ELEGANTEN PUTTE WICKMAN

Det här är musik som vi som var unga jazzfusion-fantaster på 70-talet ofta avfärdade som "gubbajazz". Traditionell swing och i någon mån bebop serverade i en proffsigt elegant kostym. Det var långt från hippa jazzcats med platådojor, eltrumpet och funkrytmer.

Nu hör jag det på ett helt annat sätt. Putte Wickman var den sofistikerade eleganten. För elegant var han. Uppträdde alltid korrekt välklädd i kostym, med näsduk i kavajfickan. Kanske demonstrativt, som kontrast till den gängse jazzbilden av skäggiga bohemer i solglasögon.

Putte Wickmans musik var likadan. Elegant välspelad, ytterst professionell, inte utmanande men smakfullt balanserad. "My Inspiration 1956-69" (Universal saml.-2CD) visar en stor musiker. Med lättlyssnad musik, sagt i ordets mest positiva bemärkelse.

"I've got you under my skin", "I got plenty of nothing", "Misty", "Laura". Inspelningar både med den Benny Goodman-klingande 50-talssextetten och senare 60-talsinspelningar, flera med stort band. Och enligt omslaget är mycket av innehållet tidigare svåråtkomligt från gamla EP-skivor och dylikt. En välgjord samling. Det är hur bra som helst.

Betyg: ***

SONYA, THE LADY OF JAZZ

Jag vill påstå att Sonya Hedenbratt är underskattad som jazzsångerska. Hon var mer känd för "Jubel i busken" och som allmänt go' och gla' göteborgare.
Som jazzvokalist kom hon i skuggan av Monica Zetterlund.

Stilmässigt var hon helt traditionell. "All of me" (1956) var hennes slagnummer. Här är en av få samlingar, och faktiskt märkligt få skivor över huvud taget, med henne. "Gobitar med Sonya 1951-1997 (Invision Group saml.-CD 1999). 

Här möter vi flera av hennes tidiga, roliga nummer. "Aba daba honeymoon" (1951), "Zing zing zing en liten enkel sång" (1953) och andra sköna nonsenslåtar svänger och spritter av spelglädje. Likt Ella Fitzgerald kunde hon sjunga vilka bagateller som helst och göra till något stort.

"Stranger in paradise" (1955) är en ljuvligt vacker jazzballad. Melodin känns igen. Ja, den bygger på ett klassiskt verk av Borodin. Här finns också några Hasse & Tage-låtar från Svenska Ord-revyer. Men så kommer besvikelsen.

Jag hade verkligen längtat efter att få höra Sonya sjunga "Rågsved" (1964), en Svenska Ord-sång som ursprungligen kom ut på EP och nu är mycket svår att hitta. Texten, med en kärleksfull hyllning till tryggt familjeliv i en fräsch förort (till melodin "Tip-toe through the tulips") är den absolut finaste inspelning hon någonsin gjorde. Men det visar sig inte vara den här, utan en glanslös live-version (1964) av densamma. Och det förtar tyvärr mycket i denna ändå sällsynta samling.

Betyg: **

ACKER BILKS KLARINETT PÅ STRANDEN

Den andre storheten inom brittisk Dixieland och tradjazz var Acker Bilk. Liksom Monty Sunshine en hejare på klarinett. Men mest känd blev han när han 1960 lämnade stomp-bandet i källaren och ställde sig framför en stråkorkester. Romantiska filmmelodin "Stranger on the shore" (1961) är den låt han evigt är förknippad med.

Vill man ha den är denna samling, "Stranger on the Shore" (Philips saml.-CD 1988) ett hyggligt köp. Och här får man mera av hans underhållnings-musik från 1960-talet. För det här är nämligen inte dixieland. Det är "easy listening", med sättningen solo-klarinett mot en fond av stråkar. Ibland även med harpa, eller en riktigt pinsam Hammond-orgel.

Det är på gott och ont. "Stranger on the shore" är verkligen en magisk, drömmande melodi som är unik. Men resten? Jo, vi får "Petite Fleur" (1965) också här. Men inte lika bra som när Monty Sunshine spelade den hos Chris Barber. Och att höra en blandad repertoar som "Only you" (1962), "Sentimental journey" (1960), "La Mer" (1965) av Charles Trenet, och "I left my heart in San Francisco" (1968) är väl småtrevligt och behagfullt. Men kanske inte så angeläget, om man säger så.

Det är snarare en typ av allmänt hållen populärmusik i en mittfåra, som var mycket stor på 1960-talet (jämför t.ex. Herb Alpert & The Tijuana Brass), men som är rätt bortglömd nu. Betyget? En svag trea. Men ändå en trea. Vackra "Stranger on the shore" finns ju med. Och då är det bara att drömma sig iväg en stund.

Betyg: ***

BLUESMANNEN HOOKER

Jag är som sagt egentligen ingen bluesfantast. Men jag kan tycka om att lyssna på John Lee Hooker. Hans stillsamt laddade darr med den där omisskänliga "knorren" på gitarren är något speciellt. Han kan kännas mera flexibel än en stabbig Muddy Waters, även om han håller sig strikt till bluesformen.

"The Best of John Lee Hooker" (Music Collection saml.-CD 1996) är en av många skivor med samma namn. En välvald knippe låtar från tiden 1955-1964. Hans kanske mest kreativa period.

Här finns "Dimples" (1956), som Peps tog upp på sin debutskiva. "Boom boom" (1961) som blev en hit med The Animals. "Hobo blues" och "Boogie chillun" (båda 1959) och många fler. Åtskilliga blev standars som sedan tolkats av alla möjliga rock- och bluesartister. Samma gäller förstås också för Muddy Waters, Howlin' Wolfs och Elmore James repertoarer.

Man kan också beundra John Lee Hooker (född 1917) för en lång karriär och värdigt åldrande. På 1960-talet var han het, inte minst bland Englands unga bluesrockkretsar. Hemma i USA gjorde han en skiva med hippiegruppen Canned Heat osv. På 1990-talet fick han en förnyad karriär, som en respektingivande, åldrad bluesgubbe. Han var aktiv (nästan) in i det sista och gick bort 2001.

Betyg: ***

BLUESBALLADER

För mig som aldrig varit någon stor fantast av ren blues är denna samling, "Blues Ballads" (WBO saml.-CD 1996),  med diverse amerikanska blues-artister, en alldeles lagom dos och provkarta på flera stora namn, framför allt inom Chicago-blues.

Den börjar lite överraskande, och ljuvligt skönt, med "I'd rather go blind" med Etta James (1967). Snarare en bluesig soullåt än vad man väntar sig som öppning på en rå bluesskiva. Låten blev senare känd som cover med brittiska Chicken Shack.

