VAN THE MAN, OPLUGGAD

"Astral Weeks" (Warner Bros LP 1968) med Van Morrison var ingen stor succé när den kom ut. Idag räknas den som en självklar klassiker och Van Morrison är en vida respekterad artist.

Då tycks den ha kommit bort i vimlet av psykedelia, bluesrock, soul och progressive rock. Jag kände själv inte till den då. Det skulle dröja nästan  20 år innan jag upptäckte den via min blivande fru.

"Astral Weeks" fick visserligen bra kritik 1968, men den sålde knappast. Jag tror att det också handlade om namnförväxling. Van Morrison lät som Jim Morrison (sångaren i The Doors), som var högaktuell och tog all uppmärksamhet då. Fanns det en Morrsion till?

Vem var han då? Ivan Morrison från Belfast, Nordirland, hade sjungit rock med Them, en kortlivad grupp som påminde om Rolling Stones men som snabbt slets sönder av inre motsättningar. Van flyttade till USA och fick en mindre solo-hit med "Brown-eyed girl". Han var tidigt en unik, personlig vokalist med sina soulpåverkade, ylande fraseringar.

Men "Astral Weeks" är något annat än rock. Det är ett mycket jazzigt album med helt akustiskt komp (långt innan någon pratade om "Unplugged"). Kontrabas, akustiska gitarrer, flöjt, vibrafon, liten stråkensemble och Connie Kay (från Modern Jazz Quartet) på svängigt, jazzigt trumspel. Ovanpå det Van Morrisons tuggande, känsloladdade sång med väldig värme.

Det är inte "jazzrock" i den mening som nu satte standard (Blood, Sweat & Tears), utan jazzig, improvisatorisk musik utifrån ett souluttryck. Titellåten, "Beside you", "Sweet thing", "Ballerina", storbandssvänget "The way young lovers do" är alla starka nummer på en unik skiva. Även unik i Van Morrisons egen stora produktion.

Betyg: ****