DEN VIDUNDERLIGA NINA SIMONE

Nina Simone var en sångerska som inte liknade någon annan. Med sin kraftfulla, respektingivande, djupa altröst. Med sitt häftiga temperament. Sitt engagemang för de svartas sak. Och, inte att förglömma, sitt lysande pianospel.

Nina Simone var och är en ikon av rang. Så synd bara då att hennes samlade diskografi är en sådan röra. Hon debuterade redan 1957 med "My baby just cares for me" och andra kammar-jazziga inspelningar som inte fick mycket uppmärksamhet - förrän 30 år senare.

Tidigt 1960-tal följde en osorterad hög inspelningar som mest låter konstiga ljusmässigt. Men från 1967 och några år framåt lyckades RCA någorlunda ge henne en rättvis skjuts. Då fick hon en hit med "Ain't got no, I got Life" ur "Hair" (1968). Men någon stor publik idol blev hon aldrig. Kanske var hon för politisk, för kontroversiell.

Därför är det glädjande med denna samling, "Nina Simone : The Greatest Hits" (BMG saml-CD 2003). Utgiven samma år som hon dog. Den är det närmaste en heltäckande samling jag stött på. Den börjar med nämnda, fantastiska jazzschlagern "My baby just cares for me" (1957), med pianospelet!

Sedan hopp till 1967 och därefter. Många av hennes finaste inspelningar då är covers. Hon tolkar dem känsligt och gör dem villkorslöst till sina egna: The BeeGees "To love somebody", Bacharachs "The look of love" (båda 1967), Leonard Cohens "Suzanne" (1969), Beatles / Harrisons "Here comes the sun" och Dylans "Just like a woman" (båda 1971). Och så "Hair" (1968) förstås.

Dessutom hennes egna fantastiska låtar. Den sexuellt laddade "Do I move you?" och den politiska "Backlash blues" (båda 1967). Dessutom en rörande sorgesång, "Why? (The king of love s dead)" om Martin Luther King efter modet (1968).

Jag såg Nina Simone bara en gång live. Det var på Stockholm Jazz & Blues Festival på Skeppsholmen 1987. Det var ingen lyckad spelning. Nina var bitter och arg, Skällde ut sin ende medmusiker och tittade på klockan. Men jag kommer ändå aldrig att glömma hennes enorma personlighet, hennes auktoritet. På gott och ont.

Betyg: ****

ARETHA FRANKINS GYLLENE ÖGONBLICK

The Lady of Soul - det är respektingivande så man blir helt matt. Men det är förstås inget att invända mot. Hennes gospel-laddade, själfulla soulsång och d:o pianospel är ju oöverträffade.

Det lustiga är att Aretha Franklin faktiskt debuterade på skiva redan 1956 och sedan kom ut på skiva regelbundet från och med 1961. Men denna 60-talsperiod från tiden före 1967 är praktiskt taget okänd. Columbia försökte lansera henne som soft jazzsångerska, vilket tydligen inte var så lyckat.

Det är med övergången till Atlantic Records 1967 som Aretha Franklin hittar rätt, får bejaka sitt känslostarka uttryck och sina gospelrötter. I kombination med välskrivna låtar och bra komp skapar hon den mest fantastiska soul music. Alla hennes Atlantic- skivor från de åren är guld värda.

Och då passar det ju bra med "Aretha's Gold" (Atlantic saml.-LP 1969). Dennsa samling är en klassiker i sig, och upptar låtar från hennes tre-fyra första album. Det är mycket nog för en fullödig kompilation.

Just de där långsamma, laddade låtarna. Det är där hon bränner till som mest. "I never loved a man (the way I love you)" och inte minst "Dr Feelgood" (båda 1967). Eller underbara melodier som "I say a little prayer" (1968) av Burt Bacharach, "(You make me feel) Like a natural woman" (1968) och mera hårdsvängande "Respect" (1967) av Otis Redding. Himmelskt bra!

Betyg: ****

BOOKER T OCH MEMPHIS-GRUPPEN

De var en av USA:s mest kompetenta och meriterade kompgrupper. Spelade bakom i stort sett alla soulsångare i Stax/Volt-stallet (Otis Redding, Wilson Pickett, Sam & Dave etc). Tillsammans med en tät blåssektion (ofta från The Bar-Keys) utgjorde de en solid, rytmisk grund.

Booker T & The MG's, med organisten Booker T Jones i fronten, verkade i skuggan men fick några egna hitar lite vid sidan av på 1960-talet. Den rytmiskt snärtiga "Green onions" (1962), filmlåtarna "Time is tight" och "Hang'em high" (båda 1968) är väl mest kända.