Sedan följer mera väntade Muddy Waters (förstås), liksom den vidunderlige Howlin' Wolf med sin "The Red Rooster" (1961, även kallad "Little, Red Rooster"), senare känd med både Rolling Stones och Peps. Den sparsmakat laddade John Lee Hooker levererar sin typiska "knorr" på gitarren i lågintensiva "Hey baby" och "I'm in the mood" (år oklara).

Kul att höra nyanser hos sådana personligheter som Memphis Slim, Sonny Boy Williamson, Big Bill Broonzy m.fl. Ibland blir det väl stabbigt, som jag tycker blues ofta kan riskera bli, med sitt laddade uttryck men sin ack så begränsade form. Men plötsligt kommer sångerskan Koko Taylor och låter helt livsfarlig med sina arga struphuvudsvrål.

Den enda jag verkligen saknar i menyn är Elmore James, som konstigt nog inte är med. Hans eleganta 6/8-sväng hade jag gärna hört i detta sammanhang. Men för övrigt alltså en behaglig, liten antologi.

Betyg: ***

GITARRHJÄLTARNA SHADOWS

Direkt efter amerkanska The Ventures tar vi brittiska The Shadows. Samma sorts instrumentala gitarrpop ("ståltrådspop") med raka melodier, mycket svajarm och "modernt" sound.

The Shadows hade i början två parallella karriärer. Dels i eget namn och dels som kompband till Cliff Richard. Shadows egen bana fick en raketstart med hiten "Apache" (1960). Den låten som satte standard för hela den här musikstilen.

Hank B Marvin var sologitarrist och sann gitarrhjälte. Trummisen spelade gärna i markerad twist-rytm. Deras stil var omåttligt populär ca 1960-63. Den fick massa efterföljare, bl.a. svenska The Spotnicks från Göteborg, som blev våra första internationella popstjärnor. Och därtill hundra andra efterföljare som lät likadant och är bortglömda nu.

The Shadows storhet brädades runt 1963 av The Beatles och "The British invasion". Korthåriga gitarrknäpparna Shadows fick töntstämpel och sågs som mossiga. Men samtidigt passade deras sånglösa lättpop bra som soundtrack i filmer och TV-serier.

På "50 Golden Greats" (EMI saml.-2CD 2003) finns allt man kan önska med gruppen. Ja, nästan mer än man orkar med. Första skivan upptar just den där roliga, tidiga twang-popen. Givetvis - start med "Apache" (1960). Så "Man of mystery", F.B.I", "Kon-Tiki" (alla 1961), "Dance on" (1962), "Foot tapper" (1963). Ja, det är bara att rabbla titlar. Allt är bekymmerslöst, exakt och stilfullt.

Hank B Marvin var (och är) ingen improvisatör. Han spelar melodierna exakt, och får soundet att glänsa. I "Perfidia" (1962) blir tydligt att The Ventures hade mera kräm i gitarr-soundet. Men The Shadows något torrare sound vinner på bredden. Sedan finns en del mera pinsamma spår, när man drar in stråkar, Hawaii-körer och Sällskapsrese-trumpeter.

På disc 2 finns "nyare" The Shadows. Det vill säga från ca 1965 fram till idag. Att höra bandet sjunga (!) Eurovision-schlager 1975. eller höra Hank B Marvin spela light-versioner av "A whiter shade of pale", "Something" och "Albatross", eller Rodrigo och Lloyd Webber-musikaler - tja, det kan man väl ha eller mista. Men jag återkommer gärna till "Apache" och 1960. Liksom med The Ventures gäller - ju tidigare desto bättre.

Betyg: ***

STÅLTRÅDSPOP FRÅN CIRKA 1961

De kallades på skoj "ståltrådsgrupper", de där tidiga banden som spelade gitarrpop instrumentalt åren runt 1960-61. Perioden mellan rock och pop. Mellan Elvis och Beatles.

De har ofta förtalats och kallats parentes i rockhistorien. Men var det inte här grunden lades till 1960-talets väldiga popbandsvåg? Buddy Holly & The Crickets hade satt en standard för det som skulle bli 60-talets typiska popband. Men just de här instrumental-grupperna: Här började massrörelsen!

De lät ungefär likadant, alla de där. The Ventures i USA, The Shadows i England, The Spotnicks i Sverige. Och under dem i hierarkin massor, massor av band med The-namn. Många av dem saligen bortglömda nu.

Det var svajarm på sologitarr, ett elektriskt, metalliskt sound (därav öknamnet "ståltråd"). Kompgitarr, basgitarr och en frenetisk trumslagare. Särskilt märkvärdigt var det egentligen inte. Melodin spelades rakt på sologitarr, utan större utvikningar. Inga improvisationer att tala om. Repertoaren kunde vara vad som helst; evergreens, gamla slagdängor, egna låtar. Det viktiga var SOUNDET. Det skulle låta MODERNT.

Det var ca 1961 och innan Beatles hade lanserat "långt hår". Musikerna såg ännu rätt suniga ut i snaggat och enhetliga kavajer. Utom svenska The Spotnicks som framträdde i rymddräkt (!). Modernt skulle det vara.

Den här musiken kan låta hopplöst mossig och daterad. Just därför är den rätt kul. The Ventures var som sagt stora i instrumental-genren. En låt som "Walk, don't run" (1960) är arketypisk. Svajarm på gitarren och twist-dunk på trummorna. En stor hit 1960 som snart glömdes bort. Men en förbannat bra låt. Den och andra hits finns här på "All Time Greatest Hits" (EMI saml.-CD 2003). Roligt omslag också, som säger mycket om stilen.

Betyg: ***

MERA SOFT FRÅN MODERN JAZZ QUARTET

Jag fortsätter plocka sköna volymer ur min Brighton-köpta box "Eight Classic Albums" med The Modern Jazz Quartet. En titel där var John Lewis nyskapande experiment "Third Stream Music" (1957).

Just den skrapade och lät illa. Felet tycktes konstigt nog ligga i originalet. Inte på min skiva (andra spår är felfria) och inte i uppspelningsverktygen. Jag märker att just den titeln knappt finns med i diskografier. Något fel redan från start, masterband saknas?

Orkar inte forska mer i det. Hoppar över den misslyckade åttondelen i boxen och väljer något annat. Orkar inte heller banna skivbolaget för den fadäsen i utgåvan. Här finns generöst med god musik ändå. Jag orienterar mig vidare i Modern Jazz Quartets vackra, eleganta och smarta Cool jazz.

"Pyramid" (Atlantic LP 1960) är ännu en skönt njutbar sak. I bästa mening lättlyssnad. Denna är den första av MJQ:s nämnda här som är i stereo. En klar fördel. Ger extra klarhet åt deras klara, intrikata samspel på vibrafon, piano, bas och trummor. Alla är bra men Milt Jackson på vibrafon är ändå den som för bredaste penseldragen.

Nyinspelningar i stereo av deras tidigare låtar "Vendome" och "Django". Långa titellåten "Pyramid". Några jazzstandards. Det är urvalet denna gång. Men kanske inte urvalet är så viktigt, mera betyder deras sätt att spela. Jag tycker mycket om deras speciella spelstil och sound.

