RAY CHARLES SKAPAR SOULMUSIK

Ray Charles inspelningar från 1950-talet är enorma. Han skapade och satte standard för modern soul. "The Definitive Ray Charles" (Rhino Records saml.-2CD 2004) täcker hela hans kreativa 50-tal, och resten. Samlingen gavs ut samma år som han gick ur tiden.

Det börjar så bra, så bra. "Mess around" och "It should have been me" (båda 1953), med snabba, snärtiga, busiga upptåg med Rays betvingande sång och drivande pianospel. Spänstig rhythm'n'blues i "I got a woman" (1954). Hur han leker självironiskt med sitt eget laddade känsloutspel i "Drown in my own tears" (1955). Och min egen favorit, den ihärdigt upprepande "Lonely Avenue" (1956). En så'n där låt man kan ha på hjärnan en hel dag.

Och så höjdpunkten på hans Atlantic-period, sviten "What'd I say?" (1959), med sitt rullande gospel-driv och partyröj på samma gång. Övergången till 60-talet och hans nya ABC-period inleds magiskt med hans vackra, känsliga tolkning av "Georgia on my mind" (1960) av Hoagy Carmichael. Träffande eftersom Ray själv kom från Georgia. Så långt ungefär denna samlings disc 1, och så långt är det 5 poäng rakt igenom.

Sedan faller det. Disc 2 inleds med den fruktansvärda, smöriga country-hybriden "I can't stop loving you" (1962). En låt som jag bara inte klarar av. Och tiden därefter är tyvärr inspelningar av mindre intresse. Sorry. Jag lyssnar för skojs skull på hans tolkningar av Beatles "Yesterday" och "Eleonor Rigby" och John Lennons "Imagine". De är ju....dramatiska. Men bra vet jag inte precis. Nej, som sagt. Ray Charles kreativa, nyskapande 50-tal är guld värt. Resten kan jag hoppa över.

Betyg: ****