"The Very Best of Booker T & The MG's" (Rhino saml.-CD 1994) är en bra samling. Jag trodde först att de skulle kännas begränsade. Instrumentala låtar på hammondorgel - gitarr - bas - trummor i raka spår, med rytmisk stuns men utan större utvikningar. Men det här är ju kanonbra. Små, täta bagateller med en rytmisk tajming som gör allt njutbart.

Miniatyrer som "Hip hug her" (1967), "Soul limbo" (1968) och inte minst "Melting pot" (1971). En läcker smätdegel av soul, pop, funk och en smula jazz. Ibland kan numren bli väl snarlika varandra. Men samtidigt är det så smart och smakfullt att allt är perfekt att studsa fram till. Inte minst basisten Donald "Duck" Dunn bidrar till det ständiga svänget.

Betyg: ****

SLY OCH FAMILJEN STONE

I den berömda "Woodstock"-filmen (1969) finns det i mitt tycke bara två ögonblick som verkligen lyser upp. Det ena är Santana, det andra är Sly & The Family Stone. När de drar på med sin soulfunk i "I want to take you higher" är det verkligen en vitaminkick i den annars tradiga, överhypade filmen.

På skiva har jag haft lite svårare att greppa Sly & The Family Stone, gruppen med det häftiga namnet. Deras album "There's a riot goin' on" (1971) är av många klassat som ett av rockhistoriens skarpaste. Det lämnar mig mest förvirrad, med sitt underliga vocoder-ljud i Sly Stones sång.

Också albumet "Stand" (1969) hade jag väntat mig mer av. Mer utflykter, mer förvecklingar ur de i och för sig bra låtarna. Men jag tycker om deras soul, deras funky beat med spetsig, synkoperad bas. Deras party-skapande band-känsla av gemensamhet. Att gruppen gjorde en poäng av att rymma båda svart och vita, både killar och tjejer, verkar kanske inte iögonfallande idag. Men det var det säkert då, i det hårt segregerade USA runt 1968-69. Det fanns en politiskt radikal glöd i deras soul. Men så kom de också från San Francisco.

Denna samling "Greatest Hits" (Epic saml.LP 1970) är bra. Dansvänliga låtar med titlar som "Stand", "Life", "Fun" och "Dance to the music!". Bästa spåret är "Everyday people" (1969) med den typiska växelsången. Just den växelsång som ger deras musik det familjära draget.

Alla greatest hits här är från deras fyra första album, 1967-1969. När de ännu stod för en glad, ljus kollektiv-soul. Alltså före den tokhyllade "There's a riot going on" (1971) som jag aldrig begripit mig på. Senare på 1970-talet skulle gruppen gå sönder av droger och interna uppgörelser.

Betyg: ***

JANIS JOPLIN SJUNGER UT

Det finns mycket att säga om Janis Joplin. Hennes fantastiska, känslofyllda röst. Hennes tragiskt korta liv och missbruk. Om vägen från konservativa Texas till det fria, utlevande San Francisco i slutet av 1960-talet.

Märkligt nog gjorde hon bara fyra skivor. Två med Big Brother & The Holding Co, varav den första är märkligt okänd och den andra, "CheapThrills" (med teckad serie-omslag) 1968 desto mer känd. Vidare två soloalbum i eget namn. "Kozmic Blues" (1970) och så den stora succén "Pearl", som oturligt nog inte hann komma ut förrän 1971 - efter hennes död.

Denna "Greatest Hits" (CBS saml.-LP 1977, CD 1999) är verkligen en bra sammanställning. Dessutom med snyggt, stilriktigt omslag. "Piece of my heart" (1968), slagnumret med Big Brother är förstås med. Liksom "Summertime", den utsökta melodin av George Gershwin som blir en plågad, vacker blues. Här är Janis Joplin helt fantastisk. Vilken skicklig sångerska hon var, också rent vokalt. Hur hon kan börja viskande och gå upp i explosiva crescendon, och sedan ner igen på till synes samma långa andetag.

Soulstompiga "Try (just a little bit harder)" (1970) är med. Liksom slagnumren från "Pearl". "Me and Bobby McGee" av Kris Kristoffersson (country blir soulrock), sångsolot "Medcedes-Bendz" och riviga "Move over" (alla 1971, postumt). Och alla ekar av min gymnasietid så mycket att jag nästan får ångest.

Sedan kan jag ha svårt för hennes extatiska utlevelse i "Ball and chain" (1968). Liksom med hennes själsfrände Jimi Hendrix kan det ibland bli för mycket, för mättat. Å andra sidan är Janis Joplins musik självklar och tidlös på ett annat sätt än många av hippiebanden i Haight Ashbury - Grateful Dead, Jefferson Airplane, Country Joe & The Fish etc, som ofta kan kännas daterade och alltför tidsbundna (fast jag gillar dem).