Betyg: ****

MÄSTAREN COLTRANE BLÅSER UT

Tenorsaxofonisten John Coltrane, närmast helgonförklarad inom jazzen. En föregångare som haft ett helt avgörande inflytande på all världens saxofonister, i synnerhet tenorister, från ca 1960 och framåt.

Hans maskulina, kraftfulla hardbop-spel på tenor (och även sopran), liksom hans nestorskap och seriösa andlighet är något alla som sysslat med jazz fått förhålla sig till. För eller emot. För John Coltrane var en modernist som också blev en vattendelare. Han utvecklades senare mot friform och spräckjazz, och nådde fram till en extrem, krävande musik innan han dog 1967.

Jag hade mest hört John Coltrane på Miles Davis 50-talsskivor. På superklassikern "Kind of Blue" (1959), där John Coltrane verkligen är mästerlig med sina tvärsäkra, starka tenorsolon som kontrast till Miles känsliga, trevande trumpet. På "Round 'bout midnight" (1956) och "Milestones" (1958) samma sak. John Coltranes egna skivor från samma tid är inte riktigt lika övertygande.

Men på detta soloalbum, "Giant Steps" (Atlantic LP 1960) tar han - just det - ett rejält kliv framåt. Rak, övertygande ny bebop (som kallades neobop eller hardbop) i snabba nummer komponerade av honom själv. John Coltrane spelar bättre än någonsin. Skivan satte avtryck i jazzhistorien och räknas som en definitiv klassiker.

Snabba nummer, utom ett, och det är ljuvliga, meditativt långsamma balladen "Naima". Den hade jag mest hört i gitarrversion med Mahavishnu och Santana. Dessa var på 70-talet inne i religiöst, österländskt sökande och såg John Coltrane som både musikalisk och andlig förebild. Men här är alltså originalet. "Naima" med Coltrane, så avskalat lugn, enkel och vacker.

John Coltrane skulle fortsätta med kvartettformat och senare göra klassikern "A Love Supreme" (1964). En skiva som jag av någon anledning alltid haft svårt för. Det är något med andlighetens allvar som blir för mycket, fast Coltrane spelar gudomlig sax. Ännu mer fel blev det när min första Coltrane-chansning för länge sedan blev "Interstellar Space" (1967), en friform-skiva med bara tenorsax och trummor. Något av det mest svårsmälta jag någonsin hört, tillräcklig för att skrämma bort mig från John Coltrane för lång tid framöver.

Men det är en annan historia. Detta inlägg handlar om hans orubbliga klassiker "Giant Steps". Med ett direkt tilltal som berör. En självklar milstolpe. Varför hade jag inte upptäckt den tidigare?

Betyg: ****

MILES SPANSKA STÄMNINGAR

Miles Davis och arrangören Gil Evans fortsatte sitt lyckosamma samarbete. Efter succéerna "Miles Ahead" och "Porgy and Bess" följde den absoluta höjdpunkten i deras kreativa innovation, "Sketches of Spain" (CBS LP 1960), en skiva helt genomsyrad av spansk kolorit och spanska stämningar.

Det tyngsta och mest kända spåret är den 16 minuter långa meditationen "Concierto de Aranjuez", komponerad 1939 av den spanske, seriöse tonsättaren Joquim Rodriquez. Den skrevs som en konsert för spansk gitarr och orkester. Egentligen är det bara Sats 2, Adagio, ur densamma, som här arrangerats och förlängts med Miles impoviserade solon på trumpet och flygelhorn.

Men karaktären, skönheten, stillheten från Rodriquez komposition är bibehållen. Frågan är om inte denna inspelning med Miles Davis och Gil Evans gått starkare till eftervärlden än originalet. Också den spanske tonsättaren Manuel de Falla finns tolkad här, i stycket "Will O' the Wisp". Detta är alltså ett av de allra bästa exemplen på möte mellan jazz och klassisk musik, även om både Modern Jazz Quartet, Dave Brubeck och Duke Ellington varit inne på liknande banor.

Bland övriga spanskt klingande nummer på skivan finns "Saeta", med sin annalkande militär-orkester. "Sketches of Spain" är ett av Miles Davis mest personliga och färgstarka album. Kanske det bästa efter "Kind of Blue". Den raffinerat arrangerade musiken är magiskt vackert meditativ. Eller tråkigt långsam, beroende på ens humör.

Ett rykte säger att den annars så timide Gil Evans i ett vredesutbrott brände upp alla arrangemangen till "Sketches of Spain"-låtarna. Det finns därför (troligen) inga noter bevarade. Flera arrangörer har senare gjort försök att rekonstruera musiken efter gehör. Vilket säkert inte är det lättaste.

Ännu en jazzskiva med sett snyggt, konstnärligt omslag, som perfekt fångar den varma, ödsliga längtansfulla stämningen i musiken.

Betyg: ****

UNDERBARE MARTIN LJUNG

Vår allra första skiva i mitt föräldrahem var en talskiva, köpt 1960 till vår nya grammofon med högtalare i locket. Det var samtidigt som vi köpte vår första TV, och det är mycket tidstypiskt.

Skivan var en singel från Knäppupp. På ena sidan "Guben i låddan" med Hans Alfredson och Martin Ljung. På andra sidan monologen "Skojten" med Martin Ljung. Jag var själv barn då och lyssnade på dessa två revynummer så mycket att jag nästan kunde dem utantill. "För jag är en liten skojt, allråjt. Alltid redlös!"

Det är underbart att nu åter igen få höra "Skojten" (1960), som är med på denna "Spotlight: Martin Ljung" (Universal saml.-CD 2008). Här finns också "55:an Olga" (1965), "Ester" (1958) och hela "Rock-Fnykis" (1958) i sin helhet, inklusive tonsättar-monologen och "Lingonben" av Povel Ramel.

"Kanonkungen Folke Lavetti" (1960) är obetalbar i sina torroliga ordvitsar. Och bäst av allt är "Att vara rolig" (1956). Ett rent lustmord på akademiska världens torra paradigmer. För vad är värre än att försöka analysera humor?!

Martin Ljung var de skrivna monologernas mästare. Den långe, vänlige gentlemannen Martin Ljung gick bort 2010. Han var då en ofta sedd profil i trakterna kring Östermalms Saluhall. Tänk om flera komiker idag haft den värme och vältajmade klurighet som han ägde.

SINATRA BJUDER UPP

Frank Sinatra flirtar och bjuder upp till dans. "Come dance with me" (Capitol LP 1959) matchar den nyligen nämnda "Come fly with me" (1958), och följdes snart av "Come swing with me" (1961).

Frank Sinatra var ju LP-idolen på 1950-talet. Hela album med enhetliga stämningar, textemata eller annat. Någon sorgligt sentimental, någon glad swingskiva, någon med förföriska kärlekssånger osv. Allt än så länge utgivet på Capitol (han skulle snart starta egna skivmärket Reprise Records istället). Och allt sålde som smör.

