MILES IN THE SKY

Jazztrumpetaren Miles Davis gick vidare och låg hela tiden i fronten av utvecklingen. Efter storhetstiden på 1950-talet (cool jazz, neobop osv) körde han vidare i full fart under hela 1960-talet med en otålig, snabb, sökande bop som började närma sig rockens raka rytmer.

Den kreativa 60-talskvintetten var Miles (trumpet), Wayne Shorter (tenorsax), Herbie Hancock (piano), Ron Carter (kontrabas) och Tony Williams (trummor). Med smärre variationer.

Det är den kvintetten som spelar här, på "Miles in the Sky" (CBS LP 1968). Med spejsat, färgstarkt omslag som harmonierade med tidens hippa, psykedeliska omslagskonst. Det gällde också "Nefertite", "Filles des Kilimanjaro" och andra Miles-skivor vid denna tid.

"Miles in the sky" består av fyra, långa nummer. För långa. Det är häftiga jam, men jag kan inte komma ifrån att Miles utflykter här blir rätt långrandiga. Det skulle bli värre på 1970-talet. Här öppnas med en "Stuff" på 17 minuter. Förstklassiga solister, progressiv jazz. Och Tony Williams trummar som åskmoln.

"Paraphernalia" och "Black Comedy" är liknande fria, skissartade jam till drivande trum-beat, medan "Country Son" blir enbart rörig. "Miles in the Sky" är bra som ett led i den långa kedjan av Miles dynamiska utveckling. Men enskilt sett är det ingen av de Miles-skivor jag sätter högst.

Betyg: ***