THE DOORS I GRYNINGEN

Det är vackert allvarsamt. Väntar de på gryningen en vacker naturmorgon? Eller vakar de över en grav? Man kan tolka in vad man vill. Men det estetiska omslaget säger också något om The Doors musik och uttryck.

"Waiting for the Sun" (electra LP 1968) är The Doors tredje LP och deras bästa. Alla deras tre första är mycket bra. Här finns en klarhet och en skönhet i sound och sånger.

Studsiga hitsingeln "Hello, I love you" inleder. Tyngden finns i "Not to touch the earth", "Nine to one" och pacifistiska "The unknown soldier". Men bäst är de popklingande numren som "Love street", "Yes, the river said" och inte minst den vackert vemodiga "Summer's almost gone".

Jim Morrison sjunger bättre än någonsin, med sin mörka, fylliga röst. Ray Manzarek gör helt underbara inpass på orgel, piano och elpiano. I "Spanish caravan" får Bobbie Krieger spela ut sitt flamenco-register på spansk gitarr, i en klangfull hyllning till Spanien.

Fast många av sångerna har ovanligt ljus karaktär för att vara The Doors, finns ändå mörkret, svårmodet, djupet på lur som en möjlighet. En emotionell tvetydighet som alltid gör deras musik intressant. Samtidigt slipper man här tungt deklamatoriska 10-minuters utspel som avslutade de två första albumen. "Waiting for the Sun" är ett lysande album. Lysande som den gryende solen på omslaget.

Betyg: *****

Och bara några dagar efter detta inlägg kommer nyheten att Ray Manzarek avlidit.