STÅLTRÅDSPOP FRÅN CIRKA 1961

De kallades på skoj "ståltrådsgrupper", de där tidiga banden som spelade gitarrpop instrumentalt åren runt 1960-61. Perioden mellan rock och pop. Mellan Elvis och Beatles.

De har ofta förtalats och kallats parentes i rockhistorien. Men var det inte här grunden lades till 1960-talets väldiga popbandsvåg? Buddy Holly & The Crickets hade satt en standard för det som skulle bli 60-talets typiska popband. Men just de här instrumental-grupperna: Här började massrörelsen!

De lät ungefär likadant, alla de där. The Ventures i USA, The Shadows i England, The Spotnicks i Sverige. Och under dem i hierarkin massor, massor av band med The-namn. Många av dem saligen bortglömda nu.

Det var svajarm på sologitarr, ett elektriskt, metalliskt sound (därav öknamnet "ståltråd"). Kompgitarr, basgitarr och en frenetisk trumslagare. Särskilt märkvärdigt var det egentligen inte. Melodin spelades rakt på sologitarr, utan större utvikningar. Inga improvisationer att tala om. Repertoaren kunde vara vad som helst; evergreens, gamla slagdängor, egna låtar. Det viktiga var SOUNDET. Det skulle låta MODERNT.

Det var ca 1961 och innan Beatles hade lanserat "långt hår". Musikerna såg ännu rätt suniga ut i snaggat och enhetliga kavajer. Utom svenska The Spotnicks som framträdde i rymddräkt (!). Modernt skulle det vara.

Den här musiken kan låta hopplöst mossig och daterad. Just därför är den rätt kul. The Ventures var som sagt stora i instrumental-genren. En låt som "Walk, don't run" (1960) är arketypisk. Svajarm på gitarren och twist-dunk på trummorna. En stor hit 1960 som snart glömdes bort. Men en förbannat bra låt. Den och andra hits finns här på "All Time Greatest Hits" (EMI saml.-CD 2003). Roligt omslag också, som säger mycket om stilen.

Betyg: ***

MERA SOFT FRÅN MODERN JAZZ QUARTET

Jag fortsätter plocka sköna volymer ur min Brighton-köpta box "Eight Classic Albums" med The Modern Jazz Quartet. En titel där var John Lewis nyskapande experiment "Third Stream Music" (1957).

Just den skrapade och lät illa. Felet tycktes konstigt nog ligga i originalet. Inte på min skiva (andra spår är felfria) och inte i uppspelningsverktygen. Jag märker att just den titeln knappt finns med i diskografier. Något fel redan från start, masterband saknas?

Orkar inte forska mer i det. Hoppar över den misslyckade åttondelen i boxen och väljer något annat. Orkar inte heller banna skivbolaget för den fadäsen i utgåvan. Här finns generöst med god musik ändå. Jag orienterar mig vidare i Modern Jazz Quartets vackra, eleganta och smarta Cool jazz.

"Pyramid" (Atlantic LP 1960) är ännu en skönt njutbar sak. I bästa mening lättlyssnad. Denna är den första av MJQ:s nämnda här som är i stereo. En klar fördel. Ger extra klarhet åt deras klara, intrikata samspel på vibrafon, piano, bas och trummor. Alla är bra men Milt Jackson på vibrafon är ändå den som för bredaste penseldragen.

Nyinspelningar i stereo av deras tidigare låtar "Vendome" och "Django". Långa titellåten "Pyramid". Några jazzstandards. Det är urvalet denna gång. Men kanske inte urvalet är så viktigt, mera betyder deras sätt att spela. Jag tycker mycket om deras speciella spelstil och sound.

Betyg: ****

MÄSTAREN COLTRANE BLÅSER UT

Tenorsaxofonisten John Coltrane, närmast helgonförklarad inom jazzen. En föregångare som haft ett helt avgörande inflytande på all världens saxofonister, i synnerhet tenorister, från ca 1960 och framåt.

Hans maskulina, kraftfulla hardbop-spel på tenor (och även sopran), liksom hans nestorskap och seriösa andlighet är något alla som sysslat med jazz fått förhålla sig till. För eller emot. För John Coltrane var en modernist som också blev en vattendelare. Han utvecklades senare mot friform och spräckjazz, och nådde fram till en extrem, krävande musik innan han dog 1967.

Jag hade mest hört John Coltrane på Miles Davis 50-talsskivor. På superklassikern "Kind of Blue" (1959), där John Coltrane verkligen är mästerlig med sina tvärsäkra, starka tenorsolon som kontrast till Miles känsliga, trevande trumpet. På "Round 'bout midnight" (1956) och "Milestones" (1958) samma sak. John Coltranes egna skivor från samma tid är inte riktigt lika övertygande.

Men på detta soloalbum, "Giant Steps" (Atlantic LP 1960) tar han - just det - ett rejält kliv framåt. Rak, övertygande ny bebop (som kallades neobop eller hardbop) i snabba nummer komponerade av honom själv. John Coltrane spelar bättre än någonsin. Skivan satte avtryck i jazzhistorien och räknas som en definitiv klassiker.

Snabba nummer, utom ett, och det är ljuvliga, meditativt långsamma balladen "Naima". Den hade jag mest hört i gitarrversion med Mahavishnu och Santana. Dessa var på 70-talet inne i religiöst, österländskt sökande och såg John Coltrane som både musikalisk och andlig förebild. Men här är alltså originalet. "Naima" med Coltrane, så avskalat lugn, enkel och vacker.

John Coltrane skulle fortsätta med kvartettformat och senare göra klassikern "A Love Supreme" (1964). En skiva som jag av någon anledning alltid haft svårt för. Det är något med andlighetens allvar som blir för mycket, fast Coltrane spelar gudomlig sax. Ännu mer fel blev det när min första Coltrane-chansning för länge sedan blev "Interstellar Space" (1967), en friform-skiva med bara tenorsax och trummor. Något av det mest svårsmälta jag någonsin hört, tillräcklig för att skrämma bort mig från John Coltrane för lång tid framöver.

Men det är en annan historia. Detta inlägg handlar om hans orubbliga klassiker "Giant Steps". Med ett direkt tilltal som berör. En självklar milstolpe. Varför hade jag inte upptäckt den tidigare?

Betyg: ****