Här är det alltså svängig dansmusik. Charmig, behaglig och oklanderlig. Mycket jämn men kanske utan verkliga höjdpunkter. Skulle i så fall vara "Dancing in the dark", "I could have danced all nigh" och "Cheek to cheek". Den sista av Irving Berlin.

Inte lika profilerad som "Come fly with me" (här i spalten tidigare), med sitt roliga resetema och sitt tidstypiskt stilfulla omslag. Inte lika vackert gripande som "Sings only for the lonely" (1958). Men han sjunger som alltid charmig och tilltalande. Det räcker en bra bit.

Betyg: ***

CHARLES MINGUS ÖSER PÅ

Ännu en kanon-jazzskiva från 1959. Men det här är något helt annat. Kontrabasisten och låtskrivaren Charles Mingus drar på med ett hårdsvängande, skoningslöst ös med sitt stora band.

"Mingus Ah Um" (CBS LP 1959), den kryptiska titeln på den tredje jazzfullträffen från Columbia detta år. Temperamentsfulle Charles Mingus hade sin helt egna musikstil. Ett våldsamt rytmiskt driv med starka utspel och färgtoner av gospel, blues och Duke Ellington. En mycket "svart" musik, om man så vill.

Han arbetade gärna med halvstora band. Flera saxofonister, trombonister, piano och komp. Med sina egna, muskulösa bassolon, ofta under vilda rop och skrik. Charles Mingus häftiga humör var beryktat. Men han fick sina musiker att ge sitt absolut yppersta.

Låttitlar som talar om antingen sociala, politiska budskap. Eller om snuskiga fantasier. Men också hyllningar till sina föregångare: "Open letter to Duke", "Bird calls" och "Jelly Roll". Mingus betonade rötterna och var evigt tacksam inte minst Ellington.

Efter den inledande rårökaren "Better git it in your Soul" följer en avskalad, mycket naken ballad, "Goodbye Pork-Pie Hat". En låt som Joni Mitchell tog upp på sin hyllningsskiva till Mingus långt senare. "Mingus Ah Um" är en mycket övertygande, mycket häftig jazzskiva. Och ännu en med snyggt, konstnärligt omslag.

Betyg: *****

DAVE BRUBECK BRYTER TAKTARTER

1959 måste ha varit ett helt fantastiskt jazzår. Miles Davis, Dave Brubeck, Chet Baker och Charles Mingus kom med ypperliga skivalbum då. Säkert många andra också.

Pianisten Dave Brubeck, som nyligen gick ur tiden 91 år gammal julen 2012, kom från en annan bakgrund än de flesta jazzmusiker. Han var akademiskt utbildad och hade bl.a. studerat klassisk komposition för franske Darius Milhaud (som förekommit här tidigare i spalten).

Dave Brubeck och hans kvartett, med bl.a. altsaxofonisten Paul Desmond, fick jättehit med låten "Take Five" från denna skiva. "Take Five", en slags skenbar jazzvals som ovanligt nog går i 5/4-takt (därav titeln). Det var på den tiden när rena jazzlåtar fortfarande kunde bli stora hits.

Albumet blev också bästsäljare. "Time Out" (CBS LP 1959) med The Dave Brubeck Quartet, med sitt snygga, konstnärliga omslag. Just udda taktarter blev Brubeck-kvartettens kännetecken. Här finns också den läckra "Blue Rondo à la Turk" i bruten 9/8-takt, och titel med hälsning till Mozart. "Time Out" är en given klassiker i 1950-talets Cool jazz-era. Trots att Dave Brubeck hade en ovanligt intellektuell framtoning och dessutom sålde massor, mötte han ändå bred respekt även inom jazzkretsarna. Det beror säkert på att hans pianospel alltid hade något friskt och fantasifullt över sig.

Betyg: ****

KIND OF BLUE - VÄRLDENS BÄSTA JAZZSKIVA!

Redan som väldigt ung hade jag lyckan att få höra skivan "Kind of Blue" med Miles Davis (CBS LP 1959), via min svåger Leif och hans jazzsamling. Just den skivan talade direkt till mig och blev min öppning till jazzen.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men långt senare har jag stött på många som haft precis samma upplevelse. Och på   sådana där listor över mest betydelsefulla skivor i historien, som publiceras ibland, hamnar alltid "Kind of Blue" högt. Även om det inte handlar om jazz i övrigt.

Vad är det då som är så speciellt med "Kind of Blue"? Svårt att säga. Liksom magin med vissa filmstjärnors strålglans. Men något med enkelheten, känsligheten och den enhetliga stämningen gör "Kind of Blue" så stor.

Redan i anslaget med Bill Evans trevande piano och Paul Chambers basslinga i "So What". Musikerna hittar det enkla temat. Miles mjuka, sökande trumpetsolo. Kontrasten med John Coltrane och hans potent maskulina tenorsax. Cannonball Adderly och hans fladdrigt, bluesiga altsax.

I "Freddie Freeloader" spelar istället Wynton Kelly piano. Rakt, bluesigt. Helt annorlunda än Bill Evans drömskt impressionistiska piano i de övriga låtarna. "All Blues" är en avspänt gungande 6/8-delstaktare med trummisen James Cobb på subtila kantslag.

Och i de två riktigt långsamma balladerna "Blue in Green" och "Flamenco Sketches" blir musiken till magisk poesi. Så målerisk och sensuell att det är fullkomligt fulländat. Hela albumet "Kind of Blue", med sina fem låtar, är väldigt avspänt. Väldigt, väldigt vackert. Och väldigt lättillgängligt. Att de sex musikerna här för första gången provar modal improvisation är väl överkurs. På CD-versionen får man också en andra version av vackra "Flamenco Sketches".

Betyg: *****

OCH NÅGRA SVENSKA PIONJÄRER

Redan i slutet av 1950-talet nådde en liten gnutta rock'n roll det svenska folkhemmet. De svenska "rockkungar" som glatt imiterade Elvis eller Tommy (Steele, nu bortglömd) hade svårt att slå rot och lät mer än lite svajiga. Det mesta blev rätt jönsigt och denna tidiga svenska rockhistoria känns blank.

"Rotmosrock : Den första svenska rocken 1953-1959" (Svenskt Rockarkiv / Amigo saml.-CD 1997) är gjord i rent studiesyfte av musikforskarna Holger Larsen och Per-Erik Brolinson. Det är därför helt på sin plats att mycket av innehållet är töntigt och åldrat.

Men man kan också vända på det. S-Å dåliga var inte alltid dessa pionjärer som ofta görs gällande. I den mån de inte är glömda. Om man tar det för vad det är, finns skäl att överraskas. Sven-Ingvars sjunger "Diana / Buona Sera" i en inspelning från 1958, långt innan de var kända som dansband. Även Robban (Broberg) dyker upp som skiffle-sångare. Och en tidig Siw Malmkvist är hel rätt i sammanhanget.

