamiken är stor mellan hårdrocklik kraft och lågmälda partier. Tyvärr ger inte den tidens inspelningsteknik rättvisa åt musiken. Det blir kraftiga överslag ibland. Man kan önska en rejäl remastring, men tyvärr har jag inte sett till någon sådan utgåva.

Betyg: *****

THE MOTHERS HYLLAR DOO-WOP

"Är det här The Mothers of Invention som spelar under antaget namn i ett sista försök att få sin skitmusik spelad i radio?", frågar figuren i en pratbubbla på omslaget.

Det är en humor som jag gillar. Och den här skivan är på skoj. "Cruising with Ruben & The Jets" (Verve-Bizarre LP 1968) med The Mothers of Invention är nog Zappas i särklass "snällaste" LP.

De 50-tals- / doowop-parodier som finns i småportioner på alla album med ursprungliga Mothers of Invention får här fritt spelrum. Ruben & The Jets är någon slags fiktiv orkester spelad av Mothers.

Det här är så sångaren Ray Collins stora stund. Hans ljusa, mjuka röst passar fint till sentimentala surf-låtar. De andra sjunger i stämmor, men överdriver. Det låter helt vansinnigt. Och samtidigt rörande. "Love of my life", "Fountain of love", Collins egen "Anything" rullar på i 6/8-takt. Frank Zappa håller ovantligt låg profil. Han sjunger inte en enda låt solo. Men hans gläfsande basstämma i alla "doo-wop-a-doo..." låter parodiskt ful.

Låtarna (varav några nya versioner av låtar från "Freak Out!") är rörande. De sjunger i 50-talsstil med både kärlek och distans. Det kunde blivit lyckat. Men det funkar inte riktigt. Inledande "Cheap thrills" öppnar lysande, men blir snart hopplöst träigt tjatig.

Men värsta misslyckandet är ett annat. Liksom "We're only in it for the money" gavs "Ruben & The Jets" ut på CD med "förbättrade" bas- och trumpålägg på 1980-talet. När det gällde "We're only..." blev protesterna för många. Skivbolaget backade och gjorde ny CD-utgåva med original-mixningen. När det gäller "Ruben" finns BARA den "förbättrade" utgåvan på CD. Det blir helt fel. "Ruben"-skivan gjorde medvetet "töntig". De virtuosa bas och trumpåläggen - med 80-talets - ljudbild, blir som implantat som stöts bort.

Men ändå är "Ruben & The Jets" en rolig bagatell i Zappa-katalogen. Underhållande. Men, som sagt, en bagatell.

Betyg: ***

 

MOTHERS DRIVER MED HIPPIES

I hela Frank Zappas väldiga skivkatalog är det ändå frågan om inte detta album är det allra, allra bästa. Och roligaste. "We're Only In It For The Money" (Verve/Bizarre LP 1968) med The Mothers of Invention är ett komplett mästerverk.

Det är dessutom, faktiskt, en av Zappas mest melodiösa skivor. Och en av de mest experimentella. Och så satiren förstås, som skjuter både rakt in i den rådande hippie-rörelsen och Sgt Pepper-hysterin (omslaget!) och den sovande, hycklande medelklassen.

Men framför allt är det alltså en rolig, knasig, bisarr skiva. Först våldsamt ljudcollage ("Are you hung up?") där bandloopar och röster åker runt i en gryta, och Jimmy Carl Black får presentera sig som "I'm the indian of the group". Följt av första sången "Who needs the peace corps?" En svidande, rolig drift med flower power ("...going to San Francisco..") och också en av Zappas bästa melodier.

Sedan länkas allt ihop utan uppehåll. Nitton korta spår med snabba växlingar. Sorgliga "Mom and dad" om kravaller, doo-wopen "What's the ugliest part of your body?", hysteriskt psykedeliska "Flower punk" (ett svar på Hendrix "Hey Joe"). På sida 2 nytt ljudcollage med flisor av surfpop, märkliga berättelserna "Let's make the water turn black" och "The idiot bastard son", och så vidare.

För att till slut landa i skivans enda längre nummer och final, ljudcollaget "The chrome-plated megaphone of destiny", där Frank Zappa leker John Cage och Stockhausen med hjälp av piano och knäppa skrattande röster som far runt i högtalarna.

Allt är intensivt, tätt sammanhållet och mycket varierat. Sångrösterna (mest av Roy Estrada) är parodiskt uppspeedade och framhäver melodier som "Absolutely free" och "Take your clothes off when you dance". Och omslaget (av Cal Schenkel) är en dårpippig men exakt parodi på The Beatles "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band". Fast vänt ut och in.