Betyg: ***

JE T'AIME - DEN SENSUELLA SKANDALEN

Jo, jag vet. Man kan skratta åt "Je t'aime, moi non plus" med Serge Gainsbourg och Jane Birkin, som gjorde skandalsuccé 1969.  Hade de verkligen sex på riktigt? Varför stönade bara hon och inte han?

"Je t'aime" censurerades i radion, endast en instrumental version fick spelas i Sverige. Alla vi ungdomar fnittrade förtjust. Men låten var och är faktiskt bra. Den vackra melodin och arr:et med orgel, stråkar och komp är verkligen sensuellt, längtansfullt i sig. Tillsammans med Bob Dylans nyss nämnda "Lay lady lay" uttryckte den min tröstlösa längtan i denna unga, känsliga tid.

Franske låtskrivaren Serge Gainsbourg var en notorisk provokatör, med sina texter och med sitt vilda leverne. Hans påstådda storhet är lite svår att få grepp om. Var en gigant i hemlandet och skrev t.ex. "Poupée de cire, poupée de son" för France Gall som vann Eurovisions-schlagerfestivalen 1965. Brittiska skådespelerskan Jane Birkin var betydlig yngre än Gainsbourg. De blev ett par och blev för evigt och för alltid förknippade med "Je t'aime".

Albumet "Jane Birkin/Serge Gainsbourg" (Fontana LP 1969), men vanligen kallat "Je t'aime, moi non plus", är rätt bra. Stilfull fransk lättpop. Som bäst i titellåten och i "69 Année Erotique" (också på sextema). Eller Birkins solo "Jane B", byggd på Chopin och draperad till en ljuv dröm i vitt. Annat är för hurtigt eller bara tramsigt, som "Orang Outan". Men en kul, kontinental bagatell är skivan. Jane Birkin får jag anledning att återkomma till. Men det ska dröja länge än.

Betyg: ***

BOB DYLAN LYFTER PÅ HATTEN

"Nashville Skyline" (CBS LP 1969) med Bob Dylan är som en klar fjällbäck. Så här trygg och harmonisk har man sällan hört sångpoeten, varken förr eller senare. Och detta sagt i positiv mening.

Han lät inte som han brukade. Bob Dylan hade tagit sång-lektioner. Den hesa, härjade rösten var ersatt av en djupare, fyllig klang. Han hade kurerat sig från MC-olyckan 1966 och levde nu ett lugnt familjeliv på landet.

En leende Bob Dylan lyfte på hatten och sjöng låtar med country-smak. Öppningssången i duett med Johnny Cash. Det är "Girl from the North Country", den längtansfulla kärleksballaden som Dylan hade med redan på sin "Freewheelin'"-LP 1963. Men här är den alltså nyinspelad. Country-sångaren Johnny Cash var högaktuell 1969 med sitt "at San Quentin"-album. Jag är ingen större fan av Cash. Men denna långsamma duett är oemotståndligt vacker.

Den andra kända sången här är hiten "Lay Lady Lay". Också en kärleksballad, och något av det vackraste och bästa som Bob Dylan har skapat. I övrigt titlar som "I threw it all away", "Tell me that it isn't true" och "Tonight I'll be staying here with you". Tillbakalutat, enkelt, förtröstansfullt.

Bara tio spår och alla är korta. Väldig knapp speltid således. Men det gör inget. Det förstärker bara det okomplicerade intrycket. Vi är här väldigt långt ifrån "Desolation Row". Bob Dylan skulle snart tröttna på stillheten och på sin nystylade, klara röst. Just därför är denna korta country-period en intressant parentes. "Nashville Skyline" är befriande i kraft av sin harmoni och sitt ljusa lugn.

Betyg: ****

CHICAGOS TRANSPORT-MYNDIGHET

När gruppen Chicago debuterade med "The Chicago Transit Authority" (CBS 2-LP 1969) var det en satsning på bred front. De blev rivaler till Blood, Sweat & Tears inom nya genren "jazzrock", Både B,S&T:s andra och Chicagos debut producerades av James Williams Guercio och på samma bolag, CBS.

De fick också samma publik och kompletterade varandra. Medan Blood, Sweat & Tears stod för det jazziga finsnickeriet var Chicago det rockigare alternativet. Båda grupperna hade ett gemensamt kännetecken: Skickligt arrangerade blåssektioner.

Att CBS satsade på Chicago framgick av formatet; dubbel-LP. En slags kraftprov som var mycket populärt vid denna tid. Men ovanligt för debutalbum. Dubbel-LP kom att bli standard-formatet för Chicago. Snart skulle en mängd album följa, med bara numrerade titlar och med fantasilösa varianter av samma Chicago-logotyp på omslagen.

Men Chicagos debut (ovanligt nog med hel titel) är mäktig. Ett kraftfullt album med ett övertygande sjävförtroende som tar musten ur en. Öppningens "Introduction" är en så stark öppning som någon kan vara. Ett järnsäkert blåsriff omger en rytmiskt säker presentation, med smakfulla solon på trombon, trumpet, gitarr och trummor. Vilken start, puh!