Den ende som verkligen står sig som rocksångare här är Owe Thörnqvist. Hans "Rotmosrock" (1956) har gett namn åt samlingen. Han var sann pionjär, fast ingen förmodligen skulle kommit på tanken att kalla honom rocksångare då. Även Rock-Olga var pionjär. Rolig kuriosa är också "Den rockande samen" med "Jokkmokk-Rokk" (1959), inspirerad av Thörnqvist.

Men dess emellan "Rock-Rolf och hans Satelliter" och annat saligen bortglömt. Hela samlingen avslutas med en klackspark, Martin Ljung "Rock-Fnykis" (1958) som driver med hela trenden.

Betyg: ***

ÄNNU EN DOS AMERIKANSK 50-TALSROCK

Denna skivan kommer helt i skuggan av den tidigare nämnda, så välgjorda och matiga samlings-dubbeln "Rock'n'Roll & The City" med diverse amerikanska rock'n'roll-artister.

Denna är äldre. "Heroes of Rock'n Roll" (CeDe International saml.-CD 1988). En volym i en serie, förmodligen någon lågprisserie, men även sådana kan ha poänger i dessa sammanhang.

För urvalet är bra. Här är som synes Elvis Presley med "Jailhouse Rock" (1958) liksom Bill Haley och "Rock around the Clock" (1954). Givna standards med Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Buddy Holly. Men även Gene Vincent och Eddie Cochran, som faktiskt inte var med i andra samlingen, och några tyngre rhythm'n blues-nummer.

Dessutom - och det här är kul, det här är ren nostalgi, twistlåten "Red River Rock" med Johnny & The Hurricanes (1959). En snabb instrumentalare med ettrig hammondorgel och brölande tenorsax. En rockvariant av "Red River Valley" (på svenska "Vid foten av fjället"). Min äldre syster Kitte hade EP-skivan med bandet i färgglada smokings i en vit folkvagnsbuss. Jag har alltid älskat den fåniga låten sedan dess.

Betyg: ***

CHRIS BARBERS ENGELSKA DIXIELAND

Jodå, jag har ett visst hjärta i Dixieland också. Gammal engelsk tradjazz från 1950- och 60-talen. Det är ingen musik som är "modern" nu, men det försöker jag stå över.

Var för ung för skolbandsjazzen. Ungdomar på svenska läroverk som diggade dixie, rökte pipa, körde Vespa och läste Sartre. Det var före min tid.

Men en släng av det levde kvar när jag växte upp på 60-talet. En vän till familjen hette Lars Karlsson och spelade med i Vieux Carré Jazzmen, som var stora i Helsingborg. Han gick senare vidare till Jazzin' Jacks, som tog sig ända till New Orleans med genuin dixiejazz. Via Lasse blev jag bekant med Chris Barber, Acker Bilk, danska Papa Bue's Viking Jazz Band och andra. "Alla danskar lirar dixie".

Efter flera decennier i dvala når min musikaliska retro-nyfikenhet nu även till Chris Barber's Jazz Band. Mycket tack vare denna läckert förpackade antalogi, "Chris Barber: Greatest Hits" (ZVX saml.-2CD 2011). En lysande samling där första skivan upptar tidiga inspelningar som "Ice Cream" och "The Martinique" (båda 1954). Bra. Ska det vara tradjazz så ska det vara rått och brötit. Och mycket banjo.

Men på andra skivan märks ett mera finslipat uttryck. Utan att det är tvättat på något vis. "High Society" och "Wabash blues" (båda 1956) är stiltypiska. Och så har vi solonumren där Monty Sunshine blåser klarinett - snabba störtloppet "Wild cat blues" (1955), och fina balladen "Petite Fleur" (1956) av Sidney Bechet. Det är hur bra som helst.

I jazzkretsar var det under lång tid ren strid mellan modern jazz, bebop vs tradjazz, dixie. Jämför senare tiders syntare - hårdrockare osv. Jag vägrar godta det. Tycker lika mycket om John Coltranes rebelliska utbrott som ett glatt källarband med banjo, brötig trombon, New Orleans-nostalgi och mycket stomp. Brittiske gentlemannen Barber är en ännu aktiv, åldrad stjärna inom det senare.

Betyg: ****

EDITH PIAF SJUNGER LIVE

"The Legendary Edith Piaf" (EMI live-saml.-CD 1989). Ja, den titeln med Edith Piaf talar ju verkligen sant. Denna skiva kunde tyckas överflödig, eftersom det är live-versioner av i stort sett samma repertoar som på tidigare nämnda, utmärkta samlingen "Edith Piaf - L'immortale".

Men jag tar så gärna med den ändå. Helt enkelt därför att Edith Piaf var så bra att jag vill höra - nästan samma - sånger en gång till. De är lika levande, lika passionerade, lätta, spänstiga och gripande som i studio-originalen.

Denna samling är ett hopkok av konsert-framträdanden på Olympia, Paris, åren 1955-1962, och från den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, 1957. Således får vi höra Edith Piaf påannonsera sig själv på bruten engelska ("I sing it when I feel saaad. And I sing it when I feel glaaad.."), och för säkerhets skull sjunger några versrader på engelska ibland, vilket känns obekvämt.

Men det är undtantag. Det är alltså ett gott urval av hennes mest klassiska, älskade sånger vi får höra live. "Heureus", "Padam, padam", "L'accordeoniste", "La vie en rose", "Mon dieu" och "C'est a Hambourg" osv. Samma oemoståndliga känsla och uttrycksfullhet rakt igenom högtalaren. Och samma spänstiga, fina kabaré-arrangemang i orkestern. Här finns också sorgligt vackra visan "Les feuilles mortes" (även kallad "Autumn leaves" eller "Höstens löv") av poeten Jacques Prevert. Och så, naturligtvis, toppas anrättningen med obligatoriska "Milord" och "Non, je ne regrette rien".

Betyg: ****

RAY CHARLES SKAPAR SOULMUSIK

Ray Charles inspelningar från 1950-talet är enorma. Han skapade och satte standard för modern soul. "The Definitive Ray Charles" (Rhino Records saml.-2CD 2004) täcker hela hans kreativa 50-tal, och resten. Samlingen gavs ut samma år som han gick ur tiden.

Det börjar så bra, så bra. "Mess around" och "It should have been me" (båda 1953), med snabba, snärtiga, busiga upptåg med Rays betvingande sång och drivande pianospel. Spänstig rhythm'n'blues i "I got a woman" (1954). Hur han leker självironiskt med sitt eget laddade känsloutspel i "Drown in my own tears" (1955). Och min egen favorit, den ihärdigt upprepande "Lonely Avenue" (1956). En så'n där låt man kan ha på hjärnan en hel dag.