Men varning för den första CD-utgåvan från 1986 som var ommixad till oigenkännlighet med "förbättrade" bas och trummor. Den låter bara helt fel. Många protesterade, och på 1995 gav RykoDisc så ut "We're Only In It För The Money" på ny CD med originalmixningen. Tack och lov.

Betyg: *****

BEATLES TECKNADE FILM

"Yellow Submarine" (Apple LP 1968) är en bagatell i The Beatles skivkatalog. De hade levererat sin mäktiga "Vita dubbel-LP" och utanför den den formidabla succé-singeln "Hey Jude".

"Yellow Submarine" var en tecknad film i tidstypisk, färggrann estetik. Men i motsats till tidigare pop-slapstick-komedierna "A hard day's night", "Help!" och "Magical mystery tour" var de inte inblandade här annat än att de lånade utseenden och låtar till filmen.

Denna soundtrack-skiva innehåller bara en LP-sida med Beatles. Och på den är två låtar gamla, vid det här laget ganska utnötta hits ("Yellow submarine" och "All you need is love"). Återstår bara fyra nyinspelade låtar i psykedelisk stil.

Harrisons "Only a Northern song" är suverän, men tyvärr är just den enbart i mono, tråkigt nog. Pauls allsång "All togethet now", Lennons tunga "Hey bulldog" och Harrisons utsvävande "It's all too much" är alla bra. Men ingen av dem omistliga, med Beatles-mått mätt.

LP:ns skivsida 2 innehåller enbart instrumental orkestermusik av George Martin och hans orkester. Jag är kanske den ende som gillar den. Som en paljett med penseldrag av Gershwin, Nino Rota och Lennon-McCartney. Men det är klart. Någon stor Beatles-skiva är "Yellow Submarine" inte.

Betyg: ***

BEATLES VITA DUBBEL-LP

Jag vet inget annat musik-album som är så innehållsrikt som The Beatles "The Beatles", vanligtvis kallat "White Album" (Apple 2-LP 1968) eller "Vita dubbel-LP:n".

Jo, jag vet att det ibland kritiserats för att det spretar FÖR mycket, och att Beatles förestående splittring hörs på albumet. Men det är just den spretigheten som jag älskar. Här tar Beatles verkligen ut svängarna ordentligt - åt alla håll.

Tyvärr öppnar dubbel-albumet med en trivial bagatell, "Back in the USSR". (Liksom Dylans "Blonde on blonde", en annan kanon-dubbel som också oturligt nog öppnas med en struntlåt). Men sedan händer något. Andra spåret på Beatles vita är "Dear Prudence". Här blir det allvar. En tung rocklåt med skärpa i Lennons röst och Harrisons gitarrslingor.

I "Glass onion" speglar Beatles sig själva och refererar till en rad tidigare sånger. En kort, tät och oerhört bra låt. Första skivsidan (på LP) hoppar djärvt från McCartneys glada bluebeat "Ob-la-di ob-la-da" till Georges mästerverk "While my guitar gently weeps" (med Eric Clapton okrediterat på gitarrsolo) till Johns cyniskt mörka svit "Happiness is a warm gun" där han skriker ut med varje nerv på spänn.

Skivsida 2 inleds med en av de finaste, melodiöst fulländade poplåtar Paul någonsin gjort, "Martha my dear". Är det bara jag som tycker John närmar sig Mick Jagger i "I'm so tired"? Georges med åter ett mästerverk i korta, orkestrala "Piggies" om djurindustrin. Ringo gör en egen struttig countrylåt. Avslut med spröda akustiska "I will" (och innan dess "Blackbird") av Paul resp "Julia" av John.

Skivsida 3 är annorlunda för att vara Beatles. Snabb rock ("Birthday"), blues och riktig hårdrock i "Helter Skelter". Det är Paul som skriker som en besatt dåre till mullrande gitarrer. Schablonbilden av att John bara gjorde rock och Paul bara ballader i Beatles stämmer inte. Här går McCartney lös i Beatles råaste låt någonsin. Sidan 3 är inte min favorit. Men jag älskar att de tar ut svängarna och vågar.

Så sista sida 4. John uttrycker sin politiska tvekan i tunga, trötta rocklåten "Revolution nr 1". Så de där kontrasterna igen. Paul gör en säker 30-tals music hall-pastisch i "Honey pie". Genialisk! Och Harrisons jazzrockiga "Savoy truffle", en fin pärla som sällan lyfts fram.