Skönt piano-intro av Robert Lamm leder in i fina "Does anybody really know what time it is?" Och första LP-sidan avslutas med långa, melodiska rytm-orgien "Beginnings". En låt som också blev en fin Brazil-cover med Astrud Gilberto.

Så långt toppen. Men sedan blir det stökigare, monotonare. Blåsarnas och organistens solon försvinner, och istället blir det råsjungande, råspelande gitarristen Terry Kath som tar över. Långa, manglande gitarrsolon. Visserligen med de täta blås-stötarna (bl.a. James Pankow på trombon). Men ändå för manglande rockigt för min smak.

Riktigt illa blir det i "Free form guitar". Ett 8 minuters kaotiskt rundgångssolo av Terry Kath. Näst intill olyssningsbart och det sänker helhets-intrycket. På LP-sidan 4 visar Chicago sitt politiska engagemang med protester mot polisvåld i samband med demokraternas partikonvent 1968. Det är gripande. Gruppens politiska patos skulle sätta avtryck även på kommande skivor.

Trots nämnda invändningar är "The Chicago Transit Authority" ett mycket starkt album. En succédebut som blev ett rejält avstamp för gruppen, som hädanefter skulle kallas Chicago.

Betyg: ****

COLOSSEUMS KOLOSSALA SVIT

Denna skiva spelades in samtidigt som Neil Armstrong tog de första stegen på månen. Det har ingen betydelse för musiken men det poängteras av trummisen Jon Hiseman i en notis på omslaget.

"Valentyne Suite" (Vertigo LP 1969) är ännu en fantastisk skiva från detta år. Med ett hiskligt psykedelisk-kitschigt omslag som verkligen känns tidsbundet, spelar engelska gruppen Colosseum upp en bombastiskt mäktig, snabbspelad, vacker musik. Också en slags jazzrock, eller "progressive rock".

Gruppen är väl bortglömd nu men var stor under en kort tid, inte minst för detta album. Främst kommer man ihåg den fantastiske saxofonisten Dick Heckstall-Smith. En man med starka lungor som kunde blåsa tenorsax och sopransax samtidigt! Hans expansiva, Coltrane-färgade solon är en av gruppens styrkor. Även organisten Dave Greenslade och nämnde, snabbe trumslagaren Jon Hiseman bör framhållas.

Första LP-sidan med sångnummer. Den fint komponerade, rytmiskt piskande sången "Elegy" med Heckstall-Smith på underbart sopransolo. Och "Butty's blues" med blåsförstärkning och med Greenslade på hammondorgel-solo med wah-wah (!), bland annat.

LP-sidan 2 upptar instrumentala sviten "Valentyne Suite" i tre satser. Den är imponerande, furiös, dramatisk i sin skildring av en kärleksaffär som en jättelik opera utan ord. Det går bitvis undan i väldig fart, och många skulle nog få spader av snabbspel här. Men Colosseum laddar musiken med spänning, variationer, vilpunkter, skönhet och kaos i en väl utmejslad powerrock med virtuosa solon.

Betyg: *****

HOT RATS - ZAPPA SPELAR JAZZROCK

Frank Zappa var inne i en maniskt kreativ period vid den här tiden. "Hot Rats"  (Reprise/Bizarre LP 1969) var hans andra album i eget namn. Det första, "Lumpy Gravy" från 1967 innehöll orkestermusik.

Men "Hot Rats" var den första inspelningen efter att "gamla" The Mothers of Invention hade upplösts. Den markerar en förändring, med ett kraftigare, tyngre sound.

Man kan mycket väl säga att Zappa på "Hot Rats" spelar jazzrock, eller fusion. Det är ett helt fantastiskt, färgstarkt och mycket energifullt album. Bara sex spår. Med längre jam och/eller med skickligt konstruerade byggen av över-dubbningar.

"Peaches en Regalia" öppnar. En av Zappas bästa, charmigaste låtar någonsin. Instrumental med underbar melodi och med Ian Underwood på ett dussintal saxar, klarinetter, orglar och pianon i imponerande antal pålägg. Samma konstfulla arrangemang finns också i "Son of Mr Green Genes", den arabiskt klingande "Little umbrellas" och den avslutande "It must be a camel".

Annorlunda är skivans två längre, mera improviserade nummer. Tungfotade bluesen "Willie the Pimp" som är skivans enda sångnummer. Captain Beefheart sjunger gläfsande den cyniske hallickens roll, följt av ett långt - för långt - gitarrsolo av Zappa. Det där med Zappas oändliga gitarrsolon började här någonstans.

