DUKE ELLINGTON OCH MAHALIA JACKSON

Duke Ellington, vid det här laget en veteran inom jazzen, fortsätter skapa och förnya sig. Han är också en av få vid den här tiden som lyckas hålla vitalitet i storbands-formatet.

Här  presenterar han den redan 1943 komponerade sviten "Black, Brown and Beige" (Colombia LP 1958) i sex delar, med Mahalia Jackson som gäst. Med all respekt för Ellingtons skapande och betydelse, men den här tycker jag faktiskt inte är särskilt kul.

Den känns många mil från den starka Ken Burns-samling jag nämnt tidigare, med tonvikt på 1930- och 1940-talsinspelningar. "Black, Brown and Beige" må ha sina finesser. Och Mahalia Jackson hade självklart sin storhet som gospelsångerska (fast gospel inte riktigt är min grej). Men i mina öron får dessa färgtoner aldrig någon riktig lyster.

Mest känd härifrån är "Come Sunday", en psalm i den annars namnlösa sviten. Den sjungs dels av Mahalia, dels framförs den som violinsolo av Ray Nance (vanligtvis trumpetare i storbandet). Den kanske vore vacker. Om den inte töjdes ut som en långsamt utdragen avslutning. Köper man denna CD-utgåva får man dessutom alla delarna en gång till i svårhörbart skilda versioner. Det blir de inte bättre av.

Betyg: **