BLUESBALLADER

För mig som aldrig varit någon stor fantast av ren blues är denna samling, "Blues Ballads" (WBO saml.-CD 1996),  med diverse amerikanska blues-artister, en alldeles lagom dos och provkarta på flera stora namn, framför allt inom Chicago-blues.

Den börjar lite överraskande, och ljuvligt skönt, med "I'd rather go blind" med Etta James (1967). Snarare en bluesig soullåt än vad man väntar sig som öppning på en rå bluesskiva. Låten blev senare känd som cover med brittiska Chicken Shack.

Sedan följer mera väntade Muddy Waters (förstås), liksom den vidunderlige Howlin' Wolf med sin "The Red Rooster" (1961, även kallad "Little, Red Rooster"), senare känd med både Rolling Stones och Peps. Den sparsmakat laddade John Lee Hooker levererar sin typiska "knorr" på gitarren i lågintensiva "Hey baby" och "I'm in the mood" (år oklara).

Kul att höra nyanser hos sådana personligheter som Memphis Slim, Sonny Boy Williamson, Big Bill Broonzy m.fl. Ibland blir det väl stabbigt, som jag tycker blues ofta kan riskera bli, med sitt laddade uttryck men sin ack så begränsade form. Men plötsligt kommer sångerskan Koko Taylor och låter helt livsfarlig med sina arga struphuvudsvrål.

Den enda jag verkligen saknar i menyn är Elmore James, som konstigt nog inte är med. Hans eleganta 6/8-sväng hade jag gärna hört i detta sammanhang. Men för övrigt alltså en behaglig, liten antologi.

Betyg: ***

GITARRHJÄLTARNA SHADOWS

Direkt efter amerkanska The Ventures tar vi brittiska The Shadows. Samma sorts instrumentala gitarrpop ("ståltrådspop") med raka melodier, mycket svajarm och "modernt" sound.

The Shadows hade i början två parallella karriärer. Dels i eget namn och dels som kompband till Cliff Richard. Shadows egen bana fick en raketstart med hiten "Apache" (1960). Den låten som satte standard för hela den här musikstilen.

Hank B Marvin var sologitarrist och sann gitarrhjälte. Trummisen spelade gärna i markerad twist-rytm. Deras stil var omåttligt populär ca 1960-63. Den fick massa efterföljare, bl.a. svenska The Spotnicks från Göteborg, som blev våra första internationella popstjärnor. Och därtill hundra andra efterföljare som lät likadant och är bortglömda nu.

The Shadows storhet brädades runt 1963 av The Beatles och "The British invasion". Korthåriga gitarrknäpparna Shadows fick töntstämpel och sågs som mossiga. Men samtidigt passade deras sånglösa lättpop bra som soundtrack i filmer och TV-serier.

På "50 Golden Greats" (EMI saml.-2CD 2003) finns allt man kan önska med gruppen. Ja, nästan mer än man orkar med. Första skivan upptar just den där roliga, tidiga twang-popen. Givetvis - start med "Apache" (1960). Så "Man of mystery", F.B.I", "Kon-Tiki" (alla 1961), "Dance on" (1962), "Foot tapper" (1963). Ja, det är bara att rabbla titlar. Allt är bekymmerslöst, exakt och stilfullt.

Hank B Marvin var (och är) ingen improvisatör. Han spelar melodierna exakt, och får soundet att glänsa. I "Perfidia" (1962) blir tydligt att The Ventures hade mera kräm i gitarr-soundet. Men The Shadows något torrare sound vinner på bredden. Sedan finns en del mera pinsamma spår, när man drar in stråkar, Hawaii-körer och Sällskapsrese-trumpeter.

På disc 2 finns "nyare" The Shadows. Det vill säga från ca 1965 fram till idag. Att höra bandet sjunga (!) Eurovision-schlager 1975. eller höra Hank B Marvin spela light-versioner av "A whiter shade of pale", "Something" och "Albatross", eller Rodrigo och Lloyd Webber-musikaler - tja, det kan man väl ha eller mista. Men jag återkommer gärna till "Apache" och 1960. Liksom med The Ventures gäller - ju tidigare desto bättre.

Betyg: ***