Långt jam är också "The Gumbo variations". En fräsigt, muskulöst bluesjazzrock med Ian Underwood på rå tenorsax, violinisten Don "Sugarcane" Harris som filar och filar och närapå sågar sönder fiolen. Och så gitarrsolo förstås. Zappas låtar drivs ofta forcerat till en punkt på gränsen till vad man står ut med. Detta är en sådan. För lång. Påfrestande. Men mycket häftig.

"Hot Rats" är ett musikaliskt briljant och epokgörande album. Så övertygande i sin kraft och virtuositet. En extra eloge till multi-musikern Ian Underwood som verkligen har stor roll här. Sedvanligt skräckinjagande, bisarrt omslag. CD-utgåvan är obetydligt ommixad jämfört med LP-originalet. Men i det det här fallet är det faktiskt inte till nackdel.

Betyg: *****

UNCLE MEAT - ZAPPAS BIZARRA KAMMARMUSIK

Och här blir det fler musikalbum som förändrade mitt liv. Åren 1968-69-70 är fulladdade av nyskapande musik som sökte sig över gränser och genrer. Kommer vi någonsin att få ett så kreativt klimat igen?

Jag var i en mottaglig ålder och drabbades av Frank Zappa / The Mothers of Invention "Uncle Meat" (Reprise/Bizarre 2LP 1969). Jag blev helt knockoutad, och något liknande har jag nog aldrig hört, varken förr eller senare.

Bakom ett makabert anskrämligt omslag gömmer sig denna musik till en ofullbordad film. Och det här är ingen "rockmusik" i vanlig mening. Det är avantgarde, modern konstmusik, friform-jazz och några enstaka doowop-parodier. Allt redigerat på Zappa-vis med snabba klipp, kontraster och avbrott för knäppa talinslag.

En fantastisk öppning med ledmotivet, marschen "Uncle Meat, main title theme", med virtuost slagverk (vibrafon och marimba). Mera av denna bizarra kammarmusik finns i "Dog Breath", "The Uncle Meat variations", "Project X" med flera spår. Allt är otroligt virtuost framför, med musiker som Bunk Gardner och Ian Underwood (saxar, flöjt, klarinett), Don Preston (klaviatur), Artie Tripp (vibrafon, slagverk) m.fl.

I "Nine types of industrial pollution" spelar Frank Zappa solo på akustisk gitarr mot en bombastisk bakgrund av tre improviserande slagverkare som går lös på pukor, trummor, gonggongar etc. Det är en fascinerande resa. Som en speedad John Cage eller Pierre Boulez.

Det mesta är instrumentalt, förutom doowops som "Mr Green Genes", "The air" och ett par till. I några spräckjazz-nummer går saxofonisterna lös som i en galen hönsgård. Enda nackdelen är LP-sidan 4 med sviten "King Kong". En suverän melodi, men Bunk Gardners solo på sopransax hade varit toppen om det inte hade oktavkopplats till en knarrande baston som tar död på hettan och gör musiken väldigt tjatigt.

Men annars är musiken på "Uncle Meat" fantastisk och gränslös. Både abstrakt och innerlig. Man kan rabbla referenser som Stravinskij, Prokofjev och Anton Webern. Eller Ornette Coleman och Albert Ayler. Men framför allt är det en osannolikt egensinnig mix av Frank Zappa.

Så var det den där ofullbordade filmen ja. När den till slut gavs ut på 1980-talet visade den sig vara rent skit. Jag var beredd på deras sjuka humor som var påfrestande nog. Men jag trodde åtminstone filmen skulle vara full av musik. Men inte ens det. Och extra-spåren på CD-utgåvan var också strunt ur samma film. Nä, låt oss glömma filmen men minnas det fantastiska albumet "Uncle Meat".

Betyg: *****

BLOOD, SWEAT & TEARS ANDRA ALBUM

Och här kommer vi in på avdelningen musikalbum som förändrade mitt liv. Jag var mycket ung popdiggare som var nyfiken på jazz. Tyckte om min svåger Leifs Miles Davis-LP men var inte riktigt mogen för Parker och Mingus.

Då kom Blood, Sweat & Tears som hand i handske. Tiden var vidöppet för rockmusik som öppnade sig över gränser och tittade ut över horisonterna. Deras andra album, bara betitlat "Blood, Sweat & Tears" (CBS LP 1969), men ofta kallat "2nd album", blev en omedelbar succé när det kom ut.

Al Kooper hade redan lämnat sitt projekt, och istället framträdde en rejält omstuvad niomannagrupp med det ärvda konceptet att spela "jazzrock" (eller "jazzpop" eller "popjazz"). Man hade rensat bort Al Koopers psykedeliska excesser och satsade stort på välgjorda arrangemang, inte minst för blåsarna.

