BILLIE HOLIDAYS SISTA

Den här skivan var den sista som kom ut med Billie Holiday under hennes livstid, "Lady in Satin" (Colombia LP 1958). Det är en fantastisk skiva som skiljer sig från allt annat jag hört med henne. Vanligtvis hade hon sjungit till mindre ensembler (oftast med Lester Young på tenorsax), alternativt med storband.

Här är hon istället i studio med stor orkester med stråkar och allt. Ljudbilden är också helt anorlunda. Billie sjunger som vanligt nära mikrofonen, men här finns rymdkänsla som ger en dröjande, ödslig drömkaraktär av mitt-i-natten. Inte olik den atmosfär som fanns på Frank Sinatras mera sentimentala skivor vid samma tid.

När "Lady in Satin" kom ut 1958 fick den dålig kritik. Såvitt jag vet blev den rejält sågad. Billie Holiday ansågs slut. Hennes röst är förvisso sprucken till gränsen här och hon själv utbränt av hårt liv. Men hennes fantastiska frasering och brännstarka personlighet finns i varje ton. Det blir helt magiskt.

Tolv smärtsamma, vackra sånger med titlar som "You don't know what love is", "You've changed" och "The end of a love affair". Stort hav av stråkar och harpa. Långsamma ballader. Det är betagande. Året efter, 1959, dog Billie Holiday, svårt nerbruten. Hon hamnade i samma tragiska offerroll som senare Janis Joplin, och ännu senare Amy Winehouse.

Betyg: *****



 SATCHMO OCH ELLA SJUNGER GERSHWIN

Den amerikanska jazzbetonade operan "Porgy & Bess" av George Gershwin skrevs redan 1935. Men det var under 1950-talets sista år som den fick starkast medial genomslagskraft.

1958 gjorde Miles Davis tillsammans med Gil Evans orkester sin instrumentala jazzversion av hela verket. Samma år gjordes också en i bästa mening klassisk tolkning av paret Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, "Porgy & Bess" (Verve LP 1958). Året efter blev operan åter succé som film.

Det är här stilfullt storartat som Satchmo och Ella tolkar den afro-amerikanska berättelsen om kärleksparet. En vacker historia om sorg, längtan och kärlek. Det var förmodligen en markering av George och Ira Gershwin att de kallade verket för opera istället för musikal.

Russel Garcia har heter dirigenten och arrangören. Skivan inleds med en 10 minuter lång uvertyr som innehåller fragment av flera av de sånger som ska följa. Därefter får vi höra paret Armstrong och Fitzgerald å det ljuvligaste tolka "Summertime", "My man's gone now", The buzzard song", "It ain't necessarily so" och alla de andra numren som i sig också blivit evergreens och jazzhits i otaliga versioner med otaliga artister. Där finns också den elegant svängiga "I got plenty of nothing".

Ska man anmärka på något är det kanske att skivan väl lyfter fram George Gershwin, men inte i samma omfattning Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Det känns mera som en Gershwin-skiva än en med dem. Kanske pga den långa uvertyren. Men det är bara en notis i mariginalen. Man kunde önska att den alldeles för tidigt bortgångne George Gershwin hade levt och fått uppleva denna och Miles skivor. Ett plus också för ett stilrent, snyggt omslag här.

Betyg: ****