Och så höjdpunkten på hans Atlantic-period, sviten "What'd I say?" (1959), med sitt rullande gospel-driv och partyröj på samma gång. Övergången till 60-talet och hans nya ABC-period inleds magiskt med hans vackra, känsliga tolkning av "Georgia on my mind" (1960) av Hoagy Carmichael. Träffande eftersom Ray själv kom från Georgia. Så långt ungefär denna samlings disc 1, och så långt är det 5 poäng rakt igenom.

Sedan faller det. Disc 2 inleds med den fruktansvärda, smöriga country-hybriden "I can't stop loving you" (1962). En låt som jag bara inte klarar av. Och tiden därefter är tyvärr inspelningar av mindre intresse. Sorry. Jag lyssnar för skojs skull på hans tolkningar av Beatles "Yesterday" och "Eleonor Rigby" och John Lennons "Imagine". De är ju....dramatiska. Men bra vet jag inte precis. Nej, som sagt. Ray Charles kreativa, nyskapande 50-tal är guld värt. Resten kan jag hoppa över.

Betyg: ****

ELVIS SÄLJER GULD

Detta är första volymen i en serie av fem samlingsalbum, varav den andra fick titeln "50.000 Elvis-fans can't be wrong" (1959) och de övriga bara numrerade "Elvis Golden Records". RCA såg till att hålla skivmarknaden konstant under Elvis två år långa frånvaro för militärtjänst, ett känsligt avbrott mitt i hetaste karriären.

Och "Elvis Golden Records, vol. 1" (RCA saml.-LP 1958) är självklart en bra skiva. Här är kärnan av hans bästa karriär, åren 1956-58. Här är oslagbara "Heartbreak hotel" (1956), med sin darrande, sparsmakade exakthet och det berömda badrumsekot. En av historiens säkraste skivinspelningar någonsin.

Och här finns "Hound dog", "Don't be cruel", "All shook up", "Jailhouse rock", vackra "Love me tender" och jönsiga "Teddy bear". Det är en tät samling rakt igenom. Och definitivt den bästa av de fem Golden-volymerna.

Betyg: ****

 

ELVIS I LUMPEN

Så är det dags för Elvis Presley igen, "King Creole" (RCA LP 1958). Tiden för den värsta Elvis-hysterin och rock'n'roll-febern. Också filmmusiken till en av de mindre nogräknade Elvis-filmer ("King Creole") som massproducerades.

Mitt i Elvis-yran kom så beskedet att idolen blev inkallad till militärtjänst och skulle tjäna fosterlandet på militärbas i Västtyskland. Karrriären tycktes hotad. Men Elvis manager "överste" Parker garderade med gott om inspelat material som RCA gav ut portionsvis under frånvaron. Dels ordinarie album som "A date with Elvis" (1959). Dels en rad samlingsalbum som jag ska återkomma till. Allt sålde som smör.

"King Creole" är ännu en rockig, tidig Elvis-skiva. Titelmelodin av Leiber-Stoller är mest känd. I övrigt en del roliga fusioner mellan hård rock och dixieland-jazz. "Dixieland Rock" och "New Orleans". Rock med brölande tromboner och klarinetter. Har någon kommit på idén att kalla det här tidig jazzrock? Ursprungsvinylen hade elva kortkorta låtar och därmed oförskämt kort speltid, under en halvtimme. Något som inte var helt ovanligt på den tiden.

Betyg: ***

BILLIE HOLIDAYS SISTA

Den här skivan var den sista som kom ut med Billie Holiday under hennes livstid, "Lady in Satin" (Colombia LP 1958). Det är en fantastisk skiva som skiljer sig från allt annat jag hört med henne. Vanligtvis hade hon sjungit till mindre ensembler (oftast med Lester Young på tenorsax), alternativt med storband.

Här är hon istället i studio med stor orkester med stråkar och allt. Ljudbilden är också helt anorlunda. Billie sjunger som vanligt nära mikrofonen, men här finns rymdkänsla som ger en dröjande, ödslig drömkaraktär av mitt-i-natten. Inte olik den atmosfär som fanns på Frank Sinatras mera sentimentala skivor vid samma tid.

När "Lady in Satin" kom ut 1958 fick den dålig kritik. Såvitt jag vet blev den rejält sågad. Billie Holiday ansågs slut. Hennes röst är förvisso sprucken till gränsen här och hon själv utbränt av hårt liv. Men hennes fantastiska frasering och brännstarka personlighet finns i varje ton. Det blir helt magiskt.

Tolv smärtsamma, vackra sånger med titlar som "You don't know what love is", "You've changed" och "The end of a love affair". Stort hav av stråkar och harpa. Långsamma ballader. Det är betagande. Året efter, 1959, dog Billie Holiday, svårt nerbruten. Hon hamnade i samma tragiska offerroll som senare Janis Joplin, och ännu senare Amy Winehouse.

Betyg: *****



 SATCHMO OCH ELLA SJUNGER GERSHWIN

Den amerikanska jazzbetonade operan "Porgy & Bess" av George Gershwin skrevs redan 1935. Men det var under 1950-talets sista år som den fick starkast medial genomslagskraft.

1958 gjorde Miles Davis tillsammans med Gil Evans orkester sin instrumentala jazzversion av hela verket. Samma år gjordes också en i bästa mening klassisk tolkning av paret Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, "Porgy & Bess" (Verve LP 1958). Året efter blev operan åter succé som film.

Det är här stilfullt storartat som Satchmo och Ella tolkar den afro-amerikanska berättelsen om kärleksparet. En vacker historia om sorg, längtan och kärlek. Det var förmodligen en markering av George och Ira Gershwin att de kallade verket för opera istället för musikal.

Russel Garcia har heter dirigenten och arrangören. Skivan inleds med en 10 minuter lång uvertyr som innehåller fragment av flera av de sånger som ska följa. Därefter får vi höra paret Armstrong och Fitzgerald å det ljuvligaste tolka "Summertime", "My man's gone now", The buzzard song", "It ain't necessarily so" och alla de andra numren som i sig också blivit evergreens och jazzhits i otaliga versioner med otaliga artister. Där finns också den elegant svängiga "I got plenty of nothing".

Ska man anmärka på något är det kanske att skivan väl lyfter fram George Gershwin, men inte i samma omfattning Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Det känns mera som en Gershwin-skiva än en med dem. Kanske pga den långa uvertyren. Men det är bara en notis i mariginalen. Man kunde önska att den alldeles för tidigt bortgångne George Gershwin hade levt och fått uppleva denna och Miles skivor. Ett plus också för ett stilrent, snyggt omslag här.

Betyg: ****

DUKE ELLINGTON OCH MAHALIA JACKSON

Duke Ellington, vid det här laget en veteran inom jazzen, fortsätter skapa och förnya sig. Han är också en av få vid den här tiden som lyckas hålla vitalitet i storbands-formatet.