Efter Johns "Cry baby cry" följer så det spår som gör hela Vita dubbel-LP:n så UNIK. Det underbara, helt fantastiska ljud-collaget " Revolution nr 9" av John och Yoko. En galen kakafoni av sömniga röster, ljud, demonstrationer, gevärseld, sexstön och fragment av symfoniorkester, anfört av en mekanisk "Number nine, number nine..."-figur.

Denna ljudkomposition var kontroversiell. Jag vet att George Martin och andra ville ha väck den från skivan. Men jag älskar den. Här kan man tala om att ta ut svängarna rejält. När så till slut Ringo sjunger en rusig "Goodnight, sleep tight" till en parodisk, Hollywoodsk jätteorkester har man fått fyra skivsidor och ett trettiotal låtar av hög klass och stor variation till livs. Det är mäktigt.

Betyg: *****

ALLAN PETTERSSONS SJUNDE SYMFONI

Mitt bland all flower power och psykedelia och 1967 års jazz och schlager dyker den upp, Symfoni nr 7 av Allan Pettersson. Man kan prata länge om den försynte altviolinisten i orkesterdiket som hade kämpat länge och väl med sina egna kompositioner, utan att få något större gehör.

Man kan prata om hur tonsättaren med det vardagliga namnet plötsligt, långt om länge, blev upptäckt, när dirigenten Antal Dorati tog sig an hans Symfoni nr 7 (1967), vilket ledde till häpnadsväckande succé. Hur den hjärtskärande, ångestladdade symfonin tycktes träffa rakt i hjärtat på en riktigt stor publik (för att vara nutida klassisk musik).

Och man kan tala om hur Allan Pettersson snart blev "proletär-tonsättaren".  Den värkbrutne, barske komponisten från Söders höjder i Stockholm var den som gav röst åt den lilla människans lidande. Som fick en allmängiltighet långt utanför vad mången nutida kompositör fått uppleva.

Allan Petterssons sjunde symfoni, komponerad i en enda sats om på omkring 40 minuter, är verkligen en känslostark, expressiv musik som berör. Den handlar om medmänsklighet, förtvivlan, plåga och försoning. Den kan handla om sjukdom, reliogion eller om livet självt.

Detta är alltså den ursprungliga inspelningen med Antal Dorati och Stockholms Filharmoniker. Inspelad 1969 och ursprungligen utgiven som Swedish Society Discofil LP 1970. Här som Swedish Society Discofil CD 1994.

Då får man också Allan Petterssons Symfoni nr 16 för altsaxofon och orkester (1979).  Hans sista fullbordade symfoni, komponerad under uppenbart dödsmedvetande. Den har jag tyvärr svårt för. Den börjar dramatiskt spännande, men fortsätter i cirklar, utan (som jag uppfattar) någon dynamisk utveckling, bara intensiv rörelse. Men jag lyssnar istället på den numera klassiska Symfoni nr 7.

Betyg: ***** 

HASSES BÄSTA LINDEMÄN

Fast jag är stor Hasse-fantast kan jag baxna av mängden av alla utgivna Lindeman-sketcher. Många är hejdlöst roliga, men alla är inte lika bra. Helt naturligt, de är ju improvisationer rakt igenom.

Några av de allra bästa och oförglömliga finns utgivna på denna skiva, "Ännu flera Lindemän" (Svenska Ljud live-saml. LP 1967) med Hans Alfredson och Tage Danielsson. Nio underbara prator (på CD-utgåvan tio), inspelade 1966-67 och då tagna ur revyn "Lådan" på Berns.

Att höra Hasse prata danska i "Dansk julgransuppfödare Hans Christian Lindeman" är det roligaste jag vet. Är man på ledset humör någon dag är det bara att lyssna "desse glittrande graner (udenför Tuborg bryggerier, di kaster ud so maeget kapsyler der...").

Eller när "Brandförman Celadon Lindeman" förklarar dråpligheten i hur en brand uppstod på stora hotellet i Jönköping. "Annonsören Eros Lindeman" har besvär med alla förkortningar i kontakt-annonser. De ska träffas vid "Nbrplan" och bära en "n-jlika" i knapphålet.

Förortsbon som bor 13 våningar upp, biodlaren, herrturken och direktören är också dråpliga. Tågresenerären som åker mellan Tågarp och Helsingborg innehåller några plumpa skämt som inte passar in idag. Men så är det med Lindemännen. Hasse släppte loss och fantiserade och öste på. Då blev det ibland dåligt, ibland bra och oftast hejdlöst roligt. Men alltid oerhört levande.

Betyg: ****

"LÅDAN" PÅ BERNS

Det här är en av mina favoritrevyer. "Lådan" (Svenska Ljud live-LP 1967) med Hans Alfredson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och Fatima Ekman. Sattes upp på Berns 1966-67 och sändes också i TV.

