JOHN MAYALL I LAUREL CANYON

Brittiske bluesmannen John Mayall reste till USA och blev inspirerad till denna skiva, "Blues from Laurel Canyon" (Decca LP 1968). Han skulle snart flytta dit permanent och bosätta sig i Kalifornien.

Det är till stora delar en kvartett-skiva med John Mayall på hammond-orgel och sång (och lite munspel). Mick Taylor är gitarrist (det var strax innan han gick med i Rolling Stones). På låten "First time alone" medverkar äver Peter Green på gitarr.

Det är en utmärkt skiva med saftig, färgstark bluesrock med stor variation. Mayall är multi-instrumentalist, men det är härligt att han här koncentrerar sig på Hammond, som han är alldeles lysande på. Bluesrock med orgel och gitarr från den här perioden kan bli riktigt, riktigt bra. En blues som inte sitter fast i någon formel utan söker sig utåt, bortom.

Öppningslåten "Vacation" är flygresan över, med jetplan, svulstig orgel och intensivt trumspel av Colin Allen. Så framme i L.A. Nästa spår blir shufflen "Walking on Sunset" (Sunset Boulevard alltså), som Ulf Lundell gjort en usel cover av. Och hemmakänslan, meditativa "Laurel Canyon home" med bara elpiano. Innan det blir fullt driv igen med mustiga "2401". Och så vidare.

John Mayall sjunger bra blues, trots att han egentligen har en ganska tunn, ljus röst. Men han har en täthet i låtmakeriet och en stark personlighet som färgar musiken, lika starkt som det gröndoftande omslaget. Enda minuset är extraspåret "Fly tomorrow". Ett solo live-nummer av Mayall som är alldeles för lååångt. Detta första gruppskivan som inte gavs ut som John Mayall & The Bluesbreakers.

Betyg: *****


ERIC BURDON RESER TILL MONTEREY

Eric Burdon & The Animals blev en så fin nyupptäckt att vi går vidare med ett album till, "The Twain Shall Meet" (MGM LP 1968). Det andra av tre album som Eric Burdon gjorde med denna kortlivade, psykedeliska grupp. Engelsmän, men höll ofta till i USA (Kalifornien) och gjorde mest succé där.

Öppningslåten på detta album är en av gruppens få hitlåtar - "Monterey". Om den legendariska (första, såvitt jag vet) rockfestivalen som hölls där, i Monterey vid kusten söder om San Francisco, anno 1967. Den festival som också förevigats i D.A. Pennebakers film "Monterey Pop", en musikfilm mycket bättre än "Woodstock" (som kom senare, är mer känd och som lider av grov elefantiasis).

Sången "Monterey" med Eric Burdon & The Animals är en kanonlåt. En psykedelisk (sitar så klart), snabb rocklåt med stor dramatik, perfekt för Burdons dynamiska röst. Och liksom i flera sånger och poem på förra skivan, "Winds of Change", får vi här prov på Burdons namndroppande. I låttexten sjunger Burdon om "The Byrds and The Airplane", liksom om Grateful Dead, The Who, Ravi Shankar och andra som medverkade.

Efter en så stark, kraftfull kanonlåt och kanonöppning fortsätter skivans psykedeliska, vackra flöde. "Closer to the truth" och "No self pity" är andra fina Burdon-låtar. Den engagerade antikrigs-låten "Sky Pilot" blev faktiskt också en mindre hit. Förtvivlad pacifism under Vietnamkrigets värsta år.

"We love you Lil" är en lite lustig parafras på klassikern "Lili Marlene". Kanske för att spänna en båge från andra världskriget till Vietnamkriget. "We love you Lil" är en instrumentallåt som utvecklas från visselschlager till ursinniga krevader. Skivan avslutas med förbrödningssången "All is one".

När jag först köpte en utgåva med "Winds of Change" och "The Twain Shall Meet" ihop som 2-CD, visade sig den senare vara i mono (!). Det var verkligen misslyckat. Som psykedelisk rockskiva bygger den mycket på stereoeffekter och ljud som tonas in och ut. Det missar man helt i mono. Vet inte varför det blivit så. Jag lyckades köpa ett nytt ex i stereo av "Twain". Det var värt varenda extra krona.