Nye sångaren David Clayton-Thomas kom från Kanada och var kraftfull både till volym och röstomfång. En helt lysande sångare som stämde perfekt in i musiken, även om hans Ray Charles-influenser lyste igenom väl tydligt ibland. Bland de underbara musikerna i Blood, Sweat & Tears i denna uppsättning kan nämnas Fred Lipsius (altsax, piano), Lew Soloff (trumpet, flügelhorn), Dick Halligan (orgel, piano, flöjt etc och arrangemang) och trumslagaren Bobby Colombo.

Efter en vilsamt vacker Erik Satie-vinjett (på flöjt och gitarr) följer de svängiga poplåtarna med intrikat storbandsblås och små, insprängda jazzsolon. "Smiling phases", "More and more", "You've made me so very happy" osv. Flera av dem covers, som Laura Nyros "And when I die" och Billie Holidays "God bless the child".

Annorlunda är Steve Katz undersköna ballad "Sometimes in winter". Vackert vemod med Katz lugna, mörka röst och med flügelhorn, flöjt och trombon i ett frostigt, snögnistrande arrangemang. Annarlunda är också det längre jazz-jamet kallat "Blues, part 2", som ger hela albumet relief. Här får bl.a. Fred Lipsius briljera på altsax i skönt cool jazz-spel. Ja, hela albumet "Blood, Sweat & Tears" är fullkomligt lysande och fullkomligt underbart.

Betyg: *****

VÄRLDENS MEST BERÖMDA ÖVERGÅNGS-STÄLLE

"Abbey Road" (Apple LP 1969) med The Beatles känns så självklar att den är svår att skriva om. Den är i mitt tycke den mest briljanta och tidlösa av alla Beatles album, och det säger inte lite.

Att de fyra var splittade och på väg åt olika håll märks faktiskt inte. Kanske var det producenten George Martin som gjorde underverk av helheten? Kanske var det Billy Preston som inspirerade, han spelar orgel och elpiano på flera av låtarna. Eller var det vetskapen om att de ändå snart skulle splittras som fick Beatlarna att ge allt?

För låtskrivandet, musicerandet, sången, produktionen, helheten, omslaget - allt är så bra och så fulländat som något kan bli. John Lennons ovanliga öppning i "Come together" med sina rullande rytmer. Harrisons dundersköna easy listening-ballad "Something". Med den och livsbejakande "Here comes the sun" står George för två av skivans höjdpunkter. Även Ringo lyckas med en topplåt i den hjärtliga "Octopus' garden".

Speciell är också Johns "I want you / she's so heavy", ett av Beatles få längre nummer. Den är sofistikerat bluesig och nämnde Billy Preston firar triumfer med läckert orgelsolo, innan allt blåser bort i en furiöst gungande virvelstorm. Lyssna också på Pauls fantastiska basspel genomgående på skivan.

McCartneys jönsiga "Maxwell's silver-hammer" är möjligen det enda svagare numret, men det tas igen direkt med intensiva "Oh darling!". Paul står också för många av de korta, skissartade sånger som tillsammans bildar en imponerande svit på sida 2 (alltså LP-sida 2). Men även ett enskilt spår som "You never give me your money" är helt lysande.

Det snygga, exakt komponerade omslagsfotot är föstås berömt. Sedan dess världens mest fotograferade övergångsställe. Varje dag samlas flockar av knäppa turister utanför EMI-studion på den berömda adressen. Biltrafiken är tålmodig med alla som vill gå över gatan och bli fotograferade. Jodå, jag har också varit turist där. Flera gånger.

"Abbey Road"-omslaget förekom också flitigt i samband med de sjuka, makabra "Paul is dead"-konspirationer som cirkulerade runt 1969. Malik Bendjelloul (han med "Searching for Sugarman") har gjort det intressant inslag om detta i "Kobra" 2004-10-21 i SVT1.

Betyg: *****

OCH SÅ... MATILDA-MIX IV

Och så tar vi den tredje uppsamlingen i rad, som då alltså lustigt nog blir "Matilda-mix IV" (egen saml.-CD ca 2006). Också här har de flesta spår senare ersatts av ordinarie album eller samlingar. Det gäller all soul med Otis Redding, Ray Charles och Stevie Wonder.

Bland återstående kan nämnas balladen "Love is all around" med The Troggs (1967). Och så "Elegy" med Colosseum som här dök upp som live-version (ca 1971).

Och så två danska nummer. Roliga vispop-låten "Det er noet galt i Danmark" med John Mogensen (1971). Mig veterligt den enda sång jag vet där Dybböl Mölle nämns, vilket får bli tillfälle att illustrera min barndoms somrar i Egernsund. Och så "Kvinde min" med Kim Larsen och Gasolin (1975). En härligt dansk allsångslåt.

