JAN JOHANSSON PÅ EXPERIMENT-HUMÖR

Den postumt utgivna "300.000" (Megafon LP 1972) visar Jan Johansson från en annan sida än man är van vid, den experimentella. Inspelningarna är gjorda 1967-68, alltså kort före hans för tidiga bortgång i en bilolycka.

Att lyssna till ljudcollaget i "Staden mellan broarna" (1967) är som att kastas in i en ljudvägg skapad av John Cage eller The Mothers of Invention. Gnisslande, skramlande vardagsljud från Gamla Stan (motorer, T-bana, walkie talkie etc) spelas upp mot jazztrions lugna improvisation. Det är fascinerande. Och det var långt innan någon talade om sampling.

Albumet känns lite ihoplappat, utan riktig helhetskänsla. Men flera spår är fina. "A + B" är kvartett med Lennart Åberg på tenorsax och Jan Johansson på vibrafon. En morrande blues, och kul att höra Jan spela vibra. Det var han också väldigt bra på.

Annars är solonumret "St Louis blues" (1968) speciellt. Tydligen gjort som en enkel soundcheck. Ljudteknikern skulle bara testa pianots dynamik. Jan Johansson slog sig ner och spelade skjortan av alla i en makalös version. Så var den testen. Tacka Gud att bandspelaren stod på.

Andra spår är lite marigare. När han går lös på preparerat piano à la John Cage, eller trotsar ljuset på piano + celesta i "Fortare men ändå inte fortare" blir det aningen tunggrott. Men det är ändå skönt att höra dessa strävare sidor av Jan Johansson som motbild, när "Jazz på svenska" spelats några gånger för mycket i TV-program på temat Sverige. Och här återkommer jag gärna till ljudkakafonin i "Staden mellan broarna".

Betyg: ***