KIND OF BLUE - VÄRLDENS BÄSTA JAZZSKIVA!

Redan som väldigt ung hade jag lyckan att få höra skivan "Kind of Blue" med Miles Davis (CBS LP 1959), via min svåger Leif och hans jazzsamling. Just den skivan talade direkt till mig och blev min öppning till jazzen.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men långt senare har jag stött på många som haft precis samma upplevelse. Och på   sådana där listor över mest betydelsefulla skivor i historien, som publiceras ibland, hamnar alltid "Kind of Blue" högt. Även om det inte handlar om jazz i övrigt.

Vad är det då som är så speciellt med "Kind of Blue"? Svårt att säga. Liksom magin med vissa filmstjärnors strålglans. Men något med enkelheten, känsligheten och den enhetliga stämningen gör "Kind of Blue" så stor.

Redan i anslaget med Bill Evans trevande piano och Paul Chambers basslinga i "So What". Musikerna hittar det enkla temat. Miles mjuka, sökande trumpetsolo. Kontrasten med John Coltrane och hans potent maskulina tenorsax. Cannonball Adderly och hans fladdrigt, bluesiga altsax.

I "Freddie Freeloader" spelar istället Wynton Kelly piano. Rakt, bluesigt. Helt annorlunda än Bill Evans drömskt impressionistiska piano i de övriga låtarna. "All Blues" är en avspänt gungande 6/8-delstaktare med trummisen James Cobb på subtila kantslag.

Och i de två riktigt långsamma balladerna "Blue in Green" och "Flamenco Sketches" blir musiken till magisk poesi. Så målerisk och sensuell att det är fullkomligt fulländat. Hela albumet "Kind of Blue", med sina fem låtar, är väldigt avspänt. Väldigt, väldigt vackert. Och väldigt lättillgängligt. Att de sex musikerna här för första gången provar modal improvisation är väl överkurs. På CD-versionen får man också en andra version av vackra "Flamenco Sketches".

Betyg: *****