Betyg: **

MERA UPPSAMLINGSMIX

Det mesta på "Matilda-mix III" (egen saml.-CD ca 2005) har senare förvärvats på andra skivor i denna spalt. Det gäller enskilda låtar med Hep Stars, Tages, Charles Trenet, Johnny & The Hurricanes, Grethe & Jörgen Ingmann och annat.

Kvar står t.ex. en stilsäker soullåt, "In the midnight hour" med Wilson Pickett (1965), en dålig poplåt med The Hollies (allt var inte bättre förr...)

Och så två pärlor. En instrumental blues kallad "Stop", med Mike Bloomfield och Al Kooper (1968). Den var signatur till kortlivade radioprogram-serien "Pop i sommarnatt" med Kjell Alinge, som sändes sent på lördagkvällarna somrarna 1969 och 1970 (tror jag att det var), och som satte djupa intryck i mig.

Och slutligen en udda poplåt, "Paradise Lost" med The Herd (1968). En psykedelisk popkaramell från England som jag inte hade hört på sisådär 35 år. En märklig sak med bräkande storbands-blås som omgav ett mystiskt, sagolikt sångparti i mitten. Den var ju helt enkelt...skitbra. Men med dessa undantag är det mesta på denna volym alltså utspelat.

Betyg: **

EGNA MIXAR - 60-TALSPOP OCH ANNAT

Det här blir undantag från allt annat hittills. Inga publicerade, utgivna skivor utan en serie egna, brända CD med diverse enskilda favoritlåtar som min dotter Matilda hjälpt mig med.

Vi kan kalla dessa tre volymer för "Matilda-mix I, III och IV" (ja, volymerna hoppar lite i kronologin, därav den ojämna numreringen.

På "Matilda-mix I" (egen saml.-CD ca 2003) står dörren vidöppen för längtan efter uppsamling av gamla favoriter, i en tid med ny teknik som gjorde det möjligt, men som ännu låg långt från dagens Spotify-filer.

Således:  "Going up the country" med Canned Heat (1969), White room" med The Cream (1968), soullåten "Baby, now that I've found you" med The Foundations (1967). "I got you babe" med Sonny & Cher (1965), "Born to be wild" med Steppenwolf (1968) och så ljuvligt romantiska gatusångar-balladen "Where do you go to, my lovely" med Peter Sarstedt.

Och så oldiesarna "Diana" med Paul Anka (1957) och "Oh Carol!" med Neil Sedaka (1959). De första poplåtar jag hörde i tidig barndom via min systers grammofon. Därtill en fin antikvitet som "Nordsjön" med Harry Brandelius (version 1959).

En del av favoritlåtarna har jag senare förvärvat på andra skivor: Hits med Scott Mckenzie, Fleetwood Mac, Jane Birkin & Serge Gainsbourg etc. Och så finns här slutligen en låt som faller helt utanför ramen tidsmässigt. Den då helt färska r&b-hiten "Hey Ya'" med Outkast (2003).

Betyg: ***

HIPPIEPERIODENS HITLÅTAR

Denna skiva är faktiskt bättre än den kan verka. Det triviala omslaget och klysch-titeln till trots. Det finns f.ö. en mängd olika samlings-album med denna slitna titel. Ett har ett kul konvolut med en flower-power-målad VW-buss.

Men här gäller det - alltså - "The Summer of Love" (Dino saml.-CD 1990) med diverse pop- och rockartister från tiden runt 1967-68.

En vettig uppsamling av alla de enskilda singelhits (en del med "one-hit-wonders") som var med och färglade epoken. Till exempel - "San Francisco (be sure to wear flowers in your hair)" med Scott McKenzie (1967). Ljuva nostalgi! Jag var ju själv där på resa i våras. En annan på samma tema är "Let's go to San Francisco" med The Flower Potmen (1967), som jag trodde skulle vara passé men som faktiskt är rätt bra.

Eller ta en singel som "Eve of destruction" med Barry McGuire (1965). Vilken själfull protestsång! Vidare finns här låtar med The Lovin' Spoonful, The Turtles och Melanie. Givna klassiker är också meditativa "Albatross" med Fleetwood Mac samt de självklara hitsen med The Byrds, The Mamas & The Papas och The Cream.

Allt är inte lika bra. Hitsen med The Shocking Blue och Thunderclap Newman är inga egna favoriter, och Joe Cocker som sångare klarar jag bara inte av. Gospeln "Oh happy day" med Edwin Hawkins Singers (1969) faller väl också lite utanför ramen.

Fast å andra sidan finns här en riktig pärla. En svåråtkomlig låt som gör denna samling unik. "Woodstock" med Matthew's Southern Comfort (1970) är alltså Joni Mitchells kända ballad i en drömsk, svävande tolkning med en engelsk folkrockgrupp som inte gjorde något större avtryck annat än med denna mindre hit. Den är fruktansvärt bra.