Här  presenterar han den redan 1943 komponerade sviten "Black, Brown and Beige" (Colombia LP 1958) i sex delar, med Mahalia Jackson som gäst. Med all respekt för Ellingtons skapande och betydelse, men den här tycker jag faktiskt inte är särskilt kul.

Den känns många mil från den starka Ken Burns-samling jag nämnt tidigare, med tonvikt på 1930- och 1940-talsinspelningar. "Black, Brown and Beige" må ha sina finesser. Och Mahalia Jackson hade självklart sin storhet som gospelsångerska (fast gospel inte riktigt är min grej). Men i mina öron får dessa färgtoner aldrig någon riktig lyster.

Mest känd härifrån är "Come Sunday", en psalm i den annars namnlösa sviten. Den sjungs dels av Mahalia, dels framförs den som violinsolo av Ray Nance (vanligtvis trumpetare i storbandet). Den kanske vore vacker. Om den inte töjdes ut som en långsamt utdragen avslutning. Köper man denna CD-utgåva får man dessutom alla delarna en gång till i svårhörbart skilda versioner. Det blir de inte bättre av.

Betyg: **

MILES DAVIS OCH MICHEL LEGRAND

Och här kommer fransk jazz till New York. Franske pianisten och arrangören Michel Legrand var och är en institution inom franskt musikliv, inte minst inom filmmusik, men inte jättekänd utanför trikolorens gränser. Han skrev bl.a. musiken till "Paraplyerna i Cherbourg" (1964) med Catherine Deneuve.

Samarbetade ofta med kända amerikanska jazzstjärnor. Här är hans opus från New York 1958, då utgiven som "Legrand Jazz" (Columbia LP 1958), med annat omslag än här.

Snyggt arrangerad jazz  för orkester, snarare med dragning åt Gil Evans poetiska körer av blåsare, än av konventionell storbandsjazz. Miles Davis är solist i balladen "Django" av John Lewis, i en riktigt subtil färgsättning med harpa, vibrafon och akustisk gitarr. En av Miles bästa ballader. Märkligt svårfunnen, men här finns den alltså.

I övrigt solister som John Coltrane och Ben Webster (tenorsax), Donald Byrd (trumpet) och Phil Woods (flöjt). På den tiden var det ännu ovanligt att spela jazz på flöjt. Franska och amerikanska kompmusiker i titlar "Nuàges" och "A night in Tunisia".

Här behagligt sammanslagen med Miles nyss nämnda filmmusik till "Hiss till galgen" (Essential Jazz Classics CD 2009). För min del ett fint fynd i stora skivbutiken Fnac i Barcelona.

Betyg: ***

MILES FILMMUSIK - FRANSK DECKARE

Det blir mycket Miles Davis nu. Här ett avsteg från CBS-skivorna och ett hopp till Frankrike. Amerikansk jazz var superpopulär i Europa, inte minst i Frankrike. I bohemernas, konstnärernas och existensialisternas Paris.

Miles var ofta i Paris. 1957 gjorde han filmmusik till en hårdkokt, svart/vit nya-vågen-film, "Hiss till galgen" av Louis Malle. Med Jeanne Moreau i huvudrollen i en sträv deckarhistoria. Filmen är tidstypisk för franskt 50-tal, men ingen höjdare i sig.

Mest känd är den nog för filmmusiken av Miles Davis, här utgiven som "Ascenseur pour l'echafaud" (Fontana LP 1958). Miles med kvartett eller kvintett, mest med franska musiker. Korta, sparsmakade nummer av ödsliga stämningar. Titlar som "Sur l'autoroute", "Diner au motel" och "L'assassinat de Carala".

Inte heller någon stor eller viktig Miles Davis-skiva i sig. Men en njutbar bagatell. Med Miles alltid så personliga avtryck i en sordinerad trumpet mot en fond av regniga nätter, mystiska intriger och farlig erotik.

Betyg: ***

MILES MILSTENAR

Vitsig titel, va? "Milestones" kan ju utläsas både som  "milstenar"  och "Miles-toner". Med "Milestones" (CBS LP 1958) styr Miles Davis in på den snabba bebopen igen. Nu kallad "hard-bop" eller "neo-bop". Kanske en reaktion mot den softa "cool jazz" som fått mest utrymme under 1950-talet.

Miles ville hela tiden vidare, aldrig stanna upp. Här är det en sextett med John Coltrane, tenorsax, Cannonball Adderly, altsax, Red Garland, piano, och sex snabba, otåliga nummer.

"Straight, no chaser" (av Thelonius Monk), "Two bass hit" (av Dizzy Gillespie), gamla slagdängan "Billy Boy" i en stressad version. Och så titellåten "Milestones" (ibland bara kallad "Miles"). Med sina eleganta, svängiga trapetshopp i 6/8-takt. En riktigt fin jazzlåt som blivit en Miles-klassiker och spelats in av många olika artister.

Det är en rivig, häftig Miles-skiva med spelare på topp. Men samtidigt ett uppstressat spel och det är inte riktigt den sidan av Miles mångsidor som jag tycker bäst om. Titellåten tål dock höras många gånger om och om igen. Den studsar man fram till.

Bertyg: *** 

MILES SPELAR GEORGE GERSHWIN

Miles Davis skivsuccéer fortsatte, och han spelade nu in på två plattformar samtidigt. Dels med mindre jazzgrupper (oftast kvintett). Dels orkesterskivorna med Gil Evans storslagna arrangemang.

Efter "Miles Ahead" följde nu Miles och Gil Evans upp med att ge sig på hela operan "Porgy and Bess" av George Gershwin från 1935. Resultatet blev helt enkelt "Porgy and Bess" (CBS LP 1958), som blev en framgång utan motsycke.

Gil Evans har nogsamt och känsligt arrangerat alla sångerna: "Bess, you is my woman now", "Gone", "It ain't necesserely so" osv. Och naturligtvis - "Summertime". Låten som av många beskrivits som den bästa melodi som skrivits under 1900-talet, alla kategorier. Miles står i centrum och spelar alla melodierna rakt, okonstlat. Ofta med sordin på trumpeten, det säregna Miles-soundet. 

Gershwins "Porgy and Bess" fick överhuvudtaget stort uppsving på 1950-talet. Både Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och nu Miles tolkade den. Och Nina Simone fick som nämnts en hit med "I loves you, Porgy". Dessutom skrev Leonard Bernstein 1957 sin New York-musikal "West Side Story", som på något sätt matchar Gershwins då 20 år gamla sångspel.

Betyg: ****  

FRANK SINATRA UTE OCH FLYGER

Det här är ett av de snyggaste skivomslag jag vet. Så tidstypiskt, så stilfult. Frank Sinatra, "Come fly with me" (Capitol LP 1958). Med en av 1950-talets verkligt stora profiler och skividoler.

Frank Sinatra sjunger lika elegant, lättsamt och charmigt som teckningen på bilden. Denna skiva har resor som tema. Flyg var modernt och spännande och Sinatra bjuder en lagom kittlande odyssé: "Around the world", "Isle of Capri", "Autumn in New York", "April in Pars", "London by night", "Brazil" osv osv.

