ALLAN PETTERSSONS SJUNDE SYMFONI

Mitt bland all flower power och psykedelia och 1967 års jazz och schlager dyker den upp, Symfoni nr 7 av Allan Pettersson. Man kan prata länge om den försynte altviolinisten i orkesterdiket som hade kämpat länge och väl med sina egna kompositioner, utan att få något större gehör.

Man kan prata om hur tonsättaren med det vardagliga namnet plötsligt, långt om länge, blev upptäckt, när dirigenten Antal Dorati tog sig an hans Symfoni nr 7 (1967), vilket ledde till häpnadsväckande succé. Hur den hjärtskärande, ångestladdade symfonin tycktes träffa rakt i hjärtat på en riktigt stor publik (för att vara nutida klassisk musik).

Och man kan tala om hur Allan Pettersson snart blev "proletär-tonsättaren".  Den värkbrutne, barske komponisten från Söders höjder i Stockholm var den som gav röst åt den lilla människans lidande. Som fick en allmängiltighet långt utanför vad mången nutida kompositör fått uppleva.

Allan Petterssons sjunde symfoni, komponerad i en enda sats om på omkring 40 minuter, är verkligen en känslostark, expressiv musik som berör. Den handlar om medmänsklighet, förtvivlan, plåga och försoning. Den kan handla om sjukdom, reliogion eller om livet självt.

Detta är alltså den ursprungliga inspelningen med Antal Dorati och Stockholms Filharmoniker. Inspelad 1969 och ursprungligen utgiven som Swedish Society Discofil LP 1970. Här som Swedish Society Discofil CD 1994.

Då får man också Allan Petterssons Symfoni nr 16 för altsaxofon och orkester (1979).  Hans sista fullbordade symfoni, komponerad under uppenbart dödsmedvetande. Den har jag tyvärr svårt för. Den börjar dramatiskt spännande, men fortsätter i cirklar, utan (som jag uppfattar) någon dynamisk utveckling, bara intensiv rörelse. Men jag lyssnar istället på den numera klassiska Symfoni nr 7.

Betyg: *****