BEATLES VITA DUBBEL-LP

Jag vet inget annat musik-album som är så innehållsrikt som The Beatles "The Beatles", vanligtvis kallat "White Album" (Apple 2-LP 1968) eller "Vita dubbel-LP:n".

Jo, jag vet att det ibland kritiserats för att det spretar FÖR mycket, och att Beatles förestående splittring hörs på albumet. Men det är just den spretigheten som jag älskar. Här tar Beatles verkligen ut svängarna ordentligt - åt alla håll.

Tyvärr öppnar dubbel-albumet med en trivial bagatell, "Back in the USSR". (Liksom Dylans "Blonde on blonde", en annan kanon-dubbel som också oturligt nog öppnas med en struntlåt). Men sedan händer något. Andra spåret på Beatles vita är "Dear Prudence". Här blir det allvar. En tung rocklåt med skärpa i Lennons röst och Harrisons gitarrslingor.

I "Glass onion" speglar Beatles sig själva och refererar till en rad tidigare sånger. En kort, tät och oerhört bra låt. Första skivsidan (på LP) hoppar djärvt från McCartneys glada bluebeat "Ob-la-di ob-la-da" till Georges mästerverk "While my guitar gently weeps" (med Eric Clapton okrediterat på gitarrsolo) till Johns cyniskt mörka svit "Happiness is a warm gun" där han skriker ut med varje nerv på spänn.

Skivsida 2 inleds med en av de finaste, melodiöst fulländade poplåtar Paul någonsin gjort, "Martha my dear". Är det bara jag som tycker John närmar sig Mick Jagger i "I'm so tired"? Georges med åter ett mästerverk i korta, orkestrala "Piggies" om djurindustrin. Ringo gör en egen struttig countrylåt. Avslut med spröda akustiska "I will" (och innan dess "Blackbird") av Paul resp "Julia" av John.

Skivsida 3 är annorlunda för att vara Beatles. Snabb rock ("Birthday"), blues och riktig hårdrock i "Helter Skelter". Det är Paul som skriker som en besatt dåre till mullrande gitarrer. Schablonbilden av att John bara gjorde rock och Paul bara ballader i Beatles stämmer inte. Här går McCartney lös i Beatles råaste låt någonsin. Sidan 3 är inte min favorit. Men jag älskar att de tar ut svängarna och vågar.

Så sista sida 4. John uttrycker sin politiska tvekan i tunga, trötta rocklåten "Revolution nr 1". Så de där kontrasterna igen. Paul gör en säker 30-tals music hall-pastisch i "Honey pie". Genialisk! Och Harrisons jazzrockiga "Savoy truffle", en fin pärla som sällan lyfts fram.

Efter Johns "Cry baby cry" följer så det spår som gör hela Vita dubbel-LP:n så UNIK. Det underbara, helt fantastiska ljud-collaget " Revolution nr 9" av John och Yoko. En galen kakafoni av sömniga röster, ljud, demonstrationer, gevärseld, sexstön och fragment av symfoniorkester, anfört av en mekanisk "Number nine, number nine..."-figur.

Denna ljudkomposition var kontroversiell. Jag vet att George Martin och andra ville ha väck den från skivan. Men jag älskar den. Här kan man tala om att ta ut svängarna rejält. När så till slut Ringo sjunger en rusig "Goodnight, sleep tight" till en parodisk, Hollywoodsk jätteorkester har man fått fyra skivsidor och ett trettiotal låtar av hög klass och stor variation till livs. Det är mäktigt.

Betyg: *****