Billy May har arrangerat orkestern och det hela är lättlyssnat i ordets bästa bemärkelse. Idén var att Sinatra utnyttjade just LP-albumets format och gjorde skivor med enhetliga temat och stämningar. Något med swingjazz, något med sentimentala sent-på-natten-efter-festen-ballader, ett med kärleks-sånger, ett med danslåtar osv. Allt blev succé och allt sålde som smör.

Det finns paralleller mellan Frank Sinatra och Miles Davis. Båda var vid denna tid erfarna veteraner. Båda hade debuterat på 1940-talet (Sinatra då med Tommy Dorseys orkester). Men båda två fick ny skjuts i karriären i mitten av 50-talet, tack vare lyckosamma skivkontrakt. Miles med Columbia (CBS). Och Frank Sinatra hade från 1953 ett fett kontrakt med Capitol, som genererade en riklig LP-produktion. Men snart, runt 1960, startade han istället egna skivmärket Reprise Records.

Frank Sinatra var en stor vokalist som kunde sjunga egentligen vilka triviala låtar som helst. Hans mästerliga frasering och säkra stilkänsla gjorde att det alltid blev något bra av det.

Betyg: ***

JUSSI IGEN - PÅ SINGEL

Det här Jussi igen. Här på en singel utgiven som skivmärket Prophones puff för olika samlings-utgåvor. Jussi Björling med samma oslagbara mästerstycke "Till havs" av Gustaf Nordqvist, inspelad 1957.

Och på "baksidan" (kan man tala om baksida på en CD-singel?) istället en operaaria. Jussi sjunger Lenskijs aria, den smärtsamma "Förbi, förbi" ur "Eugen Onegin", komponerad av Pjotr Tjajkovskij 1879.

Också denna sång med Jussi inspelad året 1957. Och även här tillsammans med Nils Grevillius och Kungliga Hovkapellet (SDS / Prophone CD-singel 1999).

Betyg: ***

JUSSI SJUNGER "TILL HAVS!"

Från en vokalvirtuos till en annan. 1950-talet var inte bara Elvis, Miles, Piaf och Povel. Det var i högsta grad också Jussi Björling. Världstenoren Jussi, guldstrupen.

1957 gjorde han sin mest kända, mest älskade skivinspelning, sången "Till havs" av Gustaf Nordqvist (skriven ca 1922), till ackompanjemang av Nils Grevillius och Kungl. Hovkapellet. Det var då Jussis andra inspelning av denna sång.

Efter Jussis alltför tidiga död 1960 gavs denna, motsvarande samling ut, då som "Till havs : Jussi Björling sjunger på svenska" (Swedish Society Discofil saml.-LP 1961). Den blev en av de största skivframgångarna under det svenska 1960-talet och senare. Här är den i utökat version som "Till havs : Romantic songs" (SDS/Prophone saml.CD-rom 1999).

På denna, i dubbel mening klassiska skiva, finns förutom "Till havs" också Jussis andra stora slagnummer. Enskilda sånger som "Tonerna" och "Land du välsignade". Några romanser som "Säv, säv, susa" av Jean Sibelius efter Gustaf Fröding. Svensk nationalromantik av Alfvén, Stenhammar och Peterson-Berger.

Här finns den ståtliga "Kung Heimer och Aslög" av August Söderman, liksom "Guds lovsång i naturen" av Beethoven. Och hela samlingen toppas med "Adams julsång", dvs "O, helga natt" av Adolphe Adam (1847). Det är stort!

Betyg: ****

EN TIDIG NINA SIMONE

Sången "My baby just cares for me" med Nina Simone (1957) är en av de finaste inspelningar jag vet. Nina sjunger med sin altröst så exakt, så väl fraserat. Kompet sparsmakat,  svängigt. Hennes eget korta pianosolo så snyggt avvägt. Och texten rolig ("And even Lana Turner smiles...")

Inspelningen gjordes alltså redan 1957, men såvitt jag vet blev den ingen större hit då. Den fanns med på hennes debutskiva "Little Girl Blue" (Betlehem LP 1958). Från den fick hon viss uppmärksamhet med balladen "I loves you, Porgy" av Gershwin. Men i stort verkar debuten ha passerat rätt obemärkt.

På 1960-talet blev Nina Simone mera känd, via sitt politiska engagemang i medborgarrätts-rörelsen. Och för sin kraftiga altröst som inte liknade någon annans. Hon fick en hit med "I got life" ur "Hair" (1968). Men någon stor stjärna blev hon inte. Därtill var hon nog för temperamentsfull och kontroversiell.

Så hände det på 1980-talet att någon (var det i reklambranchen?) fick upp ögonen för 30 år gamla "My baby just cares for me" och lanserade den så att den då först blev en välförtjänt hit. Många lyssnare trodde då att det var en ny låt.

Omslaget ovan är återutgivningen av 1958 års debut-LP i omstuvat skick, nu frontad som "My baby just cares for me" (Charly LP 1982). Det är en fantastisk skiva. Efter fulländade titellåten hör vi "Mood indigo" (av Ellington), "Love me or leave me" och "African mailman" m.m. Förutom Ninas enastående, personliga sång hör vi också vilken fantastisk jazzpianist hon var. Hur hon mitt i ett snabbt solo lekfullt kommer in på Bach.

Det är en skiva stor musik. Mångdubbelt bättre än alla de röriga samlingar som getts ut med henne. Märkligt nog dröjde det länge innan detta album i sin helhet gavs ut på CD.

Betyg: *****

MILES AHEAD - MILES OCH GIL EVANS

Miles Davis hade samarbetat med arrangören och orkesterledaren Gil Evans tidigare. Det var med "tuba-bandet" 1949-50 i de inspelningar som skulle bli kända som "The Birth of the Cool".

Redan då hade Gil Evans experimenterat med klangfulla blås-arrangemang i ensembler som förutom vanliga jazz-instrument också innehöll valthorn och tuba. Det var något annat än den vanliga storbandsjazzens klichéer.

Efter Miles Davis nya, lyckosamma nystart på skivmärket Columbia (eller CBS) 1956 togs samarbetet med Gil Evans upp igen. Först ut var albumet "Miles Ahead" (CBS LP 1957). Med stilfullt omslag och ny, spännande musik fortsatte Miles sitt segertåg.

Miles är solist på trumpet och även på flygelhorn framför Gil Evans stora orkester. Det är sofistikerade arrangemang och en mycket cool musik. "Springsville", "My ship", "Blues for Pablo", tio korta nummer. Det är sakralt vackert, men bitvis nästan lite VÄL lågmält och dämpat. Snabbare då i sista "I don't wanna be kissed (by anyone but you)", som Marilyn Monroe brukade sjunga på film vid den tiden.

Betyg: ***