CORNELIS HEM FRÅN BRASILIEN

När Cornelis Vresswijk hade varit i Brasilien och spelat med i den idag bortglömda långfilmen "Svarta palmkronor", kom han hem med något annat. En stor portion musikalisk inspiration av samba och brazil-musik, t.ex. av Chico Buarque de Hollanda.

Resultatet blev den fantastiska "Tio vackra visor och Personliga Person" (Metronome LP 1968). Cornelis hade sedan tidigare en musikalisk brygd av svensk visa, fransk ballad och amerikansk blues som han självklart gav sin egen röst åt.

"Tio vackra visor..." (som består av elva sånger) är Cornelis dittills mest vackra, sensuella och finstämda skiva. Samba-idiomet präglar sångerna, mycket tack vare Sabu Martinez svängiga congas, Rune Gustafssons fina gitarr och de luftiga stråk-arrangemangen.

"Deirdres samba" uppgavs felaktigt vara skriven av Cornelis, istället var den hans översättning av en Chico Buarque-samba. Men underbar är den. Också "Papillas samba", "Somliga går med trasiga skor" och "Felicia adjö" är mästerliga sånger med känslig hand och stor poesi.

"Saskia" är mera en traditionell ballad. En sorgligt, smärtsamt vacker historia om ensamhet och kärlek. "Jag följe henne till hennes hus / i våra hjärtan brann ett ljus...."

Så följer då den elfte sången, utanför "Vackra visor". Undantaget. Och här är det verkligen kontrastverkan.  "Personliga Person" är en magstark, rå berättelse om hustrumisshandlaren och fylleristen Person. Skriven stramt betraktande, utan avstånd från det vidriga. Snarare med en sympati för figuren. Det är vanskligt, men Cornelis kunde skriva den sortens poesi i sin skildring av slitna människor utanför.

Det blir en effektfull kontrast på den skiva som i allt övrigt har en ömsint, kärleksfull och sorgsen karaktär. En är en av Cornelis bästa. En i raden av fulländade Metronome-skivor Cornelis gjorde på 1960-talet och som producerades av Anders Burman.

Betyg: *****