En slags minirevy i kvartettformat med de fyra och bara en låda som rekvisita på scenen. Jag älskar revyn - och skivan. Då kommer det ju an på om man gillar att avnjuta humor i skivformat (det gäller alla Hasseåtages revyer). Om inte så finns DVD:er att tillgå. Men jag blandar gärna in dessa talskivor i slumpvalet i MP3:n.

Här finns flera klassiker. Gösta i svår beslutsångest om "Aftonbladet eller Expressen" med Tage har alla hört. Likaså Hasse och Fatima som virriga blivande föräldrar hos doktorn (Gösta). Ett mera udda talnummer är "Människans inre är en tummelplats för stridiga viljor". En psykologisk studie där alla fyra kivas om vad Gösta ska eller inte ska unna sig på krogen. Samvetskramp i ett fyndigt roligt och lite knepigt nummer.

Också sångerna är träffsäkra. "En sak som man kan ligga vaken en hel natt och fundera på" är en kvick skiffellåt, mera känd som "Vad i helvete har dom för sig in i banken efter tre?" Tages "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar" liksom alla fyras avsked i "Vi har alla gått ombord på livets tåg" är rörande. Långa titlar är utmärkande för "Lådan".

I kortare nummer har Fatima plockat ner kvinnosynen i Playboy, Tage frågat sig "Har vi råd att ha kvar våra vänner i socialgrupp 3?" och (då) äkta paret Gösta och Fatima gäckat "Romantik som försäljningspsykologi". Allt är lysande och skarp underhållning. Det är bara en mindre lyckad Lindeman som faller ur ramen.

Betyg: ****

JAN JOHANSSON PÅ EXPERIMENT-HUMÖR

Den postumt utgivna "300.000" (Megafon LP 1972) visar Jan Johansson från en annan sida än man är van vid, den experimentella. Inspelningarna är gjorda 1967-68, alltså kort före hans för tidiga bortgång i en bilolycka.

Att lyssna till ljudcollaget i "Staden mellan broarna" (1967) är som att kastas in i en ljudvägg skapad av John Cage eller The Mothers of Invention. Gnisslande, skramlande vardagsljud från Gamla Stan (motorer, T-bana, walkie talkie etc) spelas upp mot jazztrions lugna improvisation. Det är fascinerande. Och det var långt innan någon talade om sampling.

Albumet känns lite ihoplappat, utan riktig helhetskänsla. Men flera spår är fina. "A + B" är kvartett med Lennart Åberg på tenorsax och Jan Johansson på vibrafon. En morrande blues, och kul att höra Jan spela vibra. Det var han också väldigt bra på.

Annars är solonumret "St Louis blues" (1968) speciellt. Tydligen gjort som en enkel soundcheck. Ljudteknikern skulle bara testa pianots dynamik. Jan Johansson slog sig ner och spelade skjortan av alla i en makalös version. Så var den testen. Tacka Gud att bandspelaren stod på.

Andra spår är lite marigare. När han går lös på preparerat piano à la John Cage, eller trotsar ljuset på piano + celesta i "Fortare men ändå inte fortare" blir det aningen tunggrott. Men det är ändå skönt att höra dessa strävare sidor av Jan Johansson som motbild, när "Jazz på svenska" spelats några gånger för mycket i TV-program på temat Sverige. Och här återkommer jag gärna till ljudkakafonin i "Staden mellan broarna".

Betyg: ***

JAN JOHANSSON PÅ RYSKA

Några år efter den formidabla succén med "Jazz på svenska" gjorde Jan Johansson en ny volym folkmusik-tolkningar, denna gång "Jazz på ryska" (Megafon LP 1967).

Medan "Jazz på svenska" var i stort sett en solopiano-skiva (med lite stumt baskomp) är "ryska" mera av en ensemble-skiva. Jan Johansson på piano, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på skönt drivande trumspel.

Vilken suverän trummis han var! Små finesser, makalöst sväng. På några spår tillkommer  även Bosse Broberg - trumpet, Lennart Åberg - tenorsax och Arne Domnérus - klarinett.

Det är en fin mix Jan Johansson gjort av en sällan hörd folkmusik. I inledande "Nära hemmet" svänger Egil till med ett backbeat värdigt ett rockkomp. Också "Längs floden" och "Pråmdragarnas sång på Volga" svänger med bultande trummor, medan "Jag broderade till gryningen" och "Nätter i Moskvas förstäder" är mera subtil pianolyrik á la Johansson.