Betyg: ****


KUFISKA GRATEFUL DEAD

Grateful Dead var ett märkligt band. De var i flera decennier en mäktig institution i San Francisco. Ett rockband som personifierade hippie-epoken och bar dess signum med sig långt in på 1980-talet, när all annan psykedelia var historia, bortglömd eller död.

Ett jamband som levde på live-scenerna och följdes av fanatiska anhängare ("Dead-heads"), som bar upp dem, trots att musiken egentligen var kommersiellt hopplös och de aldrig låg på några topplistor. Ända fram till ca 1990 existerade de. Då hade de spelat ihop (nästan) oavbrutet sedan mitten av 1960-talet.

Här kastar vi oss tillbaka till deras tidiga period, den som satte deras avtryck i historien. "Anthem of the Sun" (Warner Bros LP 1968) var deras andra album. En knepigt experimentell skiva med långa låtar som tonas in och ur varandra på ett förbryllande sätt. Många improviserade jam med fine gitarristen Jerry Garcia i centrum. Två trumslagare (ett av Grateful Deads kännetecken) som spelar mot varandra i stereokanalerna. Och så de där avantgarde-partierna med ljudeffekter som jag inte kan låta bli att gilla skarpt.

Några stora sångare hade de inte. Det skiljer dem från Jefferson Airplane, med sina två, lyskraftiga vokalister. Istället var Grateful Dead ett jam-band, kända för sina fria, utsvävande konturer. Det är på gott och ont. Jag hade länge svårt att förhålla mig till the Dead. Å ena sidan lät deras rock slapp och ganska allmänt hållen. Å andra sidan så gömmer deras långa historia och samspelthet en kapacitet som inte går att förneka.

Min vän Sven Söderberg hade länge varit entusiastisk fan av Grateful Dead, och med resan i våras till San Francisco blev det givet tillfälle att utforska legenderna. Då var jag bl.a. nyfiken på "Anthem", typisk för deras tidiga psykedelia. Kanske ingen stor musik i sig. Ljudkvalitén är rätt risig och det hela är rörigt. Men på något sätt ändå - intressant.

Betyg: ***


JEFFERSON OCH SKAPELSENS KRONA

Vidare i San Francisco och Haight Ashbury. Jefferson Airplane kom ut med sitt nästa album "Crown of Creation" (RCA LP 1968). Ett ganska lyckat album eftersom det kombinerade sångbarheten från "Surrealistic Pillow" med flummigheten på "After Bathing at Baxter's".

Skivan utvecklas från inledningens akustiska, vackra ballader till psykedeliska, stompande rocklåtar där de spänner bågen med ylande stämsång. Men vi tar det från början. Öppningen "Lather" är en fin sång, en antikrigslåt som Grace Slick sjunger. Åter igen - vilken fantastisk sångerska hon är, med sin nervfulla, starka röst!

Hon sjunger också en annan poetisk ballad, "Triad" (komponerad av David Crosby). En kärlekssång som väckte visst rabalder eftersom den förespråkade en så kallad trekant. Varför kan man inte älska (med) varandra alla tre? Tidstypisk i frigörelsens tid, hippieåret 1968.

Sedan drar de igång med rocklåtarna. Egen stil. Jämt markerad, stampande fyrtakt. Gitarrer (Jorma Kaukonen och Paul Kantner) och bas (Jack Cassidy) som spinner finmaskiga trådar av sköna, elektriska, modala improvisationer. Och så sången - Grace Slick, Martin Balin och Paul Kantner som sjunger ropande, ylande kollektivt. Titellåten "Crown of Creation" och "If you feel" är bra exempel på det. Martin Balin är också en underbar sångare, med sin starka, vibratolösa tenor.

Men i längden kan det bli något tröttande, mässande över dessa Airplanes tyngre låtar. I finalen "The House of Pooneil Corners" laddar de för fullt i en lång rockhymn. Jefferson Airplanes 60-talsskivor kan kännas mera bundna till sin tid och daterade än t.ex. The Doors helt tidlösa rock. Men jag gillar det personliga färgtrycket hos gamla Airplane. Dessutom hade de två sångare, en kvinnlig och en manlig, i absolut världsklass.

Betyg: ***