Betyg: ***

JAN JOHANSSON GENOM 400 ÅR

"Musik genom fyra sekler" (Megafon trippel-LP-box 1968) är en fantastisk historia. Den är ett storverk och det viktigaste albumet med Jan Johansson, vid sidan om självklara kanon-klassikern "Jazz på svenska" (1964).

Men det började inte så. Allt var anspråkslöst. Jan Johansson och sex andra musiker samlades i Radiohuset hösten 1968 för att göra några inspelningar. Enligt uppgift som illustrationer till någon slags frågeprogram i radion.

Musikerna kände varandra väl, var samspelta och avslappnade och hade roligt. Och dessutom tillgång till ett betydande instrument-förråd. Jan Johansson (piano), Rune Gustafsson (gitarr), Claes Rosendahl (sax, flöjt) och de anda hade alla sina huvud-instrument. Men de växlade med en mängd andra instrument och spelade på allt som fanns i studion.

Resultatet blev 42 spår av svensk folkmusik, visor, skillingtryck och annat - från 1600-talet och framåt. Och allt är fascinerande, lekfullt, vackert, respektfullt, respektlöst om vartannat. Från Jans distinkt känsliga anslag i "Vem kan segla förutan vind?", till variationerna i "Sinclairvisan La Folia", till avväpnad marsch i "Ack Göta Konungrike", till dovt slagverk i "Örjanslåten", till ystert tjolahopp i "Vi äro musikanter". Och så vidare.

Jan Johansson själv spelar mycket slagverk här. Han var utmärkt på vibrafon ("Alundavisan") och greppar gärna över pukor, gonggongar och cymbaler. Hela projektet var förmodligen inte tänkt som något så progressivt som "trippel-LP" (ett format i tiden), utan det bara blev så.

Och däri ligger det tragiska. Bara någon månad efter dessa fantastiska inspelningar omkommer Jan Johansson i en bilolycka på väg till en spelning. Det är grymt. En parallell till hur en annan jazzpianist, Esbjörn Svensson, 40 år senare omkommer på höjden av sin karriär.

Klassiker-verket "Musik genom fyra sekler" återutgavs som Heptagon 2CD 1988, och har senare kommit i ytterligare utgåvor. När dessa rader skrivs har nyheten nått oss att Bengt Hallberg avlidit. Den jazzpianist som var Jan Johanssons (nästan) jämnårige och själsfrände. Den musiker som förde hans arv vidare.

Betyg: *****

HANSSON & KARLSSON - LEGENDERNA

Tillbaka från en fin semester i Nice. Nu fokus på Hansson & Karlsson. Den minst sagt legendariska duon som bara fanns åren 1966-69 och som var före sin tid. Bo Hansson på Hammond-orgel och Janne Carlsson på trummor. Den minimala sättningen i sig var ett unikum.

De svävade ut i svallvågor av improvisationer och hypnotiskt växande musik. Psykedelisk rock och orgeljazz à la Jimmy Smith blev en smältdegel som gav utrymme för kreativa, färgrika mönster. Detta var alltså under samma år som svensk pop hette Hep Stars och Shanes, folkparker och Tio-i-topp.

Men Hansson & Karlsson höll till på underground-scenen i Stockholm, där ljusshower spelade över scenen. De spelade med Jimi Hendrix och många andra ur internationella rockeliten. Min kompis Blomma har vittnat om en konsert där de var förband till Jimi Hendrix; De byggde upp en sådan kulmen att de spelade ut honom fullständigt. Huvudattraktionen Jimi lär ha kapitulerat, djupt imponerad av dem.

De hann bara göra tre album. En bra bild av deras storhet får man på denna samling, "Hansson & Karlsson" (Polydor sam.-CD 1998). Här finns större delen av studioalbumen "Monument" (1967) och "Man at the Moon" (1969), och ett längre avsnitt från live-albumet "Rex" (1968). Bland enskilda spår kan framhållas "Taxfree", "Triplets" och "Space" (den förstnämnda gjorde Jimi Hendrix en cover på).

Frågan som inställer sig är: Men blir inte detta begränsat då? Bara orgel och trummor i svävande, instrumentala nummer? Jo, delvis. Men just begränsningen (minimalismen) var deras utmaning, och de arbetade så pass mycket med dynamik och kontraster att musiken alltid blir spännande (med undantag för nämnda live-spår som låter väl rörigt).

Hansson & Karlsson splittrades redan 1969, på tröskeln till en internationell karriär. De gick sedan MYCKET olika vägar. Bo Hansson blev stor utomlands med sin "Sagan om Ringen"-musik, men tystnade sedan. Janne Carlsson blev "Loffe" med svenska folket, spexare och skådespelare. Få visste då att han egentligen var en av Sveriges absolut bästa trumslagare (i grunden jazztrummis). Men de två återförenades kultförklarade på 2000-talet. Bo Hansson avled 2010.

Betyg: ****