"Jazz på ryska" har inte samma femstjärniga klassiker-status som "Jazz på svenska". Men det är en klangfull, melodirik och lyhört musikalisk jazzskiva som väl matchar föregångaren. På CD-utgåvan på Heptagon är de båda sammanslagna under titeln "Folkvisor" (1988). Det är en mycket lyckad kombination med en dryg timmes vilsam, underskön musik.

Betyg: ****

THE BEST OF "ETT LINGONRIS SOM SATTS I COCKTAILGLAS"

För så är det. Monica Zetterlunds samlade diskografi är en rörig och ojämn historia. Spretig och förlagd på en mängd olika skivmärken. Därför var det en utmärkt idé att ge ut en stor CD-box med Monica, presenterad i de år då CD-skivan var det format som gällde.

"Monica Zetterlund - Ett lingonris som satts i cocktailglas" (RCA/BMG 6CD-saml.box 1995) var ambitiös och snyggt designad, men tyvärr ingen lyckad satsning. Man har ansträngt sig att få med så mycket som möjligt, utan kritiskt urval. Och i Monicas sena period har man helt sonika valt bort guldkorn till förmån för rena bagateller. Jag fattar helt enkelt inte hur redaktörerna har tänkt.

Följden blir att inte en enda av de 6 CD:na i boxen håller rakt igenom. Jämför med Cornelis-boxen "Mäster Cees memoarer" som Metronome gav ut 1993. Den är bara 5 CD, men förtätad och guld genomgående.

Alltså har jag sammanställt mitt eget urval. Kalla det "The best of Ett lingonris som satts i cocktailglas" (egen saml.-2CD). Och DEN blir bra. Börjar med tidiga "I dina kvarter" (1959). Fortsätter med flera finfina spår från hennes tre absolut bästa album: "Ah Monica! : Sakta vi går genom stan" (1962), "Sweet Georgie Fame" (1967) och "Monica / Monica" (tillsammans med Monica Dominique, 1971).

I motsats till den gängse uppfattningen tycker jag inte att spröda albumet "Waltz for Debby", tillsammans med Bill Evans trio (1964), är hennes bästa. Men några spår därifrån är självklara, t.ex. "Jag vet en dejlig rosa".

Självklara är också tilläggen från revyerna med Povel Ramel och Hasse & Tage. "Den sista jäntan" och fantastiska sviten "Håll musiken igång" i duett med Povel (båda ur "På avigan" 1967). Och en rad Svenska Ord-sångnummer, alltifrån "Nilsson" (1962) till "Men tiden går" (1973) och "Var blev ni av / ljuva drömmar?" (1976).

På 1980-talet var hon till större delen inaktiv. Hennes återkomst på 1990-talet var respektingivande, men rösten bar faktiskt inte. Här tillåter jag mig göra ändringar från boxen. Svenska original-versionen av "Under vinrankan" (1991) och framför allt "Om igen, ett avlägset sorl" från CD:n "Topaz" (1993) är de få njutbara numren här.

Boxen: Betyg: **
Egna urvalet: Betyg: *****

MONICA ZETTERLUND SOM BÄST

"Sweet Georgie Fame" (Philips LP 1967) är kanske Monica Zetterlunds allra bästa album. Det finns egentligen tre bästa på delad första plats, och ett av dem har jag nämnt tidigare, "Ah Monica! / Sakta vi går genom stan" (1962).

"Sweet Georgie Fame" är ett lysande, enhetligt, varmt, spirituellt, sensuellt album med en rolig samling av låtar. Carl-Axel Dominique har skrivit de luftiga arrangemangen med mycket flöjter, flügelhorn och softade bossa nova-rytmer.

Titellåten är en rolig jazzvals där Slas text är en blink till artisten Georgie Fame (och anspelar på gamla "Sweet Georgia Brown)". Snabb jazzvals är också "En haltande sommarvals". En riktigt fin sång är "Ellinor Rydholm", Monicas tolkning av Beatles "Eleonor Rigby" i en riktigt bra översättning och Sven Bergers sinka förstärker låtens sorgliga drag.

Annars är det mesta sensuellt långsamt. Monica sjunger sagolikt i "Nu är det bra" och Burt Bacharachs "Alfie". Båda med stråk-arr i svepande 60-talistiskt skön easy listening. Det gäller också den drömska "Sov" efter Villa-Lobos, med Bernt Rosengren på dunderskönt tenorsax-solo.

"Regnets sång", åter en jazzvals med de där flöjterna (och text av Olle Adolphson) är en av Monicas definitiva och bästa inspelningar någonsin. Och alla dessa självklara fullträffar avrundas med korta humoresker. t.ex. "Brandvaktens sång" och "Tillägnan" av Tage Danielsson